Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Ja, polisen borde självfallet ha reagerat på de motstridiga och aparta uppgifterna som framkom i TÅ:s och BM:s förhör, men framför allt är det otroligt att uppföljningen av dem var så slapp efter Ragges uttalanden.

Enligt honom hade de ju utsatt Catrine för såväl sexuellt som ekonomiskt våld, vilket sannerligen borde ha intresserat en normalbegåvad polis.

Jag har inte årtalen i huvudet, men om TÅ och BM levde 1999 är det en oerhörd brist att de inte hördes, precis som i fallet med andra då levande, potentiellt värdefulla källor, som Saba och Vinof. I efterhand är det så frustrerande att konstatera att när polisen äntligen tog tag i fallet på nytt hade man all möjlighet att förhöra ovanstående personer, men det struntade man i till förmån för Solnamannen.

Helt säker på TÅ mätte motståndet om det skulle behövas Dessutom var TÅ fåfäng, intresserad av utseende med både hårfärgning och ondulering, vilket gör att han säkert hade full koll på detaljerna i den stora killens utseende.

Flashbacks Bagdad Bob har talat (Lawnmoverman2011).

"There are no American infidels in Baghdad. Never!"

Uppdrag Gransknings fyra reportage 2001 - 2002 är de mest sönderkritiserade TV-programmen i Sveriges Televisions historia. Kritiken var så omfattande att reportagen blev föremål för vetenskapliga studier (t ex Katarina Samuelsons studie "Granskning eller förvanskning" 2006).

De fyra reportagen var "Fallet Da Costa" (2001-06-06), "Fallet Da Costa 2" (2001-12-18) och "Fallet Anne-Catherine" (2002-04-09) och "Seriemördare" (2002-06-04).

Ni läste rätt. I sista avsnittet utpekades rättsläkaren Teet Härm som seriemördare. Han påstods ha mördat två andra prostituerade kvinnor 1982. Teet borde ha fått skadestånd. Lars Borgnäs borde ha fått sparken. Producenten borde ha fått fängelse.

Bevisen? Håll i er.

Offren hette Annika, Elisabeth och Catrine. Det var bevisen.

Flashbacks läsare ser ut som levande frågetecken.

Låt mig förklara.

Jack the Rippers andra, tredje och fjärde offer i London 1888 hette Annie, Elizabeth och Cathrine. Borgnäs menade (på fullt allvar) att Teet Härm inte bara var seriemördare, utan copycat. En unik copycat dessutom. Han valde kvinnor med samma förnamn som Jack the Rippers offer 100 år tidigare. Vilka svenska offer som motsvarade Mary Ann och Mary Jane (Jack the Rippers första och femte offer) förklarade inte Borgnäs.

Om kuckometern står på max för Thomas Allgéns ex-fru Christina är den utanför skalan för Borgnäs.

Borgnäs utgav en bok 2003. En bokversion av Uppdrag Gransknings reportage. Boken hade den passande titeln "Sanningen är en sällsynt gäst". Sanningen är sällsynt i den boken. Dessbättre går den inte längre att köpa. Idag är den ännu sällsyntare än den rabiata radikalfeministen Hanna Olssons falska anklagelseakt från 1990 ("Catrine och rättvisan"). För Olsson var politik viktigare än rättvisa. Klass och kön avgjorde vem som var skyldig. En av Olssons sympatisörer var stalinisten Christian Diesen (KPML(r):s motsvarighet till Joseph Goebbels och ordförande i kulturföreningen Spartacus). Diesen blev senare professor i processrätt(!) Han var handledare till Thomas Allgéns ex-fru Christina (när hon bytte namn till Andersson och utbildade sig till jurist under första hälften av 90-talet). Per-Åke Larsson (den rabblande idioten som tog över utredningen 1987) umgicks också med Christina. "Dagboksvittnet" Marianne Seppälä (vars "dagbok" var bevisligen falsk) umgicks med Olsson. Att Teets far var est och offer för Stalin visste Diesen. Att Teet växte upp i en lägenhet i Farsta "glömde" Olsson och Diesen. Den prostituerade kvinnan som först pekade ut Teet i oktober 1984 (Teresa Trygger) var statsminister Ernst Tryggers barnbarnsbarn. Hon tillhörde överklassen. Hennes familj gav namn åt Tryggerska villan i Diplomatstaden (Sveriges finaste adress). Som alla advokater vet. Sveriges Advokatsamfund tog över villan 1981.

