Är separerade föräldrar alltid lite sämre än sammanboende föräldrar för ett barn?

Den psykologiska aspekten är också viktig. Om barnet känner skuld över skilsmässan, ”var det pga mig?” så blir det dåligt och kan ge livslånga bekymmer. I det avseendet är insemination faktiskt bättre då det undanröjer tvivlet.

Eller hur… Som om barn som blir till genom traditionellt knull har fått bestämma det…

Var ca 4 när mina föräldrar gick isär. Jag har svaga minnen några få från tiden dom levde ihop.
Det sög att växa upp att åka iväg varannan helg/vecka till en stad lite längre bort.
Jag fick en rätt OK bonusfarsa men innan ja blev lite äldre tonåring var jag tvungen att åka i mellan. Det sög och nästan alla jag vet som haft liknande situationer har hatat det.
Båda föräldrarna har vart bra och kärleksfulla så inge fel på dom men just grejen att ha "två rum" som inte blir riktigt färdiga.

Det där är så otroligt själviskt. Istället borde de vuxna åka emellan, eftersom vuxna har lättare för en sådan sak. Och om de nu träffar en ny partner ska de inte blandas in i barnets liv.

Japp. Åtminstone kunde farsan hållt sig i samma stad så jag kunde hänga med kompisarna jag hade normalt också. Men ska inte klaga finns många som haft det betydligt värre.

Så länge det inte förekommer misshandel eller något liknande är en hel familj, ett hem osv bäst för barn.

Hellre två separata, fridfulla hem än ett hem där föräldrarna konstant grälar med varann. Eller faller gräl in under "något liknande"?

Det beror på relationen mellan föräldrarna. Om de är separerade men bor nära varandra, inte bråkar, och alla har en lugn och stabil tillvaro, då är det helt ok jämfört med att bo ihop och bråka hela tiden.

Mina föräldrar bråkade jämt och alltid dålig stämning, jag hatade verkligen att vara hemma och hände ibland att jag sov hos min mormor och morfar då jag inte ville va hemma mer.

Min pappa var manlig arg och bitter men om något hände oss barn så hjälpte han oftast till.
Han var en dålig pappa utöver det och ingen jag umgås med om jag inte måste om mans äger så.

Jag har alltid klarat mig utan pappa men samtidigt så ser jag att jag tagit efter honom när det gäller moral och hur en man ska vara.
En man ska kunna ta till våld om det krävs och man ska inte jävlas med folk, skvallra, eller umgås med kriminellt slödder., det har jag inrotat i ryggmärgen.
Sen att man kan va bitter ,otrevlig och hata negrer är en annan sak.

Tänk om min pappa hade varit en snäll pappa som var hemma mycket men samtidigt var en jävla mes, då tror jag att jag hade varit väldigt olycklig som vuxen eftersom jag inte haft en manlig förebild som är som en man bör vara rent naturligt.
Akademiker som är män är oftast veka mesiga och en sådan vill man inte ha som pappa tror jag.
Har själv sett vad det blev av killarna i klassen med sån pappa och dom blir trampade på av deras fruar och utnyttjad i övrigt

Jag tror att det är bättre att ha en pappa som är hyfsat dålig men har nån sorts moral än att inte ha en pappa alls.
Tror att det är bra att föräldrarna är tillsammans fram till typ att barnet blir mer självständigt vid 13 års åldern ungefär än att skiljas när ungen är 7 år gammal.

Beror på hur extrema gräl, men generellt inte. Ett liv helt utan konflikter är ovanligt, även barns liv. Ett helt hem, hela rötter, en hel familj osv står definitivt över det.

Tala för dig själv. Jag och många andra skilsmässobarn hde allt det där - två stabila föräldrar som höll sams och kunde umgås, bodde nära, varannan vecka och allt det där. Det var inte minsta okej för det.

Tror inte det finns barn som går i olika skolor varannan vecka. Lösningen blir i så fall, om föräldrarna bor långt ifrån varandra, att barnet bor mer hos föräldern som bor närmast skolan.