Skandiamannen

Jag har inte några frågor, det var Dalulven som undrade.

Han säger ju själv att det virvlade av poliser som letade efter en man med hans signalement.

Kanske säkrast att retirera in på Skandia än att försöka fly, och ta sig hem via taxi.

Han kan också ha glömt något viktigt på Skandia som han grävde efter i väskan.

Tyvärr vet vi inte hur Skandiamannens hjärna fungerade. Skulle du säga att den fungerar som vår?

Det var en kollega eller vän som satt bredvid honom en gång, och reagerade på det han sa.

Det avvek så pass mycket från verkligheten ...

Har tyvärr inga pengar att ropa in dessa historiska artefakter för.

När säger han det?

Flera reagerade på den tjejen (LB) eller på AB i porten.

Men inte SE, som vände sin stålblick mot LJ i gränden.

Hur "hysterisk" Lisbeth Palme egentligen var kan säkert diskuteras. Engströms version avviker som bekant en del från vad andra säger och meningarna går isär i frågan om han talar sanning eller ej när han påstår att han fått kontakt med henne.

Vad jag kan erinra mig på rak arm finns fem faktapunkter där: (1) Lisbeth säger att "dom sprang däråt", (2) hon säger "blå täckjacka" om signalementet, (3) hon säger "förresten har de skjutit mig också", (4) hon springer ut i gatan och försöker stoppa bilar, samt (5) polisen behandlar henne bryskt. Det är vad jag kan erinra mig punkt för punkt. Kanske har jag tappat bort något, men då får ni gärna påminna mig.

Av de här punkterna finns viss bekräftelse på (1) och (4), som främst kommer från Anna Hage. Tyvärr lägger förhörsledaren Lars Jonsson orden i munnen på henne med "däråt sprang han" vilket sänker bevisvärdet på ettan. På fyran överdriver Engström våldsamt och påstår att Lisbeth försökt stoppa minst tjugo bilar, vilket naturligtvis är helt orimligt när trafikflödet är så litet. Men att hon gör en "liten tripp" ut till gatan framgår även i samma förhör med Anna Hage, det var den biten som försvann i originaltranskriberingen men som framgick när bandet släpptes.

Vad (2) och (3) beträffar så finns mig veterligt ingen oberoende bekräftelse av att Lisbeth skulle ha sagt blå täckjacka, och inte heller att hon skulle ha sagt att hon också blivit beskjuten, utan Engström är såvitt jag kan minnas enda källan på det. I TT-telegrammet TTA 0760, vilket släpptes två timmar efter mordet, framgår dock att Lisbeth blivit beskjuten och skadats lindrigt:

Olof Palme promenerade med sin hustru Lisbet då en okänd man slet upp en pistol och sköt Palme med två skott i bröstet. Även Lisbet Palme träffades i ryggen. Paret Palme fördes i ambulans till sjukhuset där statsministern senare avled. Lisbet Palme har ådragit sig en lättare skottskada och vårdas på sjukhuset. Hennes tillstånd är inte allvarligt.
https://wpu.nu/wiki/TT-Telegram

I telegrammet TTA 0858 som släpptes i 04-tiden på morgonen framgår även att den flyende mannen bar en mörk täckjacka. Däremot framgår inte att den skulle ha varit blå, men det är ju ingen långsökt gissning.

Omedelbart efter skotten såg tre personer en man i 35-årsåldern springa uppför trappan mot David Bagares gata. Han var klädd i en mörk täckjacka och ca 175 cm lång.
https://wpu.nu/wiki/TT-Telegram

Här finns i alla fall goda möjligheter för Engström att "syntetiskt" konstruera de här två uppgifterna för att sedan framställa det som självupplevt. Bevisvärdet i punkterna är därför praktiskt taget noll.