Teresa nämns inte i den nya dokumentären. Att Christina undanröjde bevis nämns inte heller. Kvar i lägenheten var boken "Tomtar" av holländaren Wil Huygen (den är inte avsedd för barn). Christina uppgav i förhören att Karin brukade titta i den. När skilsmässan var klar i april 1986 insåg Christina att boken var kvar hos Thomas. Hon löste problemet med hjälp av en andrahandshyresgäst. En ung kvinna som hyrde lägenheten av Thomas en kort tid (ett halvår innan han häktades 1987). Trots att kvinnan själv hade en lägenhet på Kungsholmen (mindre än två kilometer bort).

Efter Uppdrag Gransknings skandalösa reportage 2001 och 2002 visade SVT dokumentären "Styckmordet - berättelsen om en rättsskandal" 2005. Borgnäs påstod i debatten att "barnets berättelse" inte spelade roll. Kammarrätten avvisade "barnets berättelse" 1991 (påpekade Borgnäs), men läkarna var ändå skyldiga till styckningen (trots att de friades för mordet). På grund av "fotohandlarparet" (Arne och Anita Schröder). Vad Borgnäs inte begrep (eller ville begripa) var att "fotohandlarparet" var stödbevis till "barnets berättelse" (som professor Anders Agell förklarade). Faller "barnets berättelse" faller "fotohandlarparet" (som självklart också borde ha avvisats). Lägg märke till hur falskt Borgnäs beskriver "fotohandlarfruns" utpekande av Thomas Allgén och tunnelbanepolisen Marie Rådéns befängda påstående att Teet och Catrine åkte tunnelbana tillsammans i "tunna svarta skinnkläder". Catrine hade aldrig "tunna svarta skinnkläder" och Rådén sa inte ett pip förrän hon började på våldsroteln i januari 1988 (några dagar före rättegången i tingsrätten) och ville skryta för kollegorna.

Domen i skadeståndsmålet 2010 ska rivas upp. Den sjukaste domen i Europas moderna historia. Rättsprocesserna mot läkarna var fel på 27 punkter. Medgav domen. Ändå vållade felen ingen skada(!) Påstod domen. Ett av felen som domen medgav var de "glömda" bevisen att Catrine levde den 12 juni 1984. Om Catrine levde den 12 juni kunde åklagaren inte väcka åtal. Åtalet förlängde häktningen med flera månader. Läkarna fick skadestånd för häktningstiden. Alltså medgav staten att åtalet vållade skada. Ersättningsgrundande skada. Felet vållade åtalet. Ändå påstod domen i skadeståndsmålet att felet inte vållade skada. Hur sjuk i huvudet kan en jurist bli?

Per Lindebergs bok rekommenderas (andra upplagan från 2008). Finns som ebok. Visar med all önskvärd tydlighet vad svenska journalister är kapabla till. Känsliga läsare varnas. Vidrigare kräk (än i Lindebergs bok) finns inte på Guds gröna jord.

Skandalerna tar aldrig slut. Läkarförbundets fega behandling av Teet och Thomas är värd en egen bok. Ordföranden i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd Lars-Erik Tillinger röstade mot nämndens beslut 1989 (att återkalla läkarlegitimationerna). Tillinger var den enda domaren i Sveriges historia som krävde åtal mot domarna i regeringsrätten (nuvarande Högsta förvaltningsdomstolen). De var "ovärdiga" att vara domare när de inte beviljade resning. Domskäl får inte ha rättsverkan. Därför var domen i tingsrätten fel. "Fotohandlarparet" var stödbevis till "barnets berättelse". Därför var domen i kammarrätten fel. Kammarrätten ska inte döma i brottmål. Därför gjorde regeringsrätten fel (när rätten utnyttjade ett kryphål i lagen och beslutade att rättegången i kammarrätten skulle göras om med "bevisföring som i brottmål").

Felen tar aldrig slut.

Fallet tar aldrig slut. Förrän läkarna får skadestånd.

Fallet får allt större uppmärksamhet utomlands.

Rättsväsendet är den tredje statsmakten i en demokrati. Inte massmedia.

Flashbacks Bagdad Bob har talat (Lawnmoverman2011).

"There are no American infidels in Baghdad. Never!"

Uppdrag Gransknings fyra reportage 2001 - 2002 är de mest sönderkritiserade TV-programmen i Sveriges Televisions historia. Kritiken var så omfattande att reportagen blev föremål för vetenskapliga studier (t ex Katarina Samuelsons studie "Granskning eller förvanskning" 2006).

De fyra reportagen var "Fallet Da Costa" (2001-06-06), "Fallet Da Costa 2" (2001-12-18) och "Fallet Anne-Catherine" (2002-04-09) och "Seriemördare" (2002-06-04).

Ni läste rätt. I sista avsnittet utpekades rättsläkaren Teet Härm som seriemördare. Han påstods ha mördat två andra prostituerade kvinnor 1982. Teet borde ha fått skadestånd. Lars Borgnäs borde ha fått sparken. Producenten borde ha fått fängelse.

Bevisen? Håll i er.

Offren hette Annika, Elisabeth och Catrine. Det var bevisen.

Flashbacks läsare ser ut som levande frågetecken.

Låt mig förklara.

Jack the Rippers andra, tredje och fjärde offer i London 1888 hette Annie, Elizabeth och Cathrine. Borgnäs menade (på fullt allvar) att Teet Härm inte bara var seriemördare, utan copycat. En unik copycat dessutom. Han valde kvinnor med samma förnamn som Jack the Rippers offer 100 år tidigare. Vilka svenska offer som motsvarade Mary Ann och Mary Jane (Jack the Rippers första och femte offer) förklarade inte Borgnäs.

Om kuckometern står på max för Thomas Allgéns ex-fru Christina är den utanför skalan för Borgnäs.

Borgnäs utgav en bok 2003. En bokversion av Uppdrag Gransknings reportage. Boken hade den passande titeln "Sanningen är en sällsynt gäst". Sanningen är sällsynt i den boken. Dessbättre går den inte längre att köpa. Idag är den ännu sällsyntare än den rabiata radikalfeministen Hanna Olssons falska anklagelseakt från 1990 ("Catrine och rättvisan"). För Olsson var politik viktigare än rättvisa. Klass och kön avgjorde vem som var skyldig. En av Olssons sympatisörer var stalinisten Christian Diesen (KPML(r):s motsvarighet till Joseph Goebbels och ordförande i kulturföreningen Spartacus). Diesen blev senare professor i processrätt(!) Han var handledare till Thomas Allgéns ex-fru Christina (när hon bytte namn till Andersson och utbildade sig till jurist under första hälften av 90-talet). Per-Åke Larsson (den rabblande idioten som tog över utredningen 1987) umgicks också med Christina. "Dagboksvittnet" Marianne Seppälä (vars "dagbok" var bevisligen falsk) umgicks med Olsson. Att Teets far var est och offer för Stalin visste Diesen. Att Teet växte upp i en lägenhet i Farsta "glömde" Olsson och Diesen. Den prostituerade kvinnan som först pekade ut Teet i oktober 1984 (Teresa Trygger) var statsminister Ernst Tryggers barnbarnsbarn. Hon tillhörde överklassen. Hennes familj gav namn åt Tryggerska villan i Diplomatstaden (Sveriges finaste adress). Som alla advokater vet. Sveriges Advokatsamfund tog över villan 1981.

Teresa nämns inte i den nya dokumentären. Att Christina undanröjde bevis nämns inte heller. Kvar i lägenheten var boken "Tomtar" av holländaren Wil Huygen (den är inte avsedd för barn). Christina uppgav i förhören att Karin brukade titta i den. När skilsmässan var klar i april 1986 insåg Christina att boken var kvar hos Thomas. Hon löste problemet med hjälp av en andrahandshyresgäst. En ung kvinna som hyrde lägenheten av Thomas en kort tid (ett halvår innan han häktades 1987). Trots att kvinnan själv hade en lägenhet på Kungsholmen (mindre än två kilometer bort).

Efter Uppdrag Gransknings skandalösa reportage 2001 och 2002 visade SVT dokumentären "Styckmordet - berättelsen om en rättsskandal" 2005. Borgnäs påstod i debatten att "barnets berättelse" inte spelade roll. Kammarrätten avvisade "barnets berättelse" 1991 (påpekade Borgnäs), men läkarna var ändå skyldiga till styckningen (trots att de friades för mordet). På grund av "fotohandlarparet" (Arne och Anita Schröder). Vad Borgnäs inte begrep (eller ville begripa) var att "fotohandlarparet" var stödbevis till "barnets berättelse" (som professor Anders Agell förklarade). Faller "barnets berättelse" faller "fotohandlarparet" (som självklart också borde ha avvisats). Lägg märke till hur falskt Borgnäs beskriver "fotohandlarfruns" utpekande av Thomas Allgén och tunnelbanepolisen Marie Rådéns befängda påstående att Teet och Catrine åkte tunnelbana tillsammans i "tunna svarta skinnkläder". Catrine hade aldrig "tunna svarta skinnkläder" och Rådén sa inte ett pip förrän hon började på våldsroteln i januari 1988 (några dagar före rättegången i tingsrätten) och ville skryta för kollegorna.

