Tråd för att diskutera litteraturkritik och litteraturkritiker

Ja, Söderberg tycks redan från början trots all negativitet mot romanerna ha varit ett respekterat namn i samtiden. Kritikernas aversion mot hans verk tycks enligt den ovan länkade artikeln mest ha gällt romanerna. Med novellerna var det helt annorlunda och mer positiva tongångar. Här Oscar Levertins nästan helt oreserverade hyllning av Historietter från när boken utkom 1898, där han även kritiserar sina kritikerkollegors mottagande av debutboken Förvillelser: "så oförståndigt behandlad av dagskritiken" och försvarar "en begynnande skriftställares plats, så säker i sin konturhvassa skärpa var den konst, med hvilken den var nedskrifven, så individuellt det trötta, kyligt sorgsna och blagöraktigt lustiga temperament, som gaf skildringen dess grundton.":

https://runeberg.org/olrecens/histrett.html

Det förra seklets kritikergigant Bengt Holmqvist är inte sällan, som här, utnämnd till den exemplariska litteraturkritikern: "den specifika kritiska balans som råder mellan Bengt Holmqvist intellektuella dragningar, hans språkkritiska, analytiska sida och hans musikaliska lyhördhet – såväl i hans dagskritik, som i hans essäer och längre arbeten. Och allt detta utmynnar i de båda kardinaldygderna: förmågan att vara kritisk med medkänsla och uppskattande med kritisk blick". Lite skillnad mot dagens kritikers ibland rätt ytliga tyckande om ett litterärt verk.

https://sverigesradio.se/artikel/437089

Intressant om dagskritikens framtid (kanske nutid). Apropå Aftonbladets plustecken.
Det är inte betygsskalan som är det stora problemet, verkar skribenten mena.


Kritiker hajpar mer än sågar idag. Inget av det är nåt ideal? men mer fördelaktigt för kritikern att skriva hyllningar. Uppskattas av bokläggarföreningen, kan leda till uppdrag som samtalsledare, behöver inte bli jobbigt på mingel med andra författare, finns redan en uppsättning klichéer att ta till (glasklar, lysande, banbrytande, knivskarp, djuplodande, skriver fram en komplex väv). Om boken blir nominerad eller får pris är det en fjäder i hatten för kritikern som får högre status, fler uppdrag, dvs fler inkomstkällor. Litteraturkritik är rätt taskigt betalt. Puffa för den nya stjärndebutanten, höja till skyarna. Uppskattas av branschen. Den som slaktar ett stort namn kan bli sedd som cool och edgy i en liten krets men det kommer nog med ett pris. "Branschen" blir sur.

Några hajpar ur högen den sista tiden: Öijers nya.


Nja, blek kopia av hans tidigare, eller?

Eh, nej?

Eh, ljummen, trist?


Debutanthajp, överord så det skvätter om det.

Panegyriska hyllningar. Alla blir glada: förläggaren, författaren, samtalsarrangörerna. Kanske inte läsarna.

Rätt orättvis sågning av Lina Wolff.

https://www.expressen.se/kultur/bocker/detta-ar-karriarismens-deprimerande-triumf/

Han läsa innan den hamnade bakom betalvägg.
Nja, ok att den till viss del handlar om skrivkramp. Och en kritik av/trötthet på allt fokus på författaren som person, kraven att prata om "den kreativa processen", vara spännande på scen osv. Men att hon skriver om det är inte karriärismens deprimerande triumf. Hon vill filtrera bort förställdhet, nå något mer uppriktigt.
Romanerna är bättre så det här är förhoppningsvis en mellanbok (fått rätt bra recensioner annars). Men helt klart läsvärd.

Victor Malms recension känns som en sån där en kritiker vill beskriva en trend och väljer ut ett exempel på den trenden, fast det lika gärna kan ses som ett brott mot den.

Rätt så träffande beskrivning. Jag får allt svårare att stå ut med den inställsamma, närmast lismande attityden hos kulturjournalister och kritiker.

Ett förstärkt eko från en dryg sextioårig kommentar, kanske...

