Citat:
Vet ej i Danmark hur det är med själva groomingbrottet, alltså kontakten i sig. Däremot, i samband med #435 (Professor Potatis), anställd i Danmark, uttalade sig en dansk straffrättsexpert att försök till sexualbrott kunde aktualiseras enligt dansk lag på ett sätt som inte är möjligt enligt svensk lag.
I England är det straffbelagt att söka kontakt i sexuellt syfte med någon som man tror är underårig. Jag läste om en person som hade lagförts för detta. I andra änden satt en fiskande polis.
Det är en mycket relevant fråga som rymmer åtskilliga aspekter. Rättssäkerhet är ett adekvat ord i sammanhanget.
För att garantera rättssäkerheten, om en lag på det sätt Dumpen vill införa (kontakt med fiktivt barn straffbelagd) träder i kraft, fordras att lagen utformas så att det inte bara är tanken (uppsåtet/avsikten) i sig som straffas utan det måste till en handling, typ: chatta och möta upp (handling) med vad man tror är ett barn (uppsåt), det vill säga Dumpenscenariot. Det skulle då inte vara försök utan ett fullbordat brott.
Så ser regleringen ut i ett antal amerikanska delstater.
En sådan lag är emellertid i grunden främmande för svensk rättstradition och anledningen ansluter till dina utgrenade exempel: fiktiva djur, fiktiva ekobrott etc. Systematiska skäl (krav på konformitet i utformningen av straffbud) talar för att rättsordningen principiellt är sammanhållen.
Det här föder frågan: Varför ska det just vara brottsligt att söka kontakt med vad man tror är ett barn? Uppsåtet i förhållande till frånvaron av ett objektivt faktum (verkligt barn) kan nämligen principiellt överföras till andra gärningar:
Den som tror sig lura en person på pengar, men i själva verket är föremål för en iscensättning á la Dumpen av personen i fråga, vilken bara vill visa vilken bedräglig typ vi har att göra med, skulle då straffas för bedrägeri (ditt fiktiva ekobrott).
En grundsats i svensk straffrätt är täckningsprincipen: En objektiv omständighet ska föreligga. Denna ska sedan ”täckas” av uppsåt. Om den objektiva omständigheten inte föreligger - ingen de facto blir av med pengar, ingen blir faktiskt dödad osv. - finns inget objektivt för uppsåtet att täcka i relation till bedrägeri och mord, varför något fullbordat brott inte är begånget.
Ett alternativ är då försök till brottet, för det kan ju vara straffbelagt, men även där är förekomsten av en objektiv omständighet oftast relevant enligt gällande svensk rätt.
Jag har tidigare i tråden diskuterat hur en ”lex Dumpen” skulle kunna utformas inom ramen för svensk rättskultur. Lagtekniskt skulle det nog vara möjligt, men vi ska ha klart för oss att en sådan lag inte är utan invändningar av principiell natur, sett till såväl legitima rättssäkerhetskrav på konformitet och ändamålsenlighet i rättsordningen som gränsen gentemot vad som, trots allt, bör anses vara straffritt som blott en tanke/avsikt.
I England är det straffbelagt att söka kontakt i sexuellt syfte med någon som man tror är underårig. Jag läste om en person som hade lagförts för detta. I andra änden satt en fiskande polis.
Det är en mycket relevant fråga som rymmer åtskilliga aspekter. Rättssäkerhet är ett adekvat ord i sammanhanget.
För att garantera rättssäkerheten, om en lag på det sätt Dumpen vill införa (kontakt med fiktivt barn straffbelagd) träder i kraft, fordras att lagen utformas så att det inte bara är tanken (uppsåtet/avsikten) i sig som straffas utan det måste till en handling, typ: chatta och möta upp (handling) med vad man tror är ett barn (uppsåt), det vill säga Dumpenscenariot. Det skulle då inte vara försök utan ett fullbordat brott.
Så ser regleringen ut i ett antal amerikanska delstater.
En sådan lag är emellertid i grunden främmande för svensk rättstradition och anledningen ansluter till dina utgrenade exempel: fiktiva djur, fiktiva ekobrott etc. Systematiska skäl (krav på konformitet i utformningen av straffbud) talar för att rättsordningen principiellt är sammanhållen.
Det här föder frågan: Varför ska det just vara brottsligt att söka kontakt med vad man tror är ett barn? Uppsåtet i förhållande till frånvaron av ett objektivt faktum (verkligt barn) kan nämligen principiellt överföras till andra gärningar:
Den som tror sig lura en person på pengar, men i själva verket är föremål för en iscensättning á la Dumpen av personen i fråga, vilken bara vill visa vilken bedräglig typ vi har att göra med, skulle då straffas för bedrägeri (ditt fiktiva ekobrott).
En grundsats i svensk straffrätt är täckningsprincipen: En objektiv omständighet ska föreligga. Denna ska sedan ”täckas” av uppsåt. Om den objektiva omständigheten inte föreligger - ingen de facto blir av med pengar, ingen blir faktiskt dödad osv. - finns inget objektivt för uppsåtet att täcka i relation till bedrägeri och mord, varför något fullbordat brott inte är begånget.
Ett alternativ är då försök till brottet, för det kan ju vara straffbelagt, men även där är förekomsten av en objektiv omständighet oftast relevant enligt gällande svensk rätt.
Jag har tidigare i tråden diskuterat hur en ”lex Dumpen” skulle kunna utformas inom ramen för svensk rättskultur. Lagtekniskt skulle det nog vara möjligt, men vi ska ha klart för oss att en sådan lag inte är utan invändningar av principiell natur, sett till såväl legitima rättssäkerhetskrav på konformitet och ändamålsenlighet i rättsordningen som gränsen gentemot vad som, trots allt, bör anses vara straffritt som blott en tanke/avsikt.
Det låter mycket intressant!
Jag kan tänka mig att brottsprovokation som vissa inom rättsväsendet gör i andra länder kan vara befogat om de från början redan mistänker något? Brottsprovoceringarna som dumpen utför verkar dock mer extrema och hänsynslösa. Blir det en objektiv omständighet om man utgår från dumpens metoder?
Sedan tidigare har jag beskrivit dumpens metoder som att de fyller ett ihåligt skepp med vatten istället för att lokalisera hålen och täppa till dem. Om polisen får mer resurser att undersöka vilka som skickar könsbilder och groomande texter till riktiga barn hade man kanske kunnat förhindra att riktiga brott begås innan det är försent. Men eftersom det verkar välkänt att polis inte har resurser som de behöver så hade dumpen kunnat steppa in för att utföra den typ av granskning och arbete; genom att ta reda på vilka som skickat könsbilder och groomande texter till riktiga barn.
Skulle ett sådant alternativ vara mer rättssäkert? Eftersom då finns det inget fiktivt barn och man behöver inte ens brottsprovocera hänsynslöst?
