Citat:
Jag fick stryk som barn av min far. Det påverkar mig nog än idag, och har format mig till den jag är idag även om jag kanske inte är helt bekväm med att säga att så är fallet.
Jag kan förstå frustrationen som man som vuxen kan känna över barn som kan vara svåra, jag har ingen riktig uppfattning om huruvida jag var svår eller inte - men jag tror att jag åtminstone fått med mig vikten av att lyssna och uppföra mig. Jag kan själv se liknande drag hos mig själv som vuxen idag, jag har aldrig slagit ett barn men jag har inte några samvetskval över att kunna göra det, varför vet jag inte..
Jag har svårt för högtider och större sammankomster än idag, är det jul, nyår eller födelsedagar vill jag mest av allt sova bort dagarna. Spelar ingen roll huruvida man försöker att ta tillbaka ägandeskap över dem, och göra till någonting "positivt" som man själv äger och kontrollerar.
Det mest frustrerande och bestående idag är väl att man mer eller mindre tvingas berätta om sin barndom när man träffar nya partners, det är svårt att navigera huruvida man skall orka berätta igen och igen - även om jag kan känna att ens nya partner(s) förtjänar att åtminstone ha någorlunda bra uppfattning om var man kommer ifrån. Det är tråkigt när man enkelt kan få det vänt emot sig, har t.ex haft tidigare partners som påpekat att det "rent statistiskt är stor sannolikhet att du som själv farit illa skulle låta dina egna smaka på samma medicin".
Har fortfarande kontakt med min far idag, och trots allt så är min inställning till det som varit att farsan alltid ändå är farsan, även om vi inte har någon djupare relation.
Jag är barnlös och vill delvis inte skaffa några på grund utav mina egna erfarenheter, inte för att jag skulle brista i mina förmågor att uppfostra eller älska min avkomma utan snarare utav rädslan som kommer ur att jag inte känner att en hård tillrättavisning eller aga är direkt fel, även om jag vet mycket väl vilka långtgående effekter det får. Jag skulle självklart aldrig direkt misshandla mina barn, eller några barn, men när man får sådant som ovan slängt i ansiktet så är det väl klart att man börjar ifrågasätta sin egna etiska och moraliska kompass något. Jag är ju otroligt färgad av min dysfunktionella uppväxt, och tanken på att omedvetet föra det vidare är jag inte bekväm med..
Edit:
Som någon skrev här tidigare, den psykiska påfrestningar är nog värre. Jag upplevde mycket nedsättande behandling, och det har format mig mycket. Att inse sitt eget värde och att inte känna sig totalt likgiltig inför livet är svårt än idag. Det har definitivt bidragit till att jag kan uppfattas som känslokall och nonchalant, och lever med dystymi idag.
Jag kan förstå frustrationen som man som vuxen kan känna över barn som kan vara svåra, jag har ingen riktig uppfattning om huruvida jag var svår eller inte - men jag tror att jag åtminstone fått med mig vikten av att lyssna och uppföra mig. Jag kan själv se liknande drag hos mig själv som vuxen idag, jag har aldrig slagit ett barn men jag har inte några samvetskval över att kunna göra det, varför vet jag inte..
Jag har svårt för högtider och större sammankomster än idag, är det jul, nyår eller födelsedagar vill jag mest av allt sova bort dagarna. Spelar ingen roll huruvida man försöker att ta tillbaka ägandeskap över dem, och göra till någonting "positivt" som man själv äger och kontrollerar.
Det mest frustrerande och bestående idag är väl att man mer eller mindre tvingas berätta om sin barndom när man träffar nya partners, det är svårt att navigera huruvida man skall orka berätta igen och igen - även om jag kan känna att ens nya partner(s) förtjänar att åtminstone ha någorlunda bra uppfattning om var man kommer ifrån. Det är tråkigt när man enkelt kan få det vänt emot sig, har t.ex haft tidigare partners som påpekat att det "rent statistiskt är stor sannolikhet att du som själv farit illa skulle låta dina egna smaka på samma medicin".
Har fortfarande kontakt med min far idag, och trots allt så är min inställning till det som varit att farsan alltid ändå är farsan, även om vi inte har någon djupare relation.
Jag är barnlös och vill delvis inte skaffa några på grund utav mina egna erfarenheter, inte för att jag skulle brista i mina förmågor att uppfostra eller älska min avkomma utan snarare utav rädslan som kommer ur att jag inte känner att en hård tillrättavisning eller aga är direkt fel, även om jag vet mycket väl vilka långtgående effekter det får. Jag skulle självklart aldrig direkt misshandla mina barn, eller några barn, men när man får sådant som ovan slängt i ansiktet så är det väl klart att man börjar ifrågasätta sin egna etiska och moraliska kompass något. Jag är ju otroligt färgad av min dysfunktionella uppväxt, och tanken på att omedvetet föra det vidare är jag inte bekväm med..
Edit:
Som någon skrev här tidigare, den psykiska påfrestningar är nog värre. Jag upplevde mycket nedsättande behandling, och det har format mig mycket. Att inse sitt eget värde och att inte känna sig totalt likgiltig inför livet är svårt än idag. Det har definitivt bidragit till att jag kan uppfattas som känslokall och nonchalant, och lever med dystymi idag.
Välkommen till klubben! Jag prickar hela listan över dina upplevelser,barnlösheten likväl relationen med min far. Man ska heller icke förglömma den psykiska misshandeln som pågick konstant förutom den fysiska.. Glömmer aldrig när jag som liten grabb på sommarlovet hade råkat hälla ut en tallrik med flingor på golvet varpå farsgubben kommer inrusande i köket och i ren raseri skriker något i stil med -"Slicka upp resterna från golvet för annars ska du få smaka på knytnävarna". Käkade hellre cornflakes från golvet än att smaka på nävarna så det var bara att krypa ner under bordet och börja slicka. När man var klar blev det fotbollslir på planen med kompisarna som kom från familjer av normalgