Athena Farrokhzad är ju ett stjärnskott på litteraturhimlen och framstår inte alls som så militant som hon gjorde i sitt sommarprat. Jag hörde henne på Bokmässan och i Babel. Helt all right.
Men det är trist att den poesiantologi för unga som Farrokhzad tagit fram tillsammans med en annan Aftonbladetskribent blivit så hyllad utan att någon ifrågasätter närsyntheten.
Så här skriver till exempel den mångkunnige Björn Kohlström, aka Bernur:
Citat:
Roligt nog är nästan alla dikter från 2000-talet, vilket förstås gör boken till en idealisk antologi inte bara för de unga, utan för alla som vill få en grundkurs i hur svensk poesi skrivs just nu.
http://howsoftthisprisonis.blogspot....-bonniers.html
Är det
roligt att nästan inga dikter är äldre än 20 år? Menar Kohlström det på allvar eller är det en nervös eftergift åt den politiska korrektheten? Och varför skulle det vara idealiskt att unga bara läser det allra nyaste?