Citat:
Ursprungligen postat av
rymdrattan
Detta har jag funderat på ett längre tag, framförallt när det gäller Sverige. KRÄVER det möten, granskningar, remisser och flera månader av implementering verkligen? Eller är det helt enkelt en konstruktion för att viljan att skippa dessa instanser inte finns hos gemene politiker?
Byråkratin i USA är ett enormt maskineri som är designat för att göra förändringar långsamma och mödosamma, oavsett hur mycket makt den sittande regeringen har. Systemet är byggt på idéen om checks and balances, vilket innebär att ingen del av staten – vare sig presidenten, kongressen eller myndigheterna – ska kunna fatta beslut utan att de granskas och vägs noggrant. Även de enklaste policyförändringarna fastnar i ett nät av processer, och ju större frågan är, desto tyngre blir maskineriet.
Även om presidenten och kongressen är överens om att något ska göras, är det inte bara att knäppa med fingrarna. Först måste det aktuella förslaget gå igenom en rad granskningar, både internt inom myndigheten och externt av andra berörda instanser. Myndigheter som ICE, Homeland Security eller Department of Justice har sina egna lager av byråkrati, med experter, jurister och chefer som ska läsa igenom och godkänna varje detalj (om vi lägger fokus på immigration). Detta kräver möten – många möten – där olika grupper diskuterar risker, konsekvenser och implementering. Har du någonsin försökt jobba ihop dig med andra myndigheter? Ibland behöver du svar på mejl som kan dröja flera veckor. Så är det överallt, fram och tillbaka, ibland i flera månader.
När en policy väl har gått igenom den interna processen skickas den ofta vidare för remiss, där andra myndigheter, delstater och intressegrupper får tycka till. Remissrundan är inte bara en formalitet – varje kommentar måste läsas och tas i beaktande, det innebär att förslaget möjligtvis skrivs om flera gånger. Om en policy riskerar att strida mot existerande lagar eller rättspraxis, måste jurister granska den för att undvika framtida rättsprocesser. Även om allt detta går smidigt, är själva implementeringen en annan historia för sig. Ändra på en policy innebär att uppdatera interna system, utbilda personal och kommunicera förändringen till allmänheten – allt detta tar tid och kräver resurser.
Ett annat problem med byråkratin är att varje myndighet fungerar som en egen organism med sina egna regler och rutiner. Ingen del av staten arbetar helt i synk, samordning mellan olika aktörer blir är enorm utmaning. Om en policy kräver samarbete mellan flera myndigheter, till exempel mellan gränspolisen, immigrationsdomstolarna och utrikesdepartementet, blir processen ännu långsammare. Varje steg måste koordineras, och eftersom varje myndighet har sina egna prioriteringar och resurser, är det ofta svårt att få alla att dra åt samma håll.
Sen har vi lagstiftningen. Även om en ny lag röstas igenom i kongressen och blir undertecknad av presidenten, betyder det inte att den kan implementeras direkt. Många lagar kräver att nya regler skrivs för att kunna tillämpas, och den processen är extremt långsam. Det handlar om att utforma detaljerade riktlinjer, publicera dem för offentlig granskning, ta in synpunkter och göra justeringar innan de kan börja användas. Det är en process som kan ta månader, ibland år, innan något faktiskt händer.
Själva kärnan i den amerikanska byråkratin är att inget ska gå snabbt. Varje steg är byggt för att minimera risken för misstag och maktmissbruk, resultatet är att även de mest självklara förändringarna fastnar i ett träsk av möten, granskningar och processer. Byråkratin är som en gigantisk trög maskin – meningen är att den ska skydda systemet från att fatta förhastade beslut.
