Är separerade föräldrar alltid lite sämre än sammanboende föräldrar för ett barn?

Hade det varit annorlunda om föräldrarna bott nära varandra och du bott lika mycket hos båda tror du? För det du beskrev lät asjobbigt.

Att kvinnan gör allt. Give me a break.
Tror inte ett dugg på det.

Hade du hellre velat att de bodde ihop och bråkade?

Ja det hade det. Alltså båda föräldrarna har vart bra och sett till mig och min systers behov i stort men hade jag haft dom i samma stad hade jag kunnat gå o lekt med kompisarna på annat sätt och det hade inte vart lika "onormalt" att åka till en annan stad för o bo med farsan.

Nu när jag är 30+ och ser tillbaka är det just det jag skulle ha velat ändra. Hade nog haft bättre relation idag med farsan också om så var fallet. (Den är inte dålig men inte heller så bra jag hade velat ha med en far)

Beror väl helt på hur föräldrarna tar separationen. Men som Dr Phil en gång sa, "hellre komma från en splittrad familj än att bo i en".

Självklart är det bättre med två vuxna och barn. Men detta behöver inte vara en partner. Det finns alternativa familjebildningar med en mamma och en mormor, en mamma och ett syskon och en mamma och en kompis som bor tillsammans. Så länge det är en bra stabil miljö så är två vuxna bättre än en.

Nej jag håller inte med. De båda personerna måste åtminstone vara av olika kön, för det är viktigt för både flickor och pojkar under olika perioder av uppväxten, att dels identifiera sig med föräldern (eller föräldrasubstitutet) av det egna könet, och dels distansera sig från (jag menar: "inse att man i vissa avseenden är en annan sort") från föräldern (eller föräldrasubstitutet) av det andra könet. Och i synnerhet en pojke kan aldrig uppfostras till en man av två kvinnor, det GÅR bara inte.

En flicka som växer upp med bara män blir också ofta mer manhaftig än andra flickor, men det skadar henne inte på samma sätt. Hon kan till och med få fördelar av det i vissa sammanhang (att kunna försvara sig mot antastande män, att kunna stå på sig mot män, att vara mer aggressiv i karriären). Men på andra sätt blir det förstås en nackdel, hon kommer inte att ses som särskilt attraktiv av män t.ex. om hon inte kan uppträda feminint, så den biten blir svår för henne om hon inte har turen att bli så vacker att det kompenserar för hennes personlighet.

...fast även om det är två personer av samma kön, t.ex. bror och syster, som uppfostrar ett barn som systern fått genom insemination eller en tillfällig förbindelse... så blir det också konstigt. Det blir svårt för barnet att förklara för kamraterna och lärarna i skolan, barnet kommer att ses som avvikande. Folk kommer att spekulera om incest. Och barnet kommer inte att få se ett normalt kärleksförhållande inför sina ögon, det kommer inte att få en mall för hur ett äktenskap ska se ut. (Och då har jag INTE sagt att alla äktenskap mellan man och kvinna är normala för det, eller goda förebilder för barnen - men två fel gör inte ett rätt.)

Det finns inget magiskt med två vuxna, men motpolerna fader och moder är ofta av stor värde för de kompenserar varandras typiska tillkortakommanden (modern är exempelvis ofta överdrivet paranoid kring barnets trygghet, fadern saknar ofta emotionell intelligens för att förstå vad barn signalerar) . Helst gärna finns det en tiotal vuxna som i en storfamilj med farbröder och farfar och mormor och allt möjligt där alla är med och kompenserar sådant som barnet saknar från olika vuxna i familjen (fadern och modern är möjligen ständigt stressade av karriären och då kommer farfar och farmor in med en lugn, trygghet och tålamod som barnet annars saknar).

Jag lyfter därmed alltid upp storfamiljen som ett ideal snarare än kärnfamiljen, men resten av samhället tycks röra sig åt motsatt håll och vilja lyfta fram till och med kritik mot tvåsamhet där exempelvis en fader eller moder räcker.

Vi kommer så småningom att röra oss mot en framtid där konstiga singelmän har samma rätt att adoptera barn eller betala tredje världenkvinnor att föda deras barn. Givetvis kommer det inte vara en bra miljö för barn att växa upp i.

Så var det för mig, det blev inte långvarigt.

Är det något magiskt med siffran två? Eller är två vuxna bättre än en, tre vuxna bättre än två etc?

Alla väninnor jag har samt jag själv har haft ojämlik arbetsfördelning i hemmet som åtminstone en delorsak till separation från medföräldern.

Gör mig kom skilsmässan som en blixt från en klar himmel.

Jag blev helt rebellisk.

Minns att jag som 14-åring var borta hela nätterna på helger utan att någon visste var jag var eller vad jag höll på med. Sov hos min flickvän som var 15 då. Krökade och levde jävel.

Föräldrarna hade fullt upp med sina egna liv och trodde väl att jag var hos den andra föräldern. Helt galet när jag tänker tillbaka..