Har jag en diagnos?

Hej! Försöker komma på om jag har någon diagnos och tänkte se om det är någon där ute som kanske kan ge mig råd på traven eller ser något jag inte ser.

Jag skriver här eftersom jag har för mycket stolthet för att fråga någon jag känner.
och försök att förstå mig då jag är extremt dålig på att utrycka/formluera mig.

jag är en person som inte kan känna andras känslor vissa dagar, men vissa dagar kan jag. (varierande)
jag är typ helt avstängd ifrån allmänheten när jag går runt på stan ensam och jag kan typ inte öppna upp mig för en främling utan att känna mig obekväm, men om någon jag känner är med mig då när VI träffar en främling då är jag jätte social och lätt att ha att göra med, men aldrig ensam!

Jag kan inte ensam börja prata med en kvinna i alla fall inte i den inledande fasen vilket gör det svårt att fortsätta vilket gör att jag inte ens går fram! men bland mina vänner då är jag casanova eftersom dom ser mig haffa kvinnor framför dom, hur skumt är inte det?

Ensam har jag ofta en fasad som väldigt seriös fast jag i själva verket inte är speciellt seriös av mig förutom när det kommer till arbete.

mina vänner betraktar mig som väldigt rolig, skarp och social bland folk men om jag tillexempel skall redovisa något inför publik då kan jag tappa det och börja svettas och få socialångest attack, hur fan går det ihop?

Jag ser bra ut, med ett utseende som kvinnor brukar gilla med en bra fysik, ser ut som en serbisk snaggad snygg torped typ, men kan vissa dagar inte ha en självbild om hur jag ser ut (jävligt konstigt)

min energi är skum då jag vissa dagar har fullt med energi och vissa dagar ingen energi vilket gör mig väldigt ojämn.

jag kan betraktas som dryg, tillbakadragen och arrogant av främlingar tror jag om man ska se mina negativa egenskaper. men det är inget jag vill men tror det är en fasad bara. ( När jag är ensam)

- kan inte stanna på ett arbete lång tid då jag får panik.
- gillar absolut inte jobba men gör det för man måste.
- tänker mycket på mig själv, istället för att också tänka på andra
- känns som att jag inte kan lära känna någon när jag är ensam
- övertänker extremt och själv analyserar mig ständigt ensam, typ fixerad
- när jag träffar en människa läser jag av personen väldigt snabbt på dennes ögon för att sedan döma den
- känns som att människor jag inte känner är i en annan verklighet än den jag själv befinner mig i.
- ingen tillit till någon
- svårt att ta kritik, istället för att acceptera att jag gjort fel så ska jag komma med en bortförklaring.
- skjuter upp saker
- kan ha svårigheter att samarbeta om inte jag gillar personen
- jag mot världen känsla
- kan lätt bli nervös vissa dagar men visa dagar vara ett lejon som är helt orädd.


Bakgrund:
5-10 år gatubarn (bråkade mycket, drack alkohol, rökte cigaretter, stal, hade sex) gjorde allt ett barn inte ska göra, Väldigt Trasig & otrygg barndom

11-20 år fotboll och träning (min räddning)

20-27 år musiker, drogmissbruk, äventyrare (kom tillbaka till den trasiga barndomen)

27-33 år familjefar, 3 år utbildning, nykter, träning

Nej ser inga tecken på nån diagnos. Du har nog rätt vanliga drag som du tror att ingen annan har bara för att man pratar inte högt om det. Det är inget som är konstigt med dig.

En diagnos är väl just en diagnos. Alltså ett utlåtande om någon annan.
Alltså vet du väl själv bäst om du fått en diagnos eller inte. Hur ska vi kunna veta det?
Vi, som är amatörer, kan inte ge dig en diagnos utifrån dina små punktlistor.

Inte något.
Därmot fokuserar du för mycket på "jag, jag, jag och jag".

Släpp dig själv och fokusera mer på din omgivning och dina medmänniskor.
Sluta analysera dig själv in i absurdum.
Krävs övning, men det går.

Nej du har ingen diagnos. Vissa dagar känner man sig stark andra svag. Dock verkar du ganska osäker iom att du blir otrygg i dig själv såfort du inte har dina vänner runtomkring. Gå nån kurs eller något. Bygg upp ditt självförtroende, din självkänsla.

Du har ju inte haft en barndom. Det är mycket man ska lära sig som barn som du missat. Det finns en terapimetod då man ska uppfostra sig själv, lite osäker på vad den går ut på. Men jag tror att den innefattar att känna kärlek till sig själv och andra, att inte falla för impulser, lära känna sig själv och att utveckla tillit till sig själv och andra.

Drag utav ADD, idag kallat ADHD-PI. Inte säkert en diagnos, men helt klart drag utav det skulle jag säga. Det kan också finnas drag av PTSD iom din bakgrund som satt sina spår. Känner igen mig i
Är en extremt driven person själv men vissa dagar funkar verkligen ingenting. Är inte så värst social men kan vara bästa kompis med främlingar ibland, har svårare att hålla relationer vid liv men har inga problem att hitta nya vänner, även fast jag inte litar på nån egentligen så har jag ett rätt stort social driv, men bara ibland. Trivs att vara ensam och bygga på mina projekt när det finns ork, samtidigt som man är kroniskt online numera. Har väl lite slag utav autism men har aldrig haft problem med motsatta könet i mina yngre dagar, även om det vart rätt dött på senare tid. Tror det var mitt driv till att konstant vara kreativ och bygga saker som drog till sig andra till mig, jag kan verkligen inte sluta när jag ställt in mig på något. Så är ADHD-PI med ett släng av PTSD för mig iaf.

Har du inte fått en diagnos så har du per definition ingen diagnos, då är du odiagnostiserad.

Narcissistisk personlighet

På vilket sätt då?

Jag kunde alltid slingra mig igenom detta eftersom jag var skolsmart och kunde läsa folk enkelt, anledningen till detta var för att om min far fick veta att jag på något sätt ansågs som "störd" offentligt väcktes balkan björnen

kan ju verkligen relatera till det du skriver. yngre dagar var man alert med kvinnor men nu när man är äldre och vill bygga upp något så försvinner allt och alla, vänner kan jag fixa men vill typ inte, eftersom min inställning till det blir "förr eller senare går du din väg och jag min"