Inom kritikerskrået intar litteraturkritikern en särställning. Sålunda har han för vana inte endast att efter bästa förmåga bedöma de böcker som ramlar över honom. Han är även mer än villig att upplysa varje författare om huruledes han borde skriva sina böcker för att ha den ringaste chans att erhålla nobelpriset. Någon ovänlig själ är emellertid inte litteraturkritikern, snarare tvärtom. Ty om en sådan kritiker inte hittar något som helst av värde att berömma i en bok så blir han uppriktigt ledsen, ty hans goda hjärta förbjuder honom i så fall att skriva den brutala sanningen. Därför skriver han i stället om de förhoppningar med vilka han ser fram mot författarens nästa bok. Dessutom konstaterar han att vad författaren skriver ”inte liknar någonting annat i vår unga svenska litteratur”. Sådana omdömen är alltid ytterst användbara och har räddat mången kritiker i samvetsnöd. Ja, man kan lugnt påstå att om kritikern inte hade meningar som denna att tillgå så skulle han vara förlorad. Och på grund av det besynnerliga faktum att litteraturkritikerna för det mesta tycks vara utrustad med ett gott hjärta, så bör ingen av oss önska en sådan varelses död.

Birger Vikström i Den svenska människan.

Haha, det är inget nytt alltså! "Liknar inget annat" är en fras som dyker upp ibland idag också. Det beröm jag har svårast för är nog "imponerande", "imponerar stort".

Jag tror nu inte att de böcker som blir hajpade saknar "något som helst av värde att berömma". Snarare att det tar längre tid att formulera relevant kritik (i både positiv och negativ bemärkelse).
Och att det inte finns mycket att vinna på det, som det kan göra för en kritiker som vill hålla sig väl med "branschen" och bli poppis bland författare...

As one critic put it: "Clive Cussler is hard to beat, and this has been tested experimentally on many occasions".

Ja, jag blev avstängd. Det har hänt en hel del i mitt läsarliv sedan augusti. Under hösten följde jag tråden. Slutcitatet nu är fint. Därför grämer jag mig något över att behöva förstöra det.

Jag har, i avsaknad av Flashback som plattform, läst ett par böcker, och började med Häng City i det fall jag skulle ha något att tillägga i tråden om den. Oklart om så är fallet. Jag är inget ämne för en litteraturkritiker.

Det var med tvekan jag beslutade att skriva i tråden igen. Den vrede över sakernas tillstånd i kultur- och litteraturvärldarna som mina tidigare trådstarter kom ur har klingat av, och ersatts med acceptans och resignation som kan sammanfattas med eliten e liten

Ett uttryck både för kotteri och den småsinthet och snartstuckenhet som kotterier innebär.

Att Lyra Ekström Lindbäck drev med mitt Flashbackinlägg i sin podd Gästabudet och således är en läsare här säger en hel del om den uppmärksamhetstörst dessa kulturarbetare, de minsta av våra bröder, bär på. Vem kan klandra dem? Vi är alla bara människor. Jag blev ju också sur av hennes hån. Var oförberedd.


Mitt "intresse för litteraturkritik" visade sig bära orena drag av fascination för svenska litterära kotterier. Missförstå mig rätt: att kunna glädjas åt de recensioner som fortfarande är öppnande och längta efter dem är inte uteslutet. Men sikten skyms, nu senast av att kulturkanon.se är fullkomligt trollad av representanter för svensk kulturelit. Nikanor Teratologen är ett förslag taget från Flashback. Till och med Flashback är ett förslag. Hade jag inte varit avstängd så länge hade jag säkert startat en tråd där den litterära delen av kulturkanon.se kunde diskuteras. Nu är denna tanke redan överspelad.

En tråd om litteraturkritik skulle kunna vara ständigt aktuell. Det kräver dock användarnas medverkan. I så måtto skiljer sig inte svagt intresse för litteraturdiskussioner från svagt intresse för litteraturrecensioner.

Svagt att hänga ut en läsare som inte kan försvara sig, Lyra. Jag återkommer till Lyra Ekström Lindbäck som litteraturkritiker och litterär varelse i ett kommande inlägg. Fann en ingång i dagens tryckta version av DN, men kan inte hitta den digitalt tyvärr. Därför tar det lite tid att knåpa. I så fall. Men troligen blir det något.

Kul att ni fortsatte lite. Det var roligt att läsa.

I en av böckerna jag läste under avstängningen skildrades Lyra Ekström Lindbäck och hennes vänskapsrelationer. Jag har även läst skvallertråden på Flashback om Lyra Ekström Lindbäck

(FB) Lyra Ekström Lindbäck

och en annan tråd där Lyra Ekström Lindbäck förekommer

(FB) Sara Abdollahi, Krönikör på ETC & ledarskribent på Gotlands Folkblad

Lyra Ekström Lindbäcks namn nämndes också i uppesittarkväll med Cyklopernas land då inringaren sade sig vilja rimma på en bok om ensamhet vars titel inte nämndes. Däremot nämndes författarens namn och relation till Lyra Ekström Lindbäck. Här är en recension av den.

https://yle.fi/a/7-10066131

Boken verkar alltså vara Granhäcken av Nora Hämäläinen och handla om ett av mina favoritämnen, ensamhet. Den text av Nora Hämäläinen som nyligen publicerades i DN för att sälja in Hämäläinens vinkel på ämnet imponerade inte på mig, men boken kan fortfarande vara bra.Boken nämndes inte heller i sin egen rätt i Uppesittarkväll. Nora Hämäläinen omnämndes i egenskap av en person som blivit uthängd i Lyra Ekström Lindbäcks bok Moral. Elis Monteverde Burreau skulle skapa detta julrim men jag var nog inte tillräckligt uppmärksam för att höra resultatet. Om man vill se själv ligger inringningen runt 1,25-1,24 i sändningen som ligger på SVT Play.

Sammantaget verkar Lyra Ekström Lindbäck vara en person som skapar en del kontroverser, i kombination med bristande litteraturkunskaper av vad jag kunnat utläsa i skvallertråden om henne. En elak tunga skriver att hon refererar American psycho av Bret Easton Ellis lite väl ofta, en bok som också gillas av Cyklopernas land- och Babelpanelisten Tone Schunnesson. Lyra Ekström Lindbäcks andra bok sägs vara På spaning efter den tid som flytt och Tone Schunnessons är En plats i solen av Ernest Hemimgway.

Tone Schunnesson hävdar att hon är beläst. Hur detta går ihop med en skärmtid på 8 timmar om dagen stavas antagligen e-böcker och lögn. Tone Schunnesson och Karin Pettersson har bokklubben och podden Café Bambino som kommer ut på fredagar där man för delvis intressanta litteratursamtal och även har intervjuat just Bret Easton Ellis, där Tone inledde med att beskriva för Bret Easton Ellis att hon avstått att umgås med vänner på en semester i Portugal för att hon ville ligga på hotellrummet och läsa hans bok. Charmigt, och även symptomatiskt på hur litteraturkritiken ogenerat färgas av den egna kåta läsupplevelsen. Sådan är vuxenlitteraturen. Den skapar begär. Vilket leder mig in på hur detta eventuellt är en skillnad mot barnlitteraturen, men bara eventuellt. Barnlitteraturen och hur Lyra Ekström Lindbäck ser på den blir utgångspunkten för vad jag tänker mig är ett avslutande inlägg. Länk kommer att läggas i det inlägget.

Lyra Ekström Lindbäck tittar på tråkiga tv-program med barnen, en erfarenhet som delas av många. Hon minns vad hon själv gillade som barn och letar upp något med lite sex i från barndomen. (OBS jag älskar själv Ulf Stark) Hon skriver:

"Men barn i bokslukaråldern (9-12) har aldrig brytt sig om sådant. Ända sedan 1980-talet har nyfikna mellanstadieungar slukat neandertalarknull i ”Grottbjörnens folk”. Själv blev jag djupt gripen av Laurie Halse Andersons ”Säg något”, utan att ens fatta att huvudpersonen hade blivit våldtagen. Jag visste inte vad en våldtäkt var. Men jag slog igen boken med en stark längtan efter att få skriva, och att få sitta hopkrupen i en garderob under en affisch av Maya Angelou (som jag inte heller visste vem det var)."

