Aftonbladets gränslösa beteende kring den misstänkte skyttens pappa

Rickard Andersson är den som är skyldig till om hans far mår dåligt av att få beskedet att hans son är en massmördare. Inte någon journalist som vill fråga honom och saken och blir budbärare. Rickard Andersson har inte skjutit sig till döds, han har mördat 11 människor och det är de och deras anhöriga som är offren här. Inte Rickards far, även om han också blir drabbad av vad som hänt och har rätt att sörja.
[...]

Rickard Andersson är den som är skyldig till om hans far mår dåligt av att få beskedet att hans son är en massmördare. Inte någon journalist som vill fråga honom och saken och blir budbärare. Rickard Andersson har inte skjutit sig till döds, han har mördat 11 människor och det är de och deras anhöriga som är offren här. Inte Rickards far, även om han också blir drabbad av vad som hänt och har rätt att sörja.

Som jag säger är det snöflingementalitet att kräva att alla riktigt dåliga nyheter skall åtföljas av gullande av samhället och att det är något som man har rätt att kräva av andra människor. Det är väl bra om människor får hjälp med sådant om de önskar på olika sätt men det kan inte vara något man är berättigad till att alla skall behandla dig med silkesvantar och ge ”krishjälp”. Det handlar inte om hur någon helst får dåliga nyheter utan att man ibland får stå ut ändå.

De riktiga snöflingorna här är dock du och alla andra sekundärkränkta som av något slags psykologiska orsaker att finna en levande syndabock riktar vreden som helt bör riktas mot Rickard Andersson åt en journalist som om han gjort fel det ändå är helt försumbart på alla sätt.

Ett uttryck för samhällsandan där alla är berättigade till att inte behöva få det jobbigt och besvärligt. Och det är inte bara jag som tycker. Patetiskt är bara förnamnet.

Det här resonemanget bygger på en felaktig premiss. Ingen har påstått att Rickard Anderssons far är det primära offret i denna tragedi. Det har inte heller framförts krav på att "alla riktigt dåliga nyheter skall åtföljas av gullande av samhället". Vad som ifrågasätts är om det är journalistiskt försvarbart att aktivt söka upp en chockad och ovetande anhörig för att i realtid konfrontera denne med nyheten att hans son har begått en massaker.

Att påstå att journalisten enbart var en "budbärare" är en halmgubbe. Det var ingen slump att pappan kontaktades – det var ett aktivt val. Skillnaden mellan att förmedla information och att utnyttja en människas chock för en potentiell rubrik är avgörande.

Att dessutom avfärda kritik som "snöflingementalitet" är ett billigt retoriskt knep för att undvika saklig diskussion. Att ifrågasätta journalistisk etik och ansvar är inte sekundärkränkning – det är en fullt legitim samhällsdebatt om var gränsen går mellan nödvändig rapportering och sensationsjournalistik.

Under min utbildning ingick journalistik, där vi fick en grundlig genomgång av pressetiska regler och hur man förhåller sig till dem, särskilt i situationer där myndigheter är inblandade. Pressetik handlar om att balansera allmänintresset med hänsyn och ansvar, inte om att ursäkta hänsynslöst agerande genom svepande argument om "rätten att fråga". Ingenstans i de pressetiska reglerna finns stöd för att på detta sätt närgånget kontakta anhöriga till en gärningsman direkt efter en massaker, särskilt inte när syftet knappast kan sägas vara att tillföra relevant samhällsinformation, utan snarare att jaga en reaktion.

Du svänger dig med nonsens som om du hade någon förståelse för pressetik, men allt du säger faller platt eftersom det helt saknar förankring i de faktiska riktlinjerna som medierna själva förväntas följa.

Det som verkligen är patetiskt här är att du krampaktigt försöker försvara Aftonbladets agerande, när de själva har insett sitt misstag och valt att ta avstånd från det. Om en av Sveriges största tidningar – känd för sin sensationsjournalistik – ändå väljer att inte stå bakom sitt eget beslut, hur resonerar du själv när de som faktiskt publicerade det inte ens vill försvara det längre? Det är en märklig inställning och ett tydligt tecken på bristande social kompetens.

Men å andra sidan, jag förväntar mig inte någon vidare social kompetens från någon som förmodligen tillbringar mer tid här på Flashback än ute i verkligheten bland riktiga människor. Det här är ett klassiskt exempel på vad som händer när någon spenderat alldeles för många timmar framför skärmen och tror att allt går att reduceras till ett internetbråk istället för att förstå de verkliga konsekvenserna av sitt resonemang.

Senast jag såg var det oklart om han skjutit sig själv. Men jag syftade ovan på att det primära här sannerligen inte är att Rickard Andersson skjutit sig själv utan att han mördat 11 människor. När vi diskuterade vad telefonsamtalet från Björkman upplyste fadern om var det det primära för användaren jag citerade. Att det var så synd om fadern eftersom sonen skjutit sig själv och journalisten upplyste honom om det. I själva verket visste nog inte Björkman helt säkert om Rickard var död, däremot att han högst sannolikt utfört en skolskjutning.

Du ser väldigt onyanserat och direkt ointelligent på saken i min mening.
Du förutsätter att jag och andra här på något sätt skulle förminska Richards handlande och styra vreden mot en journalist istället. Så är det inte.

Dådet är en sak.
Aftonbladets journalistiska arbete och omdömeslösa publicering är en annan sak.
Poängen är att ett vedervärdigt dåd oavsett vad får inte sätta journalistiska etiska bedömningar ur spel. Det var exakt det som hände här. Det gick rejält snett.
Att se Richards föräldrar som medskyldiga helt utan att ha någon som helst kunskap är en pöbelmentalitet som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle.

Du är en typisk representant för snöflingementalitet och att det är synd om alla och att ingen skall behöva ha det jobbigt. Identiteten på skytten skall döljas för han och hans anhöriga också är ett slags offer.

Den verkligt skyldiga är inte med ditt resonemang den massmördande skytten Rickard Andersson utan de som försöker ta reda på fakta och diskuterar dådet på Flashback och som öppet skriver ut vad man vet och sekundärkränkt går du på journalisten som gör sitt jobb som om han vore skurken i dramat.

Förbannade hycklare. Det är du som har en moral som en amöba. Det är ett hån mot de riktiga offren för massmordet. Du är avskyvärd.

Han är väl en av de elva? Tio oskyldiga offer plus RA själv = elva döda.

Det är inte nyanserat att lägga ansvaret för att Rickards far får motta och tvingas möta den brutala nyheten att hans son är en massmördare på andra än Rickard Andersson. Det är fel och dumt.

Det är helt Rickard Anderssons fel att detta sker. Journalisten har bara gjort sitt jobb att ta reda på information. Journalister kommer att fortsätta på samma sätt i framtiden. Att gå igång med detta raseri mot honom har garanterat andra orsaker än omsorg om pressetik.

Jo, att alla måste tassa på tå och upplysa honom om fakta enbart med psykologer i släptåg, annars måste de låta bli, det är snöflingementalitet. Ingen förnekar honom krishantering om det är något han vill ha eller behöver. Det är inte vad saken gäller.

Rickard Andersson är den som är skyldig till om hans far mår dåligt av att få beskedet att hans son är en massmördare. Inte någon journalist som vill fråga honom och saken och blir budbärare. Rickard Andersson har inte skjutit sig till döds, han har mördat 11 människor och det är de och deras anhöriga som är offren här. Inte Rickards far, även om han också blir drabbad av vad som hänt och har rätt att sörja.

Som jag säger är det snöflingementalitet att kräva att alla riktigt dåliga nyheter skall åtföljas av gullande av samhället och att det är något som man har rätt att kräva av andra människor. Det är väl bra om människor får hjälp med sådant om de önskar på olika sätt men det kan inte vara något man är berättigad till att alla skall behandla dig med silkesvantar och ge ”krishjälp”. Det handlar inte om hur någon helst får dåliga nyheter utan att man ibland får stå ut ändå.

De riktiga snöflingorna här är dock du och alla andra sekundärkränkta som av något slags psykologiska orsaker att finna en levande syndabock riktar vreden som helt bör riktas mot Rickard Andersson åt en journalist som om han gjort fel det ändå är helt försumbart på alla sätt.

Ett uttryck för samhällsandan där alla är berättigade till att inte behöva få det jobbigt och besvärligt. Och det är inte bara jag som tycker. Patetiskt är bara förnamnet.

Du är en typisk representant för snöflingementalitet och att det är synd om alla och att ingen skall behöva ha det jobbigt. Identiteten på skytten skall döljas för han och hans anhöriga också är ett slags offer.

Den verkligt skyldiga är inte med ditt resonemang den massmördande skytten Rickard Andersson utan de som försöker ta reda på fakta och diskuterar dådet på Flashback och som öppet skriver ut vad man vet och sekundärkränkt går du på journalisten som gör sitt jobb som om han vore skurken i dramat.

Förbannade hycklare. Det är du som har en moral som en amöba. Det är ett hån mot de riktiga offren för massmordet. Du är avskyvärd.

Skrattretande hur du desperat försöker vända detta till att handla om att "skydda skytten" när det aldrig varit kärnan i diskussionen. Ingen har sagt att identiteten ska döljas, men det finns en tydlig skillnad mellan att rapportera sakligt och att aktivt kontakta anhöriga till en gärningsman direkt efter ett massmord – något som till och med Aftonbladet själva insåg var ett övertramp. Att du inte kan se den skillnaden säger mer om din brist på empati och förståelse för pressetik än något annat.

Du är så fast i din egen svartvita värld där all kritik mot medier automatiskt betyder att man försvarar en massmördare. Det är både patetiskt och intellektuellt ohederligt. Att kritisera en journalists arbetsmetoder handlar inte om att "tycka synd om" någon, utan om att förstå att medier har ett ansvar i hur de hanterar känsliga situationer – ett ansvar du helt verkar sakna insikt i.

Och när du inte längre har något vettigt att komma med går du direkt till personangrepp och kallar mig "avskyvärd". Nu kan alla se exakt vilken låg nivå du sjönk till. Jag drev lite med din Flashback-närvaro, men du tog det direkt till en annan nivå. Skrikande desperation när argumenten tryter. Ganska talande.