Engström säger även att han först trodde det var gärningsmannen han såg inne i gränden, men insåg senare att det var "vittnet Lars" (Jeppsson). Här får man dock erinra sig, att enligt Lisbeth Palme dröjde sig gärningsmannen kvar inne vid barackerna en längre stund efter skotten, och dessutom hade han förstås en blå täckjacka på sig. Möjligheten finns ju att Engström också sett gärningsmannen (och inte Jeppsson) därinne.

Punkt (5) om att Lisbeth behandlats bryskt av polisen är väl också en indirekt uppgift via en av väktarna på Skandia, Anna-Lisa Gahn vill jag minnas. Hur man ska värdera den uppgiften tycker i alla fall jag är lite knepigt. Det har ju också förflutit ganska lång tid när väktarna hörs. Bevisvärdet framstår som lågt.

Summa summarum har vi alltså bara en enda punkt som det verkar finnas något bevisvärde i, och det är Lisbeths "lilla tripp" ut till gatan för att stoppa bilar, vilken Engström emellertid överdriver starkt. Här finns ju också möjligheten att Engström hört det när han kommit tillbaka till mordplatsen efter sin egen lilla tripp in till Luntmakargatan.

Den löjeväckande överdriften om Lisbeth och bilarna påminner lite om hur han beskriver Björkman som en "Tompa-Jan" som beter sig som ett tjoande och tjimmande fyllo. Den beskrivningen säger mig att Engström inte varit där och sett Björkman på mordplatsen, utan att han visserligen känner igen honom till utseendet men inte till beteendet.

Det är också konstigt att han å ena sidan beskriver Lisbeth som "behärskat chockad" men å andra sidan menar att hon varit ute i gatan och fajtats med den trafik som inte fanns. Så gott som allt han säger är skruvat och förvrängt, som om man betraktade hela föreställningen genom en skrattspegel.

Det om Engström och Lisbeth på mordplatsen. Hur står det då till med Rimborn på Sabbatsberg? Här måste jag erkänna att jag har dålig ordning på tidslinjen. MOP-spanaren och jag hade en längre dust om Mårten Palmes (och Ingrid Klerings) taxiresa till Gamla Stan, följt av polisbilsresan till Sabbatsberg.

Tajmingen på Mårtens exkursion är dåligt definierad och dåligt utredd, och jag fastnade då i sköterskan Lena Östermans uttalande om att Lisbeth ringde sönerna först efter det att hon fått dödsbeskedet av en läkare. I och med att Palme dödförklarades först kl 00.06 så betyder det i så fall att hon ringde till Mårten och Joakim först efter midnatt, varvid taxiresan till Gamla Stan alltså skulle följa på det.

Lebel pekade då på ett TT-telegram som sade att en av sönerna anlände till Sabb kl 00.20, vilket i sig betyder att det är bråttom värre för Mårten att svänga förbi Gamla Stan om han ska hinna runt på bara ett tiotal minuter. Faktum är att det blir än mer pressat än den pressade variant jag föreslog, och där Mårten ankommer Sabb redan kl 23.43 (alltså enligt Sven Anérs uppgift som han i sin tur fått från pressfotografen Ulf Karlsson).

Förloppet är kort sagt inte utrett. Dels är det orimligt att Lisbeth inte omgående skulle ringa sönerna när hon kommer in till Sabb utan vänta till efter dödsbeskedet. Österman hördes inte förrän 1991, vill jag minnas, och kan lätt ha missmint sig om tågordningen där. Dessutom anger TT-telegrammet inte vilken av sönerna det är som anländer kl 00.20 till Sabb. Det kan lika gärna röra sig om Joakim som om Mårten. I så fall kommer Mårten tidigare än så, vilket också ter sig rimligt. Men vi vet alltså inte säkert.

Inte heller vet vi säkert om Lisbeth redan fått dödsbeskedet när Rimborn kommer in och hör henne, men jag tror knappast det. Österman har en våldsamt överdriven uppfattning av hur länge hon suttit med Lisbeth i rummet på Sabb. Hon talar om ett par timmar, men i verkligheten torde det ha rört sig om mindre än en timme och troligtvis bara en dryg halvtimme – fram till dödsbeskedet och kanske lite till. Även på Rimborns egen berättelse verkar det som att han varit där väldigt tidigt, vi balar om kanske en halvtimme efter mordet.