Domen i skadeståndsmålet 2010 ska rivas upp. Den sjukaste domen i Europas moderna historia. Rättsprocesserna mot läkarna var fel på 27 punkter. Medgav domen. Ändå vållade felen ingen skada(!) Påstod domen. Ett av felen som domen medgav var de "glömda" bevisen att Catrine levde den 12 juni 1984. Om Catrine levde den 12 juni kunde åklagaren inte väcka åtal. Åtalet förlängde häktningen med flera månader. Läkarna fick skadestånd för häktningstiden. Alltså medgav staten att åtalet vållade skada. Ersättningsgrundande skada. Felet vållade åtalet. Ändå påstod domen i skadeståndsmålet att felet inte vållade skada. Hur sjuk i huvudet kan en jurist bli?

Per Lindebergs bok rekommenderas (andra upplagan från 2008). Finns som ebok. Visar med all önskvärd tydlighet vad svenska journalister är kapabla till. Känsliga läsare varnas. Vidrigare kräk (än i Lindebergs bok) finns inte på Guds gröna jord.

Skandalerna tar aldrig slut. Läkarförbundets fega behandling av Teet och Thomas är värd en egen bok. Ordföranden i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd Lars-Erik Tillinger röstade mot nämndens beslut 1989 (att återkalla läkarlegitimationerna). Tillinger var den enda domaren i Sveriges historia som krävde åtal mot domarna i regeringsrätten (nuvarande Högsta förvaltningsdomstolen). De var "ovärdiga" att vara domare när de inte beviljade resning. Domskäl får inte ha rättsverkan. Därför var domen i tingsrätten fel. "Fotohandlarparet" var stödbevis till "barnets berättelse". Därför var domen i kammarrätten fel. Kammarrätten ska inte döma i brottmål. Därför gjorde regeringsrätten fel (när rätten utnyttjade ett kryphål i lagen och beslutade att rättegången i kammarrätten skulle göras om med "bevisföring som i brottmål").

Felen tar aldrig slut.

Fallet tar aldrig slut. Förrän läkarna får skadestånd.

Fallet får allt större uppmärksamhet utomlands.

Rättsväsendet är den tredje statsmakten i en demokrati. Inte massmedia.

Och om deras planlösa och förvirrade sökande efter C egentligen var ett sätt att lägga ut dimridåer för att dölja något helt annat så borde ju detta ha varit ytterst intressant för polisen. Men poliserna ifråga verkade inte vara benägna att resonera på det sättet. Tyvärr.

Helt säker på TÅ mätte motståndet om det skulle behövas Dessutom var TÅ fåfäng, intresserad av utseende med både hårfärgning och ondulering, vilket gör att han säkert hade full koll på detaljerna i den stora killens utseende.

Ja så var det nog. Heroinster är people users och C var såklart inget undantag. Anckers var förvisso harmlös, men att tömma TÅ:s plånbok, leka med hans hjärta och lämna honom utan förklaring, var däremot farligt.

Ett problem med Fru Olss*ns vittnesmål är att hon väntade flera år med att träda fram.

Fast tider ändras och folk med dem. Sen kan man alltid förbli anonym uppgiftslämnare om någon vill, särskilt i fb tråden 🙏

Om det ens fanns passerkort på rättsläkarstationen så hade inte data sparats så länge.

Ja TÅ hade problem med damer. Väldigt svartsjuk, ägande och kontrollerande. Tillrättavisa å de grövsta både med händer och yxa när det behövdes.
Hade väl haft ihjäl någon tidigare dam också.

Vet inte om det skedde i Finland?

Han var inget vidare i sängen heller vad CdC ska ha sagt om honom så hon var nog bara glad att slippa undan honom.

Kan mycket väl vara att hon ”använde” sig av Bo & Co för att bli av med TÅ.

Där mötte han nog sin överman. Båda var väl dessutom finlandssvenskar med stort våldskapital redan sen barnsben.

Ankers visa i allafall en medmänsklig sida mitt i all skit. Den stackaren hamna helt i kläm.

Barnpsykiatrikern Frank Lindblad hävdar i DN (12/12) att jag och min medproducent Johannes Hallbom i vår dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” misskrediterar hans insatser i fallet da Costa. Det gör vi inte. Frank Lindblad har ett enormt ansvar för att da Costa-utredning blev vår tids värsta justitiemord och hans inlägg är ett simpelt försök att smita undan det ansvaret.
https://www.dn.se/kultur/dan-josefsson-barnpsykiatern-i-da-costa-fallet-borde-skammas/

Måste kolla. Har du hört om något signalement på TÅ?
Tror aldrig jag har läst någon beskrivning av honom. Har t.o.m svårt att se framför mig om han var lång eller kort, smal eller tjock, ljus- eller mörkhårig etc. Han var väl drygt 10 år äldre än sin kompanjon BM om jag inte missminner mig.