Blev inspirerad av inseminations-tråden...
https://www.flashback.org/t3643548
...och började fundera på en sak...
Det har ju blivit mer eller mindre trendigt för ensamma kvinnor samt samkönade par att skaffa barn genom insemination eller surrogatmödraskap.
När dessa barn växer upp och dom försöker hitta sin identitet gissar jag att dom förr eller senare känner saknad av en faders-gestalt (eller moders-gestalt i fall av två pappor).
Visar dessa föräldrar förståelse för sina barn där, eller försöker man kväva dessa känslor med argument som
"vi klarar oss bra utan en pappa" eller
"men Annika är ju som en mamma för dig... tänk inte på det mer nu..."
Jag har svårt att se att ego-mamman som valde att åka till Köpenhamn och bli gravid, klarar av att ge barnet upprättelse. Att säga
"Förlåt... jag valde av egoistiska skäl att skaffa barn själv. Jag har full förståelse för att du saknar en pappa och jag är ledsen att jag utsätter dig för det"
Men vad vet jag?
Är jag helt ute och cyklar?