Uppmaning till självmord vad krävs?

Det fallet handlade dock om arbetsmiljöbrott.
Chefen var i position av skyddsgarant pga sitt ansvar för arbetsmiljön för personen som tog sitt liv.

Hovrätten ansåg att han varit oaktsam och att självmordet sannolikt inte inträffat om Chefen försökt hindra psykisk sjukdom(enligt hans skyldighet) och om de inte pådrivit en avskedningsprocess på felaktiga grunder.
Detta var dock inte tillräckligt oaktsamt enligt HR.

Håller med dig Kalle.
Det är ett unikt fall och i min mening skulle det vara väldigt viktigt med klargörande om chefers ansvar så jag förstår heller inte varför HD valde att inte pröva fallet.

De kanske ansåg att hovrättens dom var tillräckligt utförlig och att det inte fanns något som de behövde klarlägga. Hovrättsdomar har väl ett visst prejudikatvärde.

Ja, jag tycker bara det är lite otydligt exakt vad som enbart var arbetsmiljörelaterat jämte vållande-relaterat.

De gör en lång genomgång av de arbetsrättsliga faktorerna, sen säger de att det inte når upp till vållande till annans död, så de behöver de inte pröva den arbetsrättsliga frågan. Heh, okej.

(Nu ska jag medge att jag mer skumläst än läst ordentligt, så jag kan ha missat något viktigt).




De har visst prejudikatvärde, men inte på samma nivå som domar från HD. I den här hovrättsdomen så var det dessutom 2/5 domare som var skiljaktiga, så domen blev som den blev med minsta möjliga marginal (3/5).

I motiven till nuvarande lydelse av ofredandebestämmelsen uttalades följande (prop. 2016/17:222 s. 63):


Lagstiftaren tänkte sig alltså att uppmaning till självmord kunde omfattas av detta straffbud. Genom införandet av brottet uppmaning till självmord blev det en tydligare och självständig reglering, men ”helt lagligt” att före dess uppmana till självmord synes det inte ha varit, åtminstone inte från och med 1 januari 2018 då nuvarande lydelse av ofredanderegeln trädde i kraft.

Det jag funderar över är självmorden i "dumpenhärvan". Det kan nog bli fällande för förtal i en del fall men jag tycker att detta är värre än så.

Men visst är det inte alldeles lätt att påvisa kausalitet här.

Sara Nilsson kan i egenskap av ansvarig utgivare för dumpen.se dömas för förtal på grund av publicerat innehåll på sajten, men inte för vållande till annans död (självmorden), eftersom det brottet inte utgör yttrandefrihetsbrott.

Varje annan person som agerar i verklig eller digital miljö som inte omfattas av grundlagsskydd kan också begå förtal, beroende på vad som yttras och sprids om gäddorna. Vållande till annans död när en gädda väljer att ta livet av sig för att man till exempel allmänt har uttryckt avsky på nätet eller kontaktat familjemedlemmar, innebär dock inte kausalitet i juridisk mening. Därför inget ansvar i sådana fall. Eftersom det här rör sig om rena yttranden måste även yttrandefriheten på ett övergripande plan beaktas.

Uppmaning till självmord (en legal begränsning av yttrandefriheten) blir inte heller aktuellt i dylika fall som de nämnda. Det är inte att utöva psykisk påverkan att begå självmord på det sätt den brottsbeskrivningen alternativt föreskriver (direkt uppmaning är det definitivt inte fråga om heller). Däremot kan ofredande förövas, om man trakasserar gäddan eller dennes familjemedlemmar.

