Kan man vara 100% säker på något?

Fast även det skulle ju ge regeln rätt.

Ingen kan ifrågasätta att du är 100% övertygad om något därför att ett sådant påstående inte implicerar att du har skäl att tro det du säger dig vara övertygad om. När du däremot säger till någon annan att du är 100% säker på att P gäller, så implicerar det rent språkligt att du har skäl att tro att P gäller, alltså att du har någon form av evidens.

Hur kan du alls ha en åsikt om det här om du inte vet hur medvetandet fungerar?

Och fel.

Jag kan förstås ha anledning att vara 100% säker, även om du som nån sorts överdomare vill besluta om min övertygelse liksom andras. Sen går det alltid att skapa osäkerhet hos andra genom att ifrågasätta deras övertygelse. "Är du säker? Är du verkligen säker? Är du verkligen, verkligen säker? Men det är väl mer psykologi.

Men jag ser att det är svårt med mitt exempel.

För det handlar inte om medvetandet som sådant. Utan kopiering och identitet. Vem upplever vad.

De vanliga tre: Döden, skatter och att folk lägger sig i saker de inte har med att göra.

Du pratade om min vetenskapsfilosofi, så följer den till viss del Popper, som jag menar att många missuppfattar. Det handlar om teorier eller hypoteser. Kan man falsifiera dem faller de. Men jag menar att en teori som saknar falsifieringsvillkor, ändå kan vara sann. Vilket många verkar tro att Popper har förnekat.

Men sen har man resultaten av teorier. Om man kan bevisa det en teori förutsäger, betyder det inte att teorin är sann. Men det man kan bevisa, är ändå sant. Kan man bevisa att tiden går långsammare vid högre fart, betyder det faktiskt att den gör det. Det är sant om experimentet är korrekt utfört.

Däremot kan orsaken varför, vara annan än teorins. Men man har faktiskt bevisat att det teorin förutsäger, är sant. Tiden går långsammare vid högre fart och det kommer alltid att vara sant. Det går faktiskt att bevisa saker med mätningar och observationer, men inte bevisa själva teorin, bara göra den mer trolig.

Jag har även en åsikt om sanningen. Det finns bara en eller ingen sanning om samma sak, även om man inte vet vad den är.

Jag anser även att det bara finns en verklighet, även om man kan ha olika syn på den.

Tvärt emot postmodernismens mumbo jumbo.

Så vad har du för skäl att tro att medvetande och identitet inte också kopieras när minnet av vem man är kopieras, när du nu enligt egen utsago inte vet hur medvetandet fungerar?

Det hade varit en annan sak om du hade framfört en hypotetisk modell över hur du tror att medvetandet fungerar, för då hade vi kunnat diskutera vad den modellen förutsäger.

Jag är rätt säker på att det inte föds kineser med badbyxor på.

Funkar det?

Man kan säkert kopiera även medvetandet. Inget jag ifrågasatt. Vad jag säger är att så länge originalet har kvar sitt medvetande, kommer det att upphöra när han dör och han kommer inte att uppleva något mer.

På samma sätt med din korskoppling. När den enas minnen kopieras till den andra och han får den andres minnen. Upphör hans förgående uppfattning om sig själv. Den försvinner helt enkelt. Det blir slutet för det.

Han kommer aldrig att kunna uppleva vad den andre, med hans tidigare minnen upplever. Och förstås tvärtom för den andre.

Nu uttalar du dig igen om hur medvetandet fungerar, så kanske dags att ge upp positionen att du inte vet hur det fungerar för att istället börja snickra ihop en modell för hur du tror att det fungerar.

Min första fråga är hur medvetandets identitet definieras i din modell? För det är ju trots allt definitionen av identitet som bestämmer vilket medvetande som är vilket efter att vi utfört olika typer av experiment. Utan en väldefinierad identitet vet vi inte ens vad det betyder att flytta ett medvetande eller ha kvar samma medvetande som innan.

Jag har aldrig någonsin sagt något om hur medvetandet fungerar. Jag pratar om kopiering. Du är inne på fel linje. En människas identitet är förstås självupplevd. Men det har ingen betydelse för det jag pratar om.
Det handlar inte om identitet, utan i vilken fysisk hjärna den finns.

Du kan inte ha en människa som har sin egen identitet, medvetande, i en annan människas hjärna och kunna uppleva vad den upplever efter att hans egen hjärna har slutat att fungera. För det behövs en förflyttning från hans kropp till den andra, rent fysiskt. Inte säkert hela hjärnan, men det som är medvetandet, vad det nu är, måste förflyttas över till den andra rent fysiskt på något sätt. Det kan inte vara kvar i den gamla kroppen. För då kommer dess medvetande att upphöra när han dör.

Medvetandets identitet är alltså ekvivalent med den fysiska hjärnans identitet i din modell?

Hur definierar du då den fysiska hjärnans identitet så att vi kan bestämma vilken hjärna som är vilken efter att vi utfört olika typer av experiment?