Som sagt är förloppen inne på Sabb med tillhörande tidsaxel väldigt dåligt utredda, och det är väl en av de saker jag borde ta mig för att försöka reda ut lite bättre – i den mån det låter sig göras. Men i nuläget är det jag just sagt den bild jag har av hur det gått till där, och då har vi alltså Rimborn hos Lisbeth inne på Sabb en halvtimme efter mordet – om ens det.

Man kan då diskutera i vilken mån Lisbeth var "hysterisk" till att börja med och hur pass mycket hon hunnit lugna ner sig på en halvtimme. Min uppfattning i den frågan är att hon varit "kontrollerat hysterisk" i det att hon ändamålsenligt försökt få fram en ambulans till Olof Palme och sedan även sett till att han kom in till sjukhus och läkare. Nu gick naturligtvis inget att göra för honom, men det kunde hon ju inte med säkerhet veta förrän hon fick beskedet av läkare.

Vad jag ser är ett ändamålsenligt beteende som säkerligen till det yttre kan ha tett sig som "flaxigt" och bitvis rentav "hysteriskt", men som ändå hade en inneboende logik och konsekvens. När hon väl fått den fallne maken in till läkare upphörde behovet av sådana "hysteriska" utspel och då har hon väl lugnat ner sig – vilket ju även framgår av både Rimborns och sköterskorna Österman & Sundhs berättelser.

Eftersom jag inte har direkt tillgång till Stigs själsliv så kan jag inte avgöra anledningarna till det är viktigt för honom att befinna sig nära händelsen, bara att det verkar vara så. Och även om det handlar om sekunder, så är det en avgörande skillnad mellan att befinna sig i Skandias entré och att befinna sig fem sekunder ifrån skottögonblicket och vara närmast först på plats och hugga i.

Att detta är betydelsefullt för vittnet SE framgår tydligt av senare rapportering. Som exempelvis i Arbetet 860407, "Stig E var framme hos den döende OP endast några sekunder efter skotten hörts. Engström bör vara ett av de bästa vittnena. Trots det.. osv".

Att Stig knappt skulle satt sin fot på eller vid mordplatsen och diktar upp hela sin närvaro på samma sätt som GM-SE genom allomfattande informationsinhämtning, slutledningar och chansningar utesluter jag. Vittnet SE såg LJ, han drog lite i OP:s ben, kollade på LP osv. Pekade in i gränden?

Angående att vittnet SE borde ha kutat runt på mordkvällen och letat efter journalister. Den här prilligheten gällande MOP kanske inte infann sig alldeles omgående efter det? Han var tydligen medtagen och insåg säkert inte vidden av det som hänt. Hade han stött på någon hade han kanske uttalat sig?

Precis som är fallet gällande att SE är så oerhört noggrann med att inte se något av GM och mordet, så kanske man bör ställa frågan snarare utifrån GM-SE:s perspektiv även gällande journalisterna. Varför kutar inte GM-SE runt på Sveavägen och letar efter reportrar? Han är ju i full färd med att "etablera sig" som vittne och måla upp en fiktiv närvaro på mordplatsen redan minuter efter dådet.

Du menar det du hävdat tidigare, att SE med 21.20 avser 21.20.59?

Och att han därmed sekundplacerar sig exakt vid Götabanken i skottögonblicket. Sekundalibi med samtidig möjlighet till att bli felaktigt utpekad. Ja, det är ju en imponerande skrivbordskonstruktion.

---

Att SE tror att skotten faller kl. 23.20 framgår i exempelvis Kvällsposten, där han berättar att han stämplar ut 23.20, men att det tar "maximalt 20 sekunder" från stämpeluret till mordplatsen. I Arbetet uppger han att han tittade på klockan vid reklampelaren när han hörde två skott och konstaterade att den då visade 23.20.