Uppmaning till självmord kan emellertid begås, om man exempelvis i direkt kommunikation med gäddan fäller ett uttalande av sådan innebörd att rekvisiten för uppmaning till självmord är uppfyllda. Om regeln därför är tillämplig i en sådan direkt kommunikationssituation och gäddan tar sitt liv till följd av uppmaningen, är frågan huruvida ansvar för vållande till annans död kan bli aktuellt jämte ansvar för uppmaning till självmord. Spörsmålet diskuterades i utredningen som föreslog uppmaningsbestämmelsen (SOU 2019:32 s. 244 f.):

En parallell drogs till misshandel och vållande till annans död. Om en misshandel leder till död, kan det dömas i brottskonkurrens för båda brotten. Utredningen anförde:


https://data.riksdagen.se/fil/A627192E-AAA0-4BA5-B3E0-18DD7D2E02E2

Formuleringen ”kriminalisering av uppmaning till självmord är en tydlig signal från staten om att sådant beteende är skadligt och farligt” är ett annat sätt att säga att straffstadgandet uppmaning till självmord är en pliktregel, en plikt att underlåta en handling som värderas negativt. Brott mot denna regel lär därför i sig konstituera ett (culpöst) handlande som får bäring på en bedömning av vållande till annans död:

Här har vi en plikt att avstå agerande som är omedelbart länkad till risk för självmord. Nu har en person åsidosatt denna aktsamhetsplikt, varpå risken har förverkligats. Är det då att av oaktsamhet ha orsakat annans död?

”Detta blir emellertid i slutändan en fråga för rättstillämpningen”, konstaterar utredningen. Jag konstaterar att tingsrätten i det första uppmaningsmålet (omnämnt i början av tråden) noterade att vållande till annans död inte var att pröva. Men så skulle ha blivit fallet, om åklagaren hade åtalat för vållande, då den som uppmanades att begå självmord kort därefter gjorde det.

Men lagar tolkas, och ibland omtolkas de, och jag anser/önskar att även förtal som leder till självmord ska bedömas som "vållande till annans död". Oaktat då att kausaliteten kan vara svår att påvisa. Lagtexten skiljer dock inte mellan vilka medel den oaktsamme har brukat utan ser bara till vad konsekvensen blev.

Angående det första, om utgivningsbevis, så menar jag att detta grundlagsskydd missbrukas. Vilket kan vara ett fall för EKMR.

Är förstås medveten om lagarnas nuvarande lydelser och tolkningar.

Jag förstår, och det kan man såklart tycka, att det borde vara så att förtal av en person som på grund av förtalet väljer att söka döden även medför vållandeansvar.

Visst tolkas lagarna och det sker inom ramen för gängse juridisk metod. Beträffande orsakssammanhang/kausalförbindelser måste då ansvaret avgränsas och kausalitet fastställas på vad som anses vara ett rättsligt relevant vis i den givna kontexten.

Det handlar om att applicera allmänna läror och principer om straffrättsligt ansvar, utarbetade i den juridiska litteraturen och speglade i domstolarnas domskäl. Slutsatsen är då att det enligt gällande rätt inte är aktuellt att döma den förtalande för vållande för att den förtalade tar livet av sig på grund av förtalet.

Första fetningen: Nej, det gör inte lagtexten och ja, den ser till vad konsekvensen blev. Det här är ett ämne för en avhandling (eller två), men så här:

Vilken oaktsamhet i förhållande till vilken följd och vad är en rättsligt relevant konsekvens i relation till denna oaktsamhet? Faktum är att lagtexten (brottsbeskrivningarna) i sin ordalydelse på intet vis begränsar en viss angiven effekt av en gärning i tid eller rum. Lagstiftaren förutsätter dock att en sådan begränsning på något sätt måste göras, eftersom kausala skeenden/orsaksförlopp ständigt hakar i varandra utan någon egentlig, naturlig avgränsning i faktisk mening.

Andra fetningen: I tråden om åtalet mot Sara Nilsson (första Dumpenfallet i rätten) diskuterades för några dagar sedan ingående EKMR-frågan.

När det gäller ofredande är det dock framförallt sättet det kommuniceras på i allmänhet en avgörande faktor för om något rent verbalt utgör ofredande eller ej.

Men visst, "helt lagligt" kanske var lite för expansivt uttryckt av mig.

Jo, visst, men det stora problemet är att Dumpen har utgivningsbevis. Då omfattas de av TF/YGL. Enligt TF 1:1 (respektive YGL 1:1) får inga andra begränsningar finnas än de som följer av de grundlagarna. En av dessa begränsningar är den så kallade ”brottskatalogen” (7 kap. TF; med hänvisning i YGL 5:1). De brott som räknas upp i brottskatalogen är även straffbara om de begås via medier som skyddas av TF/YGL. Ett av dessa brott är förtal (TF 7:3). Det betyder att det går att åtala folk för förtal som begåtts via medier som skyddas av TF/YGL.

Däremot så finns varken brottet ’uppmaning till självmord’ eller ’vållande till annans död’ med i brottskatalogen. Det innebär att det är fullkomligt omöjligt att åtala någon under dessa brottsrubriceringar, ifall den förment brottsliga handlingen är en publicering som omfattas av TF/YGL. Du kommer inte hitta någon svensk domstol som är villig att tolka om TF och YGL så att dessa egentligen inkluderar brottsrubriceringar som inte är med i TF:s brottskatalog.

När det gäller sådant som inte skyddas av TF/YGL, då är det mer av en öppen fråga. Man kan tänka sig ett inlägg på Instagram eller Flashback (som inte omfattas av TF/YGL), där det är lite av ett gränsfall om det ska klassas som förtal, uppmaning till självmord, eller vållande till annans död. Då kommer bland annat de här kniviga frågorna om kausalitet in i bilden. Men det är just på grund av att de inte omfattas av TF/YGL som det är överhuvudtaget kan vara aktuellt att tänka i de banorna.

Det är verkligen inte lätt att spåra hovrättens orsaksprövning, eftersom hovrätten inte talar, eller åtminstone inte utvecklar den, i bokstavliga termer av orsakande eller orsakssamband. Men den anser tydligen att samband föreligger.

Som jag läser domen, prövar hovrätten orsakssambandet, liksom i förbifarten, inom ramen för en bedömning av gärningsculpa. När hovrätten därefter slår fast att oaktsamheten inte är så klandervärd att den är straffbar, är det efter en prövning av oaktsamhet (personlig culpa) som ett rekvisit för personligt ansvar.

När vi har att göra med oaktsamhetsbrott, kan begreppet culpa sägas ha två dimensioner: gärningsculpa och personlig culpa. Med stöd av brottsbegreppets teoretiska uppbyggnad och med hjälp av läran om gärningsculpa kan vi analytiskt dela upp hovrättens prövning av oaktsamheten på två nivåer:

1) Rättsstridighet: De arbetsrättsliga faktorerna/frågorna prövas integrerat med oaktsamheten. Hovrätten skriver här genomgående att de tilltalade var oaktsamma ”i förhållande till arbetsmiljölagstiftningen” - prövning av oaktsamhet som ett rättsstridighetsrekvisit. Hovrätten konstaterar att de tilltalade i varierande grad var oaktsamma när det gäller anpassningsåtgärder, omplaceringsmöjligheter och mobbningsutredningen (avsnitt 4.7.2 och 4.7.3); de har åsidosatt vad de enligt lag har varit ålagda. Det här kan ses som en analys av gärningsculpa på rättsstridighetsnivå, den första nivån i hovrättens oaktsamhetsprövning.

2) Personligt ansvar: Vid en tolkning av domen kan slutsatsen dras att hovrätten slår fast att de tilltalade har begått otillåtna/rättsstridiga gärningar. Men för att det ska vara fråga om brottsliga gärningar krävs som bekant även att personligt ansvar fastställs, här i form av oaktsamhet (personlig culpa). Hovrätten går då vidare till den andra nivån i oaktsamhetsprövningen, skuldnivån (personligt ansvar) och prövar oaktsamhet på denna nivå:

Hovrätten döper avsnitt 4.9 till ”Var det fråga om sådan klandervärd oaktsamhet som är straffbar?”. Häri prövas oaktsamhet som ett skuldrekvisit - ska de tilltalade klandras (skuldbeläggas) för sina rättsstridiga gärningar? Nej, säger hovrätten, varför brott inte är förövat.

Slutsatsen blir att hovrätten menar att de tilltalade var gärningsculpösa, men inte personligt culpösa. Därför frias de.

Instämmer, HD borde ha prövat fallet.

Culpa är en bedömning av oaktsamhet/vårdslöshet. Jag talade om orsakandet.