Citat:
Ursprungligen postat av
Basfakta
Lysande, stort tack!
Tack själv.
Du har rätt. Många verkar ha svårt att söka på Flashback.
Några länkar (för journalister och andra intresserade).
Om bankomater (och varför de är intressanta):
https://www.flashback.org/sp89367026
Om larmet (och varför det är intressant):
https://www.flashback.org/sp89333377
Om walkie-talkies (och varför de är intressanta):
https://www.flashback.org/sp89224207
Man kan (tills vidare) inte motbevisa en ensam GM (i framtiden kanske man kan). Man kan (tills vidare) påstå att vittnena Inge Mårelius (som såg att GM väntade i
"3 - 4 minuter") och Pia Engström (som såg att ingen följde efter paret Palme från Grand) båda såg fel. Man kan (tills vidare) påstå att walkie-talkie-männen hade andra orsaker. En ensam GM är mindre sannolik. Mer sannolik är en liten attentatsgrupp med tre alternativa GM norr, söder och väster om Grand. Den norra skytten kunde fly uppför trappan till Holländargatan. Den västra skytten kunde fly i bil (kanske den mörka Volvon på Adolf Fredriks Kyrkogata). Paret Palme kunde gå norrut mot Rådmansgatans station (samma väg som de kom till Grand), söderut mot Kungsgatan eller västerut mot Drottninggatan.
Att Mårelius såg att GM väntade i
"3 - 4 minuter" (som Mårelius uppgav i förhöret den 12 november 1987) visar att alternativa GM måste ha funnits i tre riktningar (paret Palme hade nyss passerat Kammakargatan och kunde gå västerut på Adolf Fredriks Kyrkogata när GM började vänta vid Tunnelgatan). Norr, söder och väster om Grand. Som Ingemar Krusell skrev i Polistidningen nummer 4 1986 (en av Sveriges mest kända kriminalpoliser). Innan han började tro på vittneskedjan från Grand till mordplatsen. En kedja av fem vittnen (Mårten Palme, Alf Lundin, Ljubisa Najic, Kerstin Nordström och Nicola Fauzzi) som bara var två osäkra vittnen (Ljubisa Najic och Kerstin Nordström). Mårtens referat var fel (Mårten förklarade i rättegångarna 1989 att mannen bara följde föräldrarna med blicken). Lundin var ett falskt vittne (som erkände 1994). Fauzzi såg vittnet Anders Björkman (enligt Fauzzi). Pia Engström (som blev advokat) följde paret Palme med blicken. Hon såg att ingen följde efter från Grand.
Vanliga invändningar mot Inge Mårelius är att svaren var oklara, att passagerarnas uttag i bankomaten bara tog en minut och 59 sekunder, att 13 vittnen missade den väntande GM när de gick förbi mordplatsen och att ingen visste (
"3 - 4 minuter" före skotten) att Palme skulle korsa Sveavägen vid Adolf Fredriks Kyrkogata och fortsätta på den östra sidan. Varför vänta där?
1. Förhörsledarna glömde en fråga. Därför var svaren oklara 1986. Mårelius såg att
"5 - 7" (i förhören 1986) eller
"4 - 7" (i förhöret 1987) alkoholpåverkade män och kvinnor som var
"20 - 30" år (i förhören 1986) eller
"25 - 40" år (i förhöret 1987) passerade den väntande GM. Sällskapet gick norrut. Allt stämmer med vittnet Anders Björkman och hans tre kamrater. De var fyra, de var alkoholpåverkade, de var män och kvinnor, de var 23, 24, 25 och 39 år och de gick norrut. Förhörsledarna borde ha frågat om två tider, inte en. Tiden mellan upptäckten av GM och sällskapets passage och tiden mellan sällskapets passage och skotten. Mårelius svarade 1987. Svaren var
"15 - 30 sekunder" och
"3 - 4 minuter". Han såg även ett mindre sällskap. Birgitta Schaeffer och hennes döttrar Anna och Kristina gick söderut. De passerade GM strax efter Björkmans sällskap. Familjen Schaeffer kallades
"några flickor" i Thomas Kangers bok "Mordet på Olof Palme" 1987,
"två män" i förhöret 1987 (sannolikt ett fel i referatet) och
"tre personer" i hovrätten 1989. Hovrätten kunde inte bedöma vilka de tre personerna var. Familjen Schaeffer (som förhördes 1986) var inte med i förundersökningsprotokollet 1989 och blev inte känd för allmänheten förrän 1998 (när delar av polisens gärningsmannaprofil blev offentlig).
2. Passageraren Susanne Larsson letade efter sitt bankomatkort innan uttagen började. Mårelius fick ingen fråga om den saken (inte hans passagerare heller), men
vittnade under ed i tingsrätten 1989. Vittnet Glenn Malmströms saldokontroll tog 38 sekunder och slutade fyra sekunder före Susanne Larssons första uttag (innan dess var bankomaten oanvänd i mer än 20 minuter). Saldokontrollen och uttagen tog sammanlagt två minuter och 41 sekunder. Förhören med Malmström den 2 september 1986 och den 16 september 1988 visar att Larsson och de två andra passagerarna (Helena Lähde och Sven-Erik Rolfart) redan var där när Malmström kom till bankomaten, men den var ledig (Larsson letade efter sitt bankomatkort). Larsson, Lähde och Rolfart tillfrågas inte om de redan var där när Malmström kom till bankomaten. Förhörsledaren tolkar vad Lähde har sagt före förhöret (den 7 april 1986) och säger att
"det hade stått en man" vid bankomaten när de
"klev ur bilen", varefter Lähde säger
"ja, just det". Lähde tillfrågas inte om de redan var där när mannen kom till bankomaten. Malmström var bilförare och nykter. Enligt honom var Larsson och Lähde
"spritpåverkade och flamsiga". Vilket Larsson och Lähde bekräftade. Att Larsson letade en stund är inte osannolikt. Att Mårelius såg GM under
"3 - 4 minuter" är därför inte osannolikt.
3. Att 13 vittnen (skådespelerskorna Inga Ålenius och Anja Landgré, skådespelerskan Ami Rolder och hennes pojkvän Göran Åslund, biobesökaren Lars-Åke Hellgren, Anders Björkman och hans tre kamrater, Birgitta Schaeffer och hennes två döttrar och kocken Nicola Fauzzi) missade den väntande GM är inte sant. Vittnesuppgifterna talar för att Ålenius, Landgré, Rolder, Åslund och Hellgren passerade några minuter före 23.20, innan GM började vänta (att skotten kom 23.21.30 har flera bevis). Ingen av dem hörde skotten. Rolder och Åslund kom in på restaurang Bohemia (dagens restaurang Mancini)
"någon eller några minuter" före 23.20. Som framgår av EAD83. Vittnesuppgifterna talar för att Ålenius, Landgré, Rolder och Åslund gick på Sveavägens västra sida till Tunnelgatan (som framgår av förhöret med Landgré den 8 december 1988 och förhöret med Rolder den 27 april 1986). Björkman och hans kamrater var alkoholpåverkade. Ingen frågade om de såg någon vänta vid Dekorimas ingång. Schaeffer och döttrarna fick ingen fråga alls om de såg någon vänta. Fauzzi (som var nykter) kunde inte minnas om någon väntade. Ingen frågade Fauzzi om någon väntade vid Dekorimas ingång. Björkmans kamrater hann så långt norrut att de inte hörde skotten. De mötte paret Palme strax söder om butiken Sari (där paret stannade i
"högst 10 sekunder" och tittade i skyltfönstret) i Skandiakvarterets nordvästra hörn. Som framgår av T116-F, T116-L och T116-M. Schaeffer och döttrarna hann så långt söderut att de inte heller hörde skotten. De mötte Fauzzi mellan Tunnelgatan och Kungsgatan. Som framgår av L904 och E13-1-A.
4. Att paret Palme skulle korsa Sveavägen var förutsägbart. De ville undvika Monte Carlo (en ökänd nattklubb två kvarter söder om Tunnelgatan). Mårten Palmes första tanke (när hans mamma ringde och berättade vad som hände) var att det hände där.
"Det håller ju till ganska skumma gäng där" (Mårten Palme den 16 augusti 1988). Även för GM var den östra sidan bättre. Närmare flyktvägen. I värsta fall kunde han byta sida och återvända. Att fly västerut till fots var inget bra alternativ.