Life is Strange - Double Exposure ("The New Max Caulfield Adventure")

Jag gjorde det, jag valde Chloe över Arcadia, och jag förstår vad den så kallade Pricefield-falangen är så arga över, men jag håller inte med dem.

(mild spoiler över vad som hänt med relationen till Chloe)
Jag spelade ett par timmar sent igår. Jag älskar stämningen, musiken, karaktärerna. Jag älskar inte att spelet kraschade randomly.

Angående första spelet tänker jag såhär:

Sen angående hur de hanterar relationen i Double Exposure:

Ser fram emot att spela kapitel 2 ikväll. Tråkigt att vi får vänta 2 veckor på resten dock.

Oj. Förvisso inte förvånande egentligen. Shippande populärkulturfans har ofta lite tokiga idéer redan från början, och när de inte får som de vill kan de gå extra crazy.

Jag har spelat igenom LiS många gånger och gjort båda valen. Det är som ett filosofiskt tankeexperiment från en grundkurs i etik, offra en person man står nära för att rädda otaliga man inte känner eller bryr sig om, eller vice versa: inte kul någonstans.

Men jag alltid haft lite svårt med att ta stormen helt på allvar, liksom bokstavligt, lite för att tidsresor är en så spekulativ trop i fiktionen, och för att stormen inte tycks ha något direkt samband med om Chloe lever eller inte, det har känts som att spelet påstår att det är Chloes öde att dö i tonåren och om man ändrar det så förstör man universum.

Jag har stört mig på idén att det kan vara något sånt som någons öde att dö vid en viss tidpunkt, och för att komma runt mina problem med detta har jag nog ofta betraktat stormen lite mer metaforiskt, och representerande den socialt destruktiva kraft som följer av att vara vän med en lite mer laglös outsider som Chloe, eller ännu värre att välja homosexuell kärlek över vad ens community vill. Det kan vara som en storm som ödelägger ens sociala liv om man är uppfödd i en släkt med mer traditionella värderingar.

Jag har ingen headcanon om vilket val som gäller, och när jag valde igår i samtalet med Safi så ångrade jag mig direkt, men efter en stund tyckte jag att det var ett bra val ändå.

Spelade klart kapitel 2 nu, intrigen tätnar!


Och nu ska man vänta 2 veckor...

Ja, spelet släpps ju inte förens om 2 veckor. Sen att många går på girigheten och köper för att spela 2 veckor tidigare är mest bara patetiskt.

Om man inte är fattig och vill köpa det så varför inte? Köpte personligen inte deluxe för att det var early access utan det var mer något jag märkte efteråt. När man väl sitter där kan man ju lika gärna spela vad man kan när man kan om man inte har något annat att göra, eller hur?

Du menar alltså att du köpte ultimate edtion utan att veta vad du får för pengarna? Då är min fråga till dig, vad fick dig att köpte den dyraste utgåvan?

Är det en spelserie där jag köpt alla tidigare spel och man inte har det dåligt ställt för stunden så brukar jag alltid köpa Deluxe över vanliga. Skillnaden är ju inte så stor prismässigt (200kr?) och det brukar ju alltid medfölja något roligt. Är det däremot spel där jag inte spelat något i serien innan eller man går in mer blind så läser man väl det finstilta mer, alternativt köper vanliga bara.

Jag reflekterade inte så mycket över det i detta fallet, har ju köpt första spelet, 2an, Before the Storm, True Colors och remastern på första spelet/Before the Storm som släpptes för något år sedan. Av dessa tidigare tror jag ändå minst 2 är deluxe/ultimate.

Jag har haft lite av en berg-och-dalbana av känslor gentemot spelet under de senaste dagarna, väldigt positiv i början följt av mycket starkt negativ så till den grad att jag funderade på att reklamera spelet på Steam, till en mer utjämnad syntes av de båda.

Jag var helt okej med hela Chloe-grejen i början. Jag är ett fan av serien, men inte någon som är besatt av vissa relationer eller övertygar mig själv om extra-kanoniska grejer. Jag är inte exempelvis en så kallad Pricefielder som är besatt av den kanoniskt (pre-LiS-DE) på sin höjd antydda romansen mellan (Chloe Price + Max Caulfield). Jag tycker att det makes mer sense att de bara är vänner.

Men samtidigt har jag stört mig på att det i LiS-DE absolut inte finns någon Chloe alls, förutom att man kan läsa smsen och hennes poster på sociala medier, och kopior av voice-lines från första spelet med annan röstskådis. Och där började det gnaga lite mer för mig. Varför har de inte antingen tagit originalinspelningarna, eller varför har de inte bett Ashley Burch spela in nya om de nu nödvändigtvis måste ha nya?

Jag råkade sen se den här posten på Reddit av en som säger sig vara en före detta anställd på Deck Nine (de har genomgått flera stora personalnedskärningar under utvecklingstiden). Och denna person ger en mörk bild av varför Chloe inte får vara med. Bland annat att det beror på att Burch är svartlistad av Square Enix för att hon deltog i röstskådespelarstrejken under utvecklingen av BtS, men fick anställning som storykonsult istället med motkravet att hon inte uttryckte sig offentligt negativt mot Square Enix eller Deck Nine, vilket de anser att hon därefter hade gjort, och ännu mer beklämmande: att stora delar att författarteamet helt enkelt hatar karaktären Chloe.

https://www.reddit.com/r/lifeisstrange/comments/1fsybtw/comment/ls94rjf/

Jag har postat lite tidigare i tråden om krisen inom Deck Nines författarteam, om hur teamets chef Zak Garris kontinuerligt var i konflikt med dem, kallade dem de svåraste människor att jobba med han någonsin varit med om osv. Här framträder en bild av dem som ännu mer tokiga. Exempelvis om hur en i teamet utpressade de andra för att få sin vilja igenom genom att hota att hoppa ut genom fönstret. (!)

Mina problem med Double Exposure handlar mycket om detta, mitt förtroende gentemot spelets författare. Om de har kompetensen att ge spelet inte bara karaktärsporträtt som är respektfulla till ursprungsmaterialet, utan även att ha kompetens om och respekt för originalspelets värderingar. I korthet har jag oroat mig lite för att de ska vara mindless virtue-signalers.

Originalspelet är inte woke i något avseende. Det finns inte ett spår av virtue-signaling där. Tvärtom är det rätt så "kantigt" och o-PK på sina håll, men ändå ett fundamentalt feministiskt spel. Utöver de ytliga populärkulturella storyelementen som tidsresor och naturkatastrof så är koncept från feminism, som den manliga blicken/the male gaze, sexuella övergrepp och slutshaming som är de stora, övergripande temana i spelet. Faktum är att de ju är spelets egentliga antagonister.
(Spoilers för första spelet) Chloe blir skjuten av Nathan för att hon utpressar honom efter att han förgripit sig på henne, Kate Marsh tar livet av sig efter att ha blivit kollektivt slutshamead, Max blir kidnappad av den världsberömda fotografen Mark Jefferson och drogad och tvingad att posera för honom, tvingad att se sig själv genom hans korrumperade male gaze.

Det nya spelet har känts woke på det där viset som antyder att någon inte kan någonting om social justice eller feminism egentligen, utan att den bara hedgar sina bets och klistrar på en pride-flagga och säger "trans women are women" och hoppas att det är bra sen.

Det är två scener som ställde till det för mig. Den första är en random kommentar Max fäller inne på The Turtle när hon kollar in skyltarna till pubens offentliga badrum. Hon säger nåt i stil med "Oh, they have gender-neutral bathrooms. Love to see it."

Och jag tänkte ungefär: "Wtf, varför? Varför blir du glad över en sån sak? Hur kan det ha varit ett problem för dig att män inte får vara i kvinnornas badrum? Och varför denna vilja att ha män där inne när bokstavligen ditt livs största katastrof är direkt kopplad till att en påtänd man tog sig in i damernas badrum och sköt ihjäl din bästa vän för knappt tio år sedan?"

Det kändes där som att Deck Nines författare inte känner till materialet de jobbar med, att de bara sköt från höften.

Sen kommer en ännu värre scen, i episod två, när Max ska ställa frågor till sin kollega, den sluskiga sekreteraren Vinh som sitter och super på jobbet. Han börjar ranta om att det är sexigt att supa på jobbet, och han uppmanar upprepat Max att vara mer sexig för honom. Och spelet gestaltar inte det som att det är något obehagligt som händer, utan mer som att det är lite charmigt och kul.

D9s författare tyckte att det är charmigt och kul när Max, som i LiS kidnappades och tvingades vara sexig för en seriemördare/sexförbrytare och fortfarande jobbar med att leva ett normalt liv efter traumat, som efter många år i freelance hell med en ny nervös anställning och full av imposter syndrome-oro ställs inför en manlig kollega som är dyngrak och kräver att hon ska vara mer sexig. Spelarens svarsalternativ i den scenen var "be sexy" eller "decline", och om man väljer det senare alternativet ursäktar sig Max med att "inte idag".

Liksom... Jag vet inte vad man ska säga om detta. Mina förväntningar på de nästföljande tre episoderna är i alla fall mycket mer dämpade. Jag kommer spela dem, men det är tveksamt om jag köper ett spel från Deck Nine igen.


+1
För mig som stor fan av serien var det en självklarhet att jag skulle köpa allt material som går att köpa. Det som var unikt den här gången för mig var att köpa det innan release och få en förtur till delar av spelet. Jag är egentligen emot sånt tok av principiella skäl, men det då det handlar om Life is Strange så fick principerna stå tillbaka.

edit: Det där blir en lite längre rant än jag hade tänkt. Bara för att förtydliga så har jag inte ett problem med att spel är woke eller trans-representation i spel. Det var inte där mina problem med LiS-DE ligger.

Jag förstår hur du tänker kring vissa av scenerna. Första du tar upp med kommentaren vid toaletterna kändes lite konstig för mig också. Vad gäller Vinh scenen så valde jag att inte spela med i hans dumheter så jag slapp väl en del av det. Är helt klart team Amanda över team Vinh.

Personligen kan jag ha visst överseende för att vissa delar (scener, dialoger, och liknande) inte är så bra om helheten fungerar. Därför väntar jag lite med att vara för kritisk innan vi ser vart storyn tar vägen. Har du några tankar eller teorier kring handlingen?

Jag har varit så uppslukad i min egna upprördhet så jag har knappt spånat något, och inte heller läst något alls om folks teorier om själva mysteriet, vilket egentligen är intressant. Sista scenen i episod 2 är en klurig en.

Mer spekulerande från min sida: