Mnja... Eller ja, alltså jag kör ju Linux, så jag tolkar in det som mer att köra det primärt.
Jag rullar maskiner med MacOS, Windows 11, Windows 10, ChromeOSFlex (Mest för att alls uppleva det och hålla mig lite med i matchen) och Linux (Just nu Fedora, Debian, Arch, Raspian och PopOS för att inte tala om alla virtuella maskiner jag har för "att bara kika") och jag har i perioder kört Linux på primärmaskinen men jag får aldrig riktigt känslan för det. Windows 11 på primärburken nu, tidigare MacOS.
Och ja jo, jag är "bi-curious" (OS-curious) i frågan, så därför rullar det Linuxmaskiner som används till ett och annat, men jag känner inte att "vi är där", så att säga.
Vill ha grafiskt traditionellt gränssnitt, och vill att det vara funktionellt och se professionellt ut. KDE är för plåttrigt men ser helt okej ut numer, Gnome ser ut som ett designprojekt för en mediaklass i gymnasiet om man inte ändrar ikoner och lite annat men är rent i sin funktion.
Typsnittsrenderingen är hemsk, det är inte koherent över all mjukvara om man gör ändringar i den grafiska layouten. Och jag tänker inte ens tala om i3, Sway, Hyprland, MATE, Cinnamon, LXQt, Budgie, LXDE och så vidare.
Jag gör det ibland förstås, vem gör inte det, men till vardags vill jag inte basera mina OS-installationer på att vara mentalt inställd på att ändra grafisk layout. Jag vill stoppa i USB-minnet, installera, skriva 14 ord i en prompt och få det jag behöver installerat och köra.
Däremot lurar jag mina barn (Eller ja, ett av dem) att köra både MacOS och Linux, mest för att de inte bara ska bli fast i "men det ser fel ut". "Läs, orientera dig, lös problemet. Idag fungerar bara Minecraft på den här datorn... sorry".
Windows 11 är helt okej. Har aldrig några stabilitetsprogrem, drivrutiner till min hårdvara laddar det ner automatiskt via uppdateringar, det gör jobbet. Bristen är väl att installation tar en halvtimme och inte 3 minuter, diverse telemetrifrågor och lite integritetsfrågor, men det gör jobbet. Och det är primärt det jag är intresserad av.
Jag menar, Linux börjar bli den sörja vi alltid klagat på att Windows var. Jag älskade att(Började på Debian) att sudo apt upgrade uppdaterade allt. Nu är det .deb, flatpaks, snapar, appimages hit och dit och kommandona (Ja, jag gillar terminalen för dylikt) är förvisso ännu idag enklare än att börja uppdatera Windows i inställningar samt Microsoft Store, men det börjar liksom bli precis som annat... krångel. Även om WinGet och UniGetUI börjat gå på vägen dit så är man ju inte riktigt där ännu med Windows.
Men ja jo, visst, tvingar de på oss Recall och det inte går att välja sig ur så kanske jag måste ta en till funderare. Men då riskerar det nog snarare att bli MacOS som blir primärsystem.
Tror faktiskt inte gränssnitt (Förutom för mig då jag tycker det ser så sjukt oproffessionellt ut) och annat är ett så stort hinder för gemene man annars. Jag brukade förr roa mig med att låta min nu 80-åriga mor installera Ubuntu då jag var hemma på besök över julen varje år. Hon fick en laptop, en USB-sticka och mig. Så bad jag henne installera operativsystemet, skriva ut ett textdokument, kolla vädret på Hawaii och skicka ett mail. Tror hon lyckades varje gång sedan Ubuntu 17.04 eller något. Och då pratar vi om en dam född 1944.
Men visst, lös de horribla typsnitten, få Gnome att inte se ut som det har lekts ihop på en gymnasieskola så hamnar jag nog till slut på Fedora med Gnome och kan trivas där.