Ack ja, denna styggelse och kvarleva från 80-talet (?).. Men vad är det egentligen för muppar som använder brun karamellfärg för att färga sin mat? Följdfrågorna är många - hur misslyckas man med att göra exempelvis en brunsås brun, eller sätta färg på en höstig gryta? När plockar man fram sin Coloritt ut skafferiet för att "piffa till"?
Coloritt är för de som inte vet det en brun karamellfärg som även innehåller salt och vatten. Det är för mig ofattbart att denna produkt fortfarande finns att köpa. Personligen vet jag bara en person som använder detta, och det är Anna Book, som ju tipsat om denna förträffrliga brunfärg i samband med att hon lagar mat.
Så.. vad är det egentligen för förtappade själar som använder Coloritt fortfarande? Är det endast på gammal vana? Varför stöter man aldrig på någon Colorittare? Om man är så pass ointresserad av mat att man använder skräpet - varför kan man inte lika gärna vara utan färgen? Du lär ju tappat all ambition om vällagad mat vid det laget ändå.
Bild på styggelsen