En fröjd och skönt att leva ensam som man?

Det är toppen att bo själv.
Jag har ett bra nätverk av vänner, så ensam är jag ej!
Men hemma är jag ensam härskare över allt som finns här.
Min fritid spenderar jag som jag själv känner för.
Är med i 2 föreningar som jag engagerar mig i.
Har vuxna barn som jag kan våldgästa( haha) när jag vill. Och dom kan ge igen , med krav på middag.

Så det som kan bli ett problem är väl om någon kvinna skulle försöka övertala mig om att bygga bo Ihop.
Det har jag ingen lust med längre, den erfarenheten har jag och blivit för bortskämd med ensamheten.

Så jag slår ett slag för särbo-lösningen.
Det är ett kanon upplägg!

Dessutom har många alkoholproblem…

Tja, en orsak kan väl vara att kvinnorna i första hand väljer friska starka män till att bli deras partners, medan krassliga män ratas.

Haha! Bra poäng

Jag diggar det skarpt än så länge
Var ständigt omgiven av andra människor i 20 år var ifred en en vecka bara några gånger under tiden

Sååå jääkla skönt att va själv

Alltid varit? Kvinnor har levt under förmyndarskap, där föräldrar eller släktingar har valt hennes framtida man, i århundraden.
Jag tror inte att som du beskriver det; att det alltid varit så. Att kvinnor bara sådär skaffar en partner.
Jag vet inte riktigt vad du har för människor runt omkring dig. De skiljer sig mycket från dem jag relaterar till.
De relationer jag sett runt mig, har varit att människor känt attraktion för varandra och därefter bildat en relation.
Jag har inga kvinnliga vänner som gått ut och skaffat en relation. För mig är det ett okänt begrepp.

Jag är gift och tycker det skönt att ha nån hemma men ibland kan vara skönt att va ensam. en gång om året åker hon utomlands och träffar sina nära kära. Då är jag hemma minst tre veckor och jävlar vad najs det är.

Vad ska man göra som en 3a då tränar varje dag äter helt ok men har inte talets gåva eller utseendet för att kunna nappa upp en kvinna. ??

Varit gift 17 år. Visst har familjelivet varit bra med upp och nedgångar. Vi har hunnit med många äventyr med barnen och snart flyger de sista ut och vi håller fortfarande ihop i en sund och varm relation.

Åren innan jag gifte mig levde jag frivilligt ensam. Reste mycket i jobb och så. Kände mig aldrig ensam en gång. Det var så underbart avstressande att bestämma själv över hem, jobb och fritid.

Jag tänker att det är perioder i livet. Det är svårt att säga att man föredrar det ena före det andra. Ensamhet tror jag uppstår först när den blir ofrivillig. Vi är alla skapta olika.

Inte så svårt bara slå en signal och done, eller tänka ner tnder dock skulle aldrig falla mig i smaken att som en attraktiv man skaffa profil på någon datesida överhuvudtaget det är bara att gå utanför dörren om du kan föra dig bra

Spela roll 5-10 år hit eller dit ska juh dö endo. Man kanske för tidigt utav att bli för uttråkad eller för mycket jävla kärring spel med högt huvud . Man kan drunka och dö oxå . Allt är relativt enda som tar död på folk är passiva och sega människor

Det är intressant att läsa sådant här, för min personliga erfarenhet är raka motsatsen.
Kvinnor som har varit länge i en relation studsar vidare fort och inte sällan när man kommit upp i åren så skaffas det barn väldigt fort med den nya partnern. Det har hänt lite för många gånger för att vara ett sammanträffande.
De som blir kvar utan förhållanden är kanske inga sorgemoln som driver runt, men inte heller personer som framstår som svinlyckliga över att inte ha någon att dela tillvaron med. Undantag finns såklart.
Männen träffar ibland nya, ibland inte. Många verkar nöjda med ensamheten men givetvis inte alla.

Samma med det sociala livet. Jag måste leva i något parallellt universum.
Det är inte så enkelt som att kvinnor generellt presenterar en specifik roll i ett förhållande och en man en specifik funktion, om man inte lever i ett homogent bondsamhälle där det finns någon form av statiska sammhällsregler som följs slaviskt.