Hur hanterar ni skam och ångest?

OBS: Men råden jag gav din är liksom inte tillåtna att ge för det är meningen att du ska rätta dig i ledet, du ska rätta dig efter ledet - INTE pissa på alla i ledet.
Men jag råder dig trots det att "pissa folk i munnen". Så bra råd får du aldrig av en psykolog.

Det viktigaste för mig är att först erkänna för mig själv, i många fall också för andra, att jag har gjort jävligt fel. Efter det försöker jag intala mig själv att det finns en anledning till att mina känslor av skam uppstod. Även om det är otroligt svårt att tro på när man sitter där och har gjort ett stort misstag, så betyder känslorna att det finns chans att ändra på sig. Det är inte slut här.

Att jag känner skam bevisar att jag innerst inne är god. Det glöms väldigt lätt bort när man verkligen ångrar något djupt. Ibland är ångesten efter skammen så pass stark att jag inte vill leva, framförallt känner jag inte att jag förtjänar ett fortsatt liv. För även om det känns som om livet är över när det är som värst, så har jag blivit välsignad med livets gåva. En chans som många människor inte får.

Jag ska aldrig någonsin ta det för givet igen.

1. Pratar med människor som gjort samma tabbar i livet och på så sätt få lite perspektiv.
2. I några fall; har jag skadat någon försöker jag förstå den personens upplevelse, visa att jag förstår, beklaga det som hände, visa att jag lever ett annat liv idag och fråga hur jag kan ställa allt tillrätta/fråga vad jag kan göra för att förbättra situationen.
3. Fortsättningsvis leva ett bättre liv och vidta åtgärder så att mitt beteende inte gör att jag ramlar dit igen.
4. Försöka vara en bra medmänniska och inte i första hand fokusera på mina egna behov utan andras.
(min familjs och vänners).
5. Hjälper till ideellt
-----------------------------
På så sätt har jag kunnat se mig i spegeln och tycka att jag trots allt är en bra snubbe idag.

Ångest är en stark oro, skräck eller panik. Det betyder inte ånger.

Jag har aldrig gjort något jag skäms för, klart vissa saker berättar man inte för dem man är nära, som familj, där ökar ju skammen. Jag tror det ska vara så. Därför kan jag berätta allt för rätt människa utan att skämmas. Trots att min kompis mobbar mig för saker jag skäms över.

Skuld handlar för mig mer om sådana saker jag inte kunde rå för. T ex glömde jag för jättelänge sedan att ge mina gnagare mat när jag var väldigt sjuk. Känner även viss skuld för högstadiemobbningen. Men har inte mycket skuld heller.

Jag ångrar mest saker jag inte gjort. Jag är så långsam att jag behöver tre liv för att hinna med. Jag är över 50 och jättesugen på att plugga igen. Suck. Får framtidsplaner och inser att nej jag hinner dö innan dess.

Jag tror vissa personer (jag är en av dem) har alldeles för lätt för att begrava sig i skuld och skam. Andra personer har alldeles för svårt för att göra detsamma. Perfekt vore väl om man kunde erkänna sina fel, inte göra om dem och inte heller älta dem. Jag tror att be om ursäkt är nyckeln till mycket, det är också att kunna förlåta sig själv.

Intressant!
Min skäm gör att jag kan inte prata (logiskt) så hur jag kan befria mig från den?!