Jag bytte nyligen läkare, vilket jag känner var ett rätt beslut. Nya VC ligger längre bort men det är ett pris värt att betala - vet faktiskt inte vad som tog mig flera år att byta, jag var aldrig nöjd med min tidigare läkare.
Det är egentligen ingen skillnad alls mellan de två om man ser till deras inställning till att skriva ut medicin jag behöver (jag är deprimerad och jag har också extrema magsmärtor, har diagnosen kronisk förstoppning sedan 10 år tillbaka ungefär, så jag får episoder minst en gång per månad när det byggs upp som in i helvete och ingen mängd ipren/alvedon kan hjälpa när det är skarpt läge).
Hon nya ville inte skriva ut något, men jag känner mig ändå relativt nöjd då jag kände mig respektfullt bemött. Det är viktigt, på ett psykologiskt plan. Den tidigare (väldigt ung snubbe) hade en väldigt kylig och likgiltig approach. Mina största problem är (och han tickade båda boxarna) är när de:
1. När man berättar sin story och de inte tar den på allvar
2. När deras lösning på problemet är höjden av lättja. Det som fick mig att faktiskt byta läkare var att han sista gången sade "gå hem nu och tänk positiva tankar. Då säger vi så, är vi nöjda?"
Vad i helvete är det för bemötande? Fan, om man själv var läkare och bara sade åt alla som sökte att gå hem och tänka positivt, tro fan att det är ett lätt jobb då. Hans ordination var alltså att gå hem, stirra upp i taket och tänka positivt. Vad kul, synd bara att man hade kunnat surfa in på YouTube och kolla upp valfri self-help motivationsvideo istället för att ta sig in till vårdcentralen och slösa bort en dag i onödan...
Det är egentligen ingen skillnad alls mellan de två om man ser till deras inställning till att skriva ut medicin jag behöver (jag är deprimerad och jag har också extrema magsmärtor, har diagnosen kronisk förstoppning sedan 10 år tillbaka ungefär, så jag får episoder minst en gång per månad när det byggs upp som in i helvete och ingen mängd ipren/alvedon kan hjälpa när det är skarpt läge).
Hon nya ville inte skriva ut något, men jag känner mig ändå relativt nöjd då jag kände mig respektfullt bemött. Det är viktigt, på ett psykologiskt plan. Den tidigare (väldigt ung snubbe) hade en väldigt kylig och likgiltig approach. Mina största problem är (och han tickade båda boxarna) är när de:
1. När man berättar sin story och de inte tar den på allvar
2. När deras lösning på problemet är höjden av lättja. Det som fick mig att faktiskt byta läkare var att han sista gången sade "gå hem nu och tänk positiva tankar. Då säger vi så, är vi nöjda?"
Vad i helvete är det för bemötande? Fan, om man själv var läkare och bara sade åt alla som sökte att gå hem och tänka positivt, tro fan att det är ett lätt jobb då. Hans ordination var alltså att gå hem, stirra upp i taket och tänka positivt. Vad kul, synd bara att man hade kunnat surfa in på YouTube och kolla upp valfri self-help motivationsvideo istället för att ta sig in till vårdcentralen och slösa bort en dag i onödan...