Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Nedan länkat Allgens och Härms skrift till Rättsmedicnalverket med begäran att Jovan Rajs agerande ska granskas.
Det skedde 2003 men tyvärr blev det resultatlöst, vilket man med fog kan förvånas över.

Rekommenderad läsning för den som ännu inte läst.

Bland annat beskrivs Rajs många olika roller i CdC fallet. I vissa fall inkompatibla roller och i andra fall med tydligt jäv.

1. Rajs obducerade kvarlevorna av CdC.

Rajs författade obduktionsutlåtande ett författades i anslutning till obduktionen 8/8.
Han skrevs därefter ett nytt i november 1984 efter att misstankarna mot Teet, initierade av Teets fd svärfar, blivit kända, nu med förändrad beskrivning av kunskapen hos styckaren från slakterikunnig till obduktionskunnig.
(Rajs hade bl a besökt ett slakteri efter obduktionen eftersom han tidigt var övertygad om slaktmannamässigt styckningsförfarande som bl a skulle skett med såg.)

2. Rajs agerade som utredare genom att ta kontakt med polisutredarna och lämna uppslag på medgärniingsmän och andra mord Teet kunde begått.

3. Rajs skrev förutom obduktionsutlåtande ytterligare intyg i fallet.
Rajs skrev ett intyg om samstämmigheten i barnets berättelse (dvs Christina Allgens berättelser) om att kroppen av fiktiv kvinna barnet skulle sett styckas stämde överens fynden efter CdC. Rajs träffade också barnet.

4. Rajs skrev också ett utlåtande om att fotohandlarparets beskrivning av bilder på styckade kroppsdelar stämde överens med fynden efter CdC - något som definitivt inte var sant då exempelvis armarna aldrig var kapade och underbenet inte delats.

5. Rajs agerade instruktör av barn.psyk expertis.
Han hade möte med barnpsykiatriker Frank Lindblad och barnpsykolog Margareta Erixson innan dessa skulle skriva sitt utlåtande om barnets trovärdighet.

6. Rajs uppgav sig vara ett ögonvittne som påstod att han och hans fru sett Teet på rättsläkarstationen under pingsten.

7. Rajs agerade opinionsbildare genom att han hade väldigt många kontakter med journalister, svarade på frågor, lät sig intervjuvas och diskuterade sina fynd i CdC fallet.

8. Rajs agerade som arbetsgivare och chef över Teet, genom att kräva att Teet aldrig skulle få komma tillbaka till jobbet på rättsmedicin, även om misstankarna lades ner.
Rajs hotade själv med att sluta om så skulle ske.

9. Rajs agerade och utgav sig som handledare/forskarkollega.
Rajs kontaktade två tidningsredaktioner (Dagens Nyheter och Forensic Science International) för att se till att Teets namn togs bort från artiklar, som insänts före gripandet och där Rajs´ eget namn förekom.

10. Rajs vittnade under ed och begick sannolikt mened när han under rättegången i tingsrätten uppgav att en utländsk rättsmedicinsk tung expert, professor Klaus Püschel, höll med Rajs, vilket inte var fallet.
Tvärt emot ansåg professor Püschel i ett skriftligt svar till Rajs att han själv inte skulle ha dragit sådana slutsatser av obduktionsfynden, som Rajs gjort.
Püschel formulerade sig varnande till Rajs där han skrev att det var viktigt att Rättsläkarens roll begränsas till strikt rättsmedicinskt grundade bedömningar. Rättsläkaren bör inte frestas att dra sådana slutsatser som enbart domstolen är berättigad att dra, när alla omständigheter i målet skall sammanvägas, framhöll Püschel.

https://mediemordet.com/thomas-allgen-och-teet-harm-begar-att-rattslakaren-granskas/

Rajs såg relationen mellan honom och Rättsliga rådet som den mellan Mozart och Salieri.

Liknelsen är dock betydligt mer träffande för relationen mellan Rajs och Härm. Där Rajs inte alls intar rollen av Mozart, utan av den hämndlystet intrigerande och missunsamme Salieri.
Salieri skådisen i storfilmen ser dessutom ut som Rajs själv.

Ja, det är kanske en möjlighet att det var så men vad har det med min fråga om de kollade igenom varje bild att göra?
Sen förstår jag ju av ditt svar att du alltså inte vet hur framkallningsmaskinerna fungerade.

Om det nu fanns på hela ark så skulle det ju verkligen vara onödigt, det skulle ju innebära att man manuellt skulle måsta skära ut varje bild, varför skulle det vara så?

Jag förstår ju att du tror att de här bilderna har lämnats in, så jag skulle då vilja att du beskriver ett eller fler scenarion på hur det skulle ha gått till när bilderna hämtades ut. Hur gick det till när uthämtaren tog sig fram till framkallningsmaskinen (som du säger kan ha funnits) alternativt till mörkerrummet. Var då de flesta av personalen samlade just i det rummet o.s.v.
Vänligen beskriv hur det ska ha gått till.

Det är omöjligt att veta vad du avser när du klipper bort 99 % av det du besvarar.


Nej, självklart inte. Däremot visste inlämnaren, enligt polisens teori, att det var bilder på just ett styckat mordoffer och det är utifrån detta man måste värdera det nära nog exceptionellt höga risk inlämnaren tar. Inlämnaren kan på intet sätt ta för givet att inte fotohandlaren omedelbart ringer polisen när han ser vad bilderna föreställer.


Angående vad? Och vilka inlägg? Så här kan man inte föra en diskussion.


Jag har naturligtvis inte "missat" det. Ja, självklart upplevde de inte att det som var på bilderna föreställde ett brott, i så fall hade de ju ringt polis på plats. Denna upplevelse kan grunda sig på att bilderna egentligen, i verkligheten, faktiskt inte föreställde det som deras minnesbilder flera år senare anger.

Du verkar ha missat faktan att bilderna som fothandlarna påstått sig sett inte stämmer överens med hur CDC var styckad.

OM det varit bilder fotohandlarna minns så har systern gett en förklaring att det var från en vanlig obduktion som dom framkallat.

Så du ville alltså bara upplysa om en allmänt känd företeelse - att somliga gärningsmän vill dokumentera sina brott - men saknar i övrigt något att säga om saken?
Hur skulle inlämnaren av fotografier på en styckad kropp kunna veta att mottagaren skulle uppfatta dem som legitima?
Jag förstår att du inte vill "tjafsa vidare" eftersom du uppenbarligen inte kan eller vill besvara relevanta följdfrågor till dina inlägg.

Jag känner givetvis till fotohandlarparets (bort)förklaringar till varför de inte kontaktade polisen. Det var därför jag efterlyste rimliga förklaringar till deras brist på agerande. Du saknade (ånyo) svar.
Nej. Det indikerar att jag inte tror att Thomas Allgén lämnat in fotografier av da Costas styckade kropp i fotohandlarparets butik. Vad tror du själv?

Som bekant finns det mängder av, delvis motstridiga, vittnesmål i fallet. Bland annat påstod ett helt annat fotohandlarpar att de också framkallat bilder av en styckning. Anser du att de framkallade bilder av da Costas styckade kropp? Om nej, indikerar det att du struntar i vem som mördade och styckade da Costa?

Jag har inte läst Filterintervjun än och vet inte om TH blivit diagnosticerad med Asperger, men han uppvisade ju karaktäristiska drag. Det skulle kunna förklara mycket av det som brukar läggas honom till last, som specialintresset för sitt yrke, vissa svårigheter i att avgöra outtalade normer kring vad som var polisens respektive rättsläkarens område och så vidare.

Kunskapen om NPF överlag var bristande på 80-talet, men det är givetvis oerhört tragiskt. Det är omvittnat att personer med autistiska drag ofta är mycket framgångsrika inom sina specialområden och med tanke på Härms lovande karriär hade han förmodligen blivit en mycket skicklig rättsläkare. Förutom den allmänt mänskliga tragedin som drabbade Härm med flera innebar fallet antagligen en förlust för rättsmedicinen.

Vad som i mina ögon är än mer deprimerande är dock att det fortfarande i denna dag förekommer samma insinuanta hetsjakt, om än mer i skymundan.

Tack, jag hade faktiskt glömt turerna med Rotarybekanten. Då kan vi lägga det till listan. Sedan var det givetvis inte så att da Costa-fallet var ouppmärksammat under åren som gick, utan fotohandlarparet fick otaliga påminnelser via media. Men inte ett ord. Jag inväntar fortfarande en förklaring, men kommer inte att få någon.
Om det hela inte hade varit så tragiskt skulle det ha närmat sig komik.
Notera även att kunden, enligt herr fotohandlare, lämnade in foton vid två tillfällen. Efter att ha lyckosamt genomfört denna mycket riskabla manöver bestämde sig kunden tydligen för att upprepa processen en gång till, i samma butik.

Det fetade, det tror jag också.

En stor förlust för vetenskapen och rättsmedicinen att en omvittnat skicklig, ambitiös och dedikerad helt ostraffad läkare som Teet Härm inte fått jobba mer. Han hade sannolikt kunnat gå långt inom sitt gebit.

Det kanske var så att Härm förstod att han hade någon form av NPF-diagnos - även om det inte var på modet då - och därför just valde något som passade honom, en specialinriktning utan så mycket kontakt med en löpande ström av patienter och anhöriga. Där han också slapp springa runt mellan olika avdelningar på ett sjukhus och istället kunde fördjupa sig och bli expert inom sitt specialområde, i lugn och ro.

Svensk och internationell Rättsmedicin hade troligen haft stor nytta av honom. Att det inte blev så får man nog till största delen lägga på Jovan Rajs. Som vindarna till slut blåser numera är det kanske just detta Rajs kommer att bli mest ihågkommen för - Rajs negativa bidrag till specialiteten Rättsmedicin.
”Ombud för de jag skadade och tystade”

Utdrag ur ett inlägg i en annan tråd som visar hur drevet genomsyrade hela samhället med en helt vidrig lynchmentalitet. När det blir riktigt svinigt vet man att kultursektorn gärna tar en ledande roll.

Det känner jag inte till. Menar du att de upplevt sig ha haft samma kund vid flera tillfällen? Kan du berätta något mer om det?

Vet inte hur det var då, men kan tänka mig att fotohandlare primärt hade en apparat som framkallade filmen. Det är den känsliga processen, det måste vara absolut mörker och exakt temperatur. Fotohandlaren kan då med manuell hantering leverera bilder i större storlekar. Det vanliga var att det fanns en speciell process för framkallning av färgfilm som flera filmmärken använde.
Dåtidens större postorderfirmor och filmtillverkare som Kodak och Agfa hade nog maskiner som kunde spotta ut standardbilder i 10 x 15 som är formatet för småbildskamera och då även andra allmänna format som kvadratiska Instamatic kameror.
Iofs möjligt att även fotohandlarna hade sådana. Men maskinerna då var nog inte oväsentlig investering. Postorderfirmorna hade helt andra volymer än en fotohandlare som även de skickade till större lab för framkallning.

Hobbyfotografer och proffs gjord ofta sk kontaktkopior, filmremsorna som var kapade i lagom längd lades på ett större fotopapper och exponerades på fotopapperet i samma storlek som filmrutan. Så man kunde se bilderna positivt för att sen välja vilka man ville göra större bilder av.