Hur fan orkar ni med att ha barn?

Incels, skaffa en partner och barn jag lovar er ni kommer inte ångra er….
Ni kan ju börja med att klippa håret, raka fjunmuschen, ta en dusch, stänga ner Flashback och titta ut lite i dagsljuset. Det finns en hel värld där ute!

Det dyker upp trådar då och då på forumet som vill reda ut om det är rätt och fel att skaffa barn. Men hela premissen är felaktig. Det är en drift, biologi helt enkelt som driver folk att skaffa barn. Som så mycket annat vi hittar på i våra liv. Folk sitter inte hemma och göra en flow-chart över livet med och utan barn och räknar på hur man maximerar "lyckan". De går på känslan. Vissa vill, andra vill inte. Blir man lyckligare med eller utan? Det är ju individuellt och ingen kan svara på det.

Jobbigt för de som inte riktigt vet och faktiskt hamnar i situationen att de får rationalisera fram ett val. Men dessa tror jag blir nöjda vilket val de än gjorde. Skaffar de barn blir de jätteglada för sina barn. Skaffar de inte tycker de det är himla skönt att slippa förskola på morgonen, ledsna barn, sjuka barn, sömnbrist, "egentid"-brist osv osv.

MEN , vill MÄN ha barn egentligen ?

Att kvinnan har den biologiska driften fattar ju en barnrumpa !

Undrar jag med. Kanske skaffar om några år sverige behöver barn .

Ja. Det där med preferenser om något man aldrig upplevt är bara knasigt.

Endast ett fåtal utvalda orkar ha barn, de som är lite starkare och mer strukturerade än resten. Så känner du att du är ”resten”, avstå, du kommer aldrig klara det.

Jag tror faktiskt inte att du förstår. Jag trodde själv att jag hade älskat och blivit älskad ett antal gånger innan jag fick barn men det var något helt annat.

De ”uppoffringar” man får göra för barnen är inga som helst problem eftersom man helt enkelt inte vill prioritera de sakerna längre. Det som var viktigt innan man fick barn känns inte alls viktigt sedan. Visst var det lite småtufft vissa nätter när barnen var små men det vägdes med råge upp av att man fick höra ”PAPPA!!!” och bli tacklad i knähöjd av två små människor som är till hälften jag när man kommer hem från jobbet.

Nu när barnen är i tonåren får man istället ta del av deras funderingar om livet och deras sinne för humor. Även om man får en kram ibland också.

Det är säkert bara jobbigt och kämpigt att ha barn om man har kassa ungar och är en dålig förälder. Men det är väl som med allt annat i livet, det är tufft om man är kass.

Du verkar ha missförstått allt helt. Mina barn är min familj. Lever för att göra dem till bra människor. Det är en ära att få vara förälder. Hade aldrig bytt mitt liv mot något annat. Livet blev värdefullt med barn.

Hälften av äktenskapen går åt hvete vilket är plågsamt för både vuxna och barn. Otroligt många barn får npf-diagnoser och misslyckas redan i grundskolan. Man kanske borde fråga sig om alla barn vill bli framavlade trots taskiga gener och ett samhälle som ställer stora krav på alla. Nä jag förstår de som skippar barn, speciellt män som blir förslavade av huslån, billån, semesterlån och en partner som tycker att shopping är viktigare än rejäla avsugningar. Som Strindberg sa, det är synd om människan.

Skrek.

Men för att svara på din fråga, vet inte. Man bara gör det. Det oförklarliga är att jag inte hade ändrat på något trots stressen, kostnaden och utplåningen av sitt eget ego.

Förhoppningsvis kommer ens barn vara vuxna majoriteten av ens gemensamma tid på jorden.

Precis, eller skaffar katt och benämner sig själva som ”mamma och pappa” till odågan.

Många har samma 'glaced over look' som många nyfrälsta och religiösa fanatiker har, 100% av tillvaron handlar om barn och jobb, speciellt de som skaffat sin första avkomma.

har vänner som skaffat barn och gått från att vara normala människor till blöjsniffande fanatiker, det är läskigt att uppleva. En av mina närmsta vänner blev sån, nu är hon helt ensam 10 år senare för ingen orkar med hennes fanatism.

Är väl något som händer i skallen när man får ungar antar jag.. inget jag varken vill eller kommer uppleva då barn är ett fängelse utan frihet.