RB och SE bedömer gemensamt att det var "inte omöjligt" att SE kan ha varit ute på gatan 23.20, eftersom han går rakt igenom receptionen utan at stanna. "Inte omöjligt, men inte just så mycket mer", enligt RB.

Man anar orsaken till vittnet SE:s retroaktiva brådska här.

Jag förstår inte varför SE kunde krydda sin historia om samtal med LP, livräddning, språngmarsch osv men absolut inte fått en skymt av mördaren. Vad hade han att förlora på att säga något om honom?

Hänger inte riktigt med. Jag menar ju att han objektivt sett inte har bråttom, hur man än vrider och vänder på det.

Men det är tydligt visat att utifrån de föreställningar vittnet SE har efteråt, så blir det bråttom givet hur han placerar sig. Det konstiga är att GM-SE har retroaktiv brådska. Han behöver ju bara gå i sina fotspår.

Det börjar krångla och blir många antaganden om GM-SE skulle hittat på brådskan, att han inte stannar i receptionen och halvspringer gatan fram för att kunna motivera klocktittandet. Han hamnar ju då helt fel dessutom. Han är redan framme vid tunnelbanan när det smäller. Bara för att ha en anledning till att titta på klockan..

Han har ju enligt teorin om det sena vittnet inte sett GM eller skotten. Skulle han då fabulera ihop hur GM såg ut och hur mordet gick till? Han är lite stollig, men lyckligtvis ingen vettvilling. Resten han berättar om sker ju när han varit på plats.

Mer brännande är frågan varför GM-SE har förberett en knepig historia som förklarar hur han missar att få minsta skymt av händelsen och GM när han som fiktivt vittne befinner sig fem sekunder därifrån. Han ska enligt doktrinen pressas till att kontakta PU av att uppgifter i signalementet träffar honom. Han var på plats och vet exakt vad som hände och hur han såg. Han vet att signalementen spretar.

Här kan GM-SE bli ett trovärdigt huvudvittne och berätta hur GM (inte) såg ut. Men han undviker noggrant detta och berättar istället om en individ i gränden som han vet är ett vittne och antyder att det kan ha varit mördaren.

Edit:

Man kan notera att det är inte bara mordet och GM som SE missar på grund av det intensiva klocktittandet. Han har blicken fäst på klockan hela vägen från S44 fram till mordplatsen och missar därför allt i omgivningen när sträckan avverkas. Enligt vad jag tror en konstruktion han tar till eftersom han inte gått där den tidpunkt han anger. Men det har ju GM-SE gjort när han beskriver sin promenad som fiktivt vittne.

Tack, kul kollage.

Detta illustrerar den sammanställningen jag en gång gjorde över hans uppgifter om klocktittande i olika sammanhang. Den innebar att han har blicken fäst på klockan närmast varje meter längs Sveavägen och inte bara i skottögonblicket. Han studerar uret även de sista meterna fram till kroppen på marken efter det att han hört skotten.

I själva skottögonblicket är begrundandet av uret av en särskild kvalitet, det var "intensivt" och vad det är.

Vittnet Stig visste inte att det var Palme som var skjuten förrän han kom hem. Det framgår av förhören med väktarna. Till dem sa han till och med att han trodde att det inte var Palme.

Därför fanns det av naturliga skäl inte samma behov av att meddela sig till reportrar på plats.

EA9982-02 Henry Olofsson:

”Sedan kom han in, var väl lite osammanhängande och berättade att det var en man som hade blivit skjuten borta vid T-banegången vid Tunnelgatan.

Och att det var någon som sagt att det Olof Palme men det trodde han inte för att mannen ifråga var så liten och sedan att kvinnan som stod bredvid tyckte han inte liknade Lisbeth Palme.”

Inte ens väktarna insåg att det var Palme förrän de hörde det på radio efter att Stig redan åkt.