https://www.expressen.se/kultur/ungkultur/forfattare-maste-sluta-uppfostra-vara-barn/

Ja! Det är verkligen så. Barn är nyfikna på sex och våld precis som vuxna. Gangsterrapens popularitet är ett samtida bevis på detta. Bra text får en att vilja svara, skriva själv. Men Lyra Ekström Lindbäcks text vittnar också om problemet för litteraturkritik och litteraturdiskussioner idag. Lättast skriver man om sånt man redan känner till, det vill säga kotterikompisarnas osäljbara verk. Då och då nödgas man skriva en text om sådant man inte redan känner till, så som barnlitteraturen.

Lyra Ekström Lindbäck får en replik i DN den 1 mars 2025. Lydia Wistisen skriver:

" Jag vet inte vad Ekström Lindbäck läser för sina barn men misstänker att hon gått vilse i den djungel som dagens barnkulturmarknad är...utbudet är enormt"

Utbudet beskrivs som enormt till följd av ett statligt litteraturstöd som gör att biblioteken kan köpa in böcker.

"Det finns så många nyskrivna, vackra, sammansatta och oroande verk att upptäcka. Ulf Stark satte inte punkt för en era av frihet, han banade väg för alla de modiga, experimentella mellanåldersromaner som ges ut idag".

Lyra Ekström Lindbäck avfärdade alltså hela barnlitteraturen i kraft av föräldratristess. I egenskap av akademiker och litteraturkritiker borde hon ha högre ambitioner än så, men detta har ju blivit litteraturkritikens problem. Om ändå ingen läser den, varför lägga ner kraft och energi på texter som knappt betalar en matkasse en gång?

Wistisen lyfter fram den egna uppdragsgivarens kompetenta barnlitteraturkritik, men i den värld vi har idag vet jag inte... Att min tidigare prisbelönta favorit bland litteraturkritiker slutat skriva om litteratur och istället gått över till att skriva texter med rubriker som "Världen har helt kukat ur om Spermageddon. Den har mer gemensamt med barnkultur än porr" visar väl dessutom att Lyra Ekström Lindbäck inte har något att oroa sig över. Barn brukar gärna se samma verk om och om och om igen. Spermageddon kan vara det verket? Och kulturstöden säkrar alltjämt att personer som Lukas Moodysson kan göra Ett hål i mitt hjärta eller "skriva som en högstadiekille" om man ska gå på Lyra Ekström Lindbäcks senaste litterära åsikt.

https://www.expressen.se/kultur/bocker/moodysson-skriver--som-en-hogstadiekille/

Ärlighet gör tyvärr ingen kritiker. Men kanske behöver alla bara inse faktum. Kotteriet är en underhållande kuliss, litteraturdiskussioner något helt annat.

Jag tänker så här. Katarina Frostenson fick ändå sitt liv kraftigt förändrat på grund av en liten tillämpning av lag, moral och att någon stod upp för vad som var rätt. Horace Engdahl har uppenbart inte alls lika kul på jobbet längre sedan mobbningskulturen decimerades och söker sig andra uppdrag och nevöer.

Så visst kan man komma undan med att vara ett manipulativt svin men det är inte lika roligt alla dagar till tidens slut.

Av Wistisen och Ekström Lindbäck vet jag vems sällskap jag skulle föredra. Nu har inte Wistisen mig veterligen någon podd för en annan att bli parasocial med men - skräpocen!!! vilken underbar ordlek!

https://www.expressen.se/kultur/tyvarr-barn-mobbare-sager-inte-alltid-forlat/

Lyra: sug min kuk. I evighet, amen.

Kom att tänka på en rolig sak som Fredrik Böök skrev för hundratalet år sedan, apropå Vilhelm Ekelund tror jag. Denne var ju vår egen lilla femöres-Nietzsche, och det måste ha funnits fler bysnillen, för Böök skrev ungefär: Det råder i vårt land en skriande brist på litterära medelmåttor. Trängseln av ensamma genier är däremot oerhörd.