Hur får man barnen att leka på sina rum som förr

Jag har barn i förskole och påbörjad skolålder och jag får tjata på dom att gå och leka på sina rum (där dom har alla leksaker i världen).
Dom går ofta motsträvigt dit och sen är dom tillbaka i vardagsrummet eller köket eller var man nu själv är.
Missförstå mig inte, jag älskar mina barn och leker gärna med dom. (Ibland!)
Men hur ska jag få dom att vara själva emellanåt? Jag minns verkligen inte att det var såhär förr, när jag var liten var jag alltid på mitt rum och lekte, detsamma gällde mina kompisar.
Alltid fick mamma ropa "Stig kom, nuuu är det maaat!"
Detta behövs aldrig för dom är ju alltid 5 meter ifrån en, detsamma gäller barn hos mina bekanta.
Återigen innan det blir arga inlägg, jag älskar mina barn och försöker inte kasta bort dom.
Men jag minns verkligen inte att man följde efter sina föräldrar som en hund förr.

Du får sluta vara så rolig att de vill vara med dig hela tiden. Man får faktiskt säga åt dem att sluta hänga efter som en skugga och i stället gå och leka på sina rum.

På samma sätt sa morsan åt mig att gå ut och leka, sluta svansa efter och liknande.

Känner igen detta 😂
Skulle nästan tro på dagens öppna ytor i huset som är boven

Uppväxt med ett kök, ett tv-rum och v-rum som används när föräldrarna fick besök typ

Har 5 barn som knappt använder sina rum
Förutom tonåringen som aldrig kommer ut från sitt rum när hon är hemma

V-rum/kök är tydligen nya lekrummet, överfullt med bråten.

Jag och min sambo pratade om just detta under vår frukost och då vi själva valt ett liv utan barn men håller med dig helt och fullt, varför ska barnen leka i kök och vardagsrum för?
Jag själv kunde sitta på mitt rum hela dagar och bara komma ut för mat eller toabesök, annars var man på rummet och ritade, byggde lego eller pussel eller vad som nu var roligast och samma sak om man hade kompisar på besök.
Att leka utanför sitt rum var ok ibland på nåder, annars var det rummet som gällde.

Nu tycks det normala vara att barnen leker överallt i huset och gärna då så nära föräldrarna som möjligt där också föräldrarna måste vara med och leka eller sätta saker i händerna på ungen för att de ska leka.

Börja röka i köket? Jag vill minnas att man slutade hänga efter morsan i köket för det stank cigaretter i köket. Såklart röktes det friskt utan att öppna ett fönster eller under en fläkt.

Ja det är nog som du säger.
Jag har försökt få dom att bli självständiga genom uppväxten med resultatet att min omgivning tycker att jag är en lat pappa som inte vill sysselsätta barnen.
Så det har säkert blivit som en ond spiral.
Och grejen är att även om dom sysselsätter sig själva så måste dom vara i mamma/pappas närhet. Även om man försöker smita iväg nån annanstans, för att kanske ta ett telefonsamtal eller läsa ett mail så letar dom minsann upp var man är.
Jag tycker inte att det är obefogat att man ruttnar och blir halvt galen till slut. Våra föräldrar hade tappat det för länge sen.

Jo detta är definitivt ett problem man känner igen. Det kan hjälpa att starta upp en lek med barnet tillsammans ocj fasa ut sig själv. Ibland kan barnen bli överväldigade av allt som finns att göra, sjukdomen att man köper alldeles för mycket grejer till dom. Om du rensar ur 80% av sakerna och kör rullande schema på dom istället, så får leksakerna ett högre värde. Att man kanske en dag i veckan/varannan vecka byter ut leksakerna i rummet.

Men sist och inte minst. Säg till dina barn att dom inte kan hänga på dig hela tiden. Ryt ifrån lite och sätt lite gränser. Alla människor behöver lite space ibland och det behöver dina barn lära sig att kommunicera för egen del men också att respektera hos andra. Den är viktig att träna på även i hemmet.

Så har vi det hemma också och det är väl för att nyare generationer förälder leker mer med sina barn än föregående.
När barnen tar med kompisar hem och de vill springa runt och leka rövare i hela huset försöker jag valla in dem i barnens rum.

Finns en massa anledningar, här är några:

1. Barn och vuxna umgås mer tillsammans, så barnen tycker det är naturligt att hänga runt sina föräldrar, och sina kompisars föräldrar. När våra barn har kompisar hemma släntrar dom ofta omkring i kök och vardagsrum utan att bli besvärade av vår närvaro. När jag själv var barn hade det varit helt otänkbart att knalla in där deras föräldrar satt och pratade, och börja klinka på deras piano.
Gå ytterligare en generation tillbaka, så fick barnen en utskällning om dom störde dom vuxna genom att prata utan att bli tilltalade först.

2. Barn är så vana vid skärmar och att ständigt klicka omkring på sociala medier och korta filmklipp att dom har svårt att sitta och pyssla för sig själva. Dom flesta kan inte riktigt sysselsätta sig själva längre. När jag var liten älskade jag att dra mig tillbaka och bygga med lego eller rita i timmar.

3. Detta gäller ju bara vissa, men jag gissar också att familjer idag kanske bor lite rymligare, så att man ändå inte springer på varandra stup i kvarten. Förr i tiden hade man mindre gemensamhetsutrymmen, så då fungerade det inte att alla skulle drälla omkring i köket.

Lösningar:

A. Man måste våga säga till sina barn att dom måste sysselsätta sig själva ett tag, utan att få dåligt samvete eller tro att man är en dålig förälder. Det är talande att du i ditt första inlägg flera gånger försäkrar oss om att du älskar dina barn

B. Man måste minimera skärmtiden, och se till att den skärmtid dom får är kvalitativ. Låter man barnen sitta och doomscrolla flera timmar i sträck varje dag dödas deras kreativitet och självständighet.

C. Man måste ibland föregå med gott exempel, tex genom att bestämma att hela familjen har en timmes bokläsning samtidigt (där alltså alla läser varsin bok), eller visa att man själv kan försjunka i en syssla utan att låta sig bli avbruten av att det plingar i sociala medier, eller att glo på sin mobiltelefon stup i kvarten.

D. I värsta fall får man komma med krav, och/eller belöningar. Även om motivation ska komma inifrån, är det bättre att den kommer utifrån än inte alls. Bestäm att det inte blir något fredagsmys förrän alla har suttit med sysslor på sina rum ett tag.

Leka själva tilsammans med kompisar eller ensamma på sitt rum? Stor skillnad, är vel klart det er tråkigt för små barn att leka ensammt om det är det TS menar, det är ju inte naturligt.

Var glad istället. Om mindre än tio år så kommer de inte vilja lämna sina rum för att umgås med dig.

Anledningen till att man lekte på sina rum förr i tiden var för att föräldrarna inte hade tid att umgås med barnen.
Nyckelbarn du vet.

Är dom vana vid att få ha leksaker i resten av huset? Dom flesta av mina bekanta med barn låter barnen ha typ alla leksaker i vardagsrummet och rummet används bara för att kanske sova (om ens det), så dom har vant sig vid att vara nära vuxna och aldrig vara ensamma.
När jag var barn fick jag måla/rita vid köksbordet men sedan fick jag plocka undan. Om en leksak togs från rummet skulle den tillbaka igen när jag var klar, och lego var för otympligt för att få med sig så det fick stanna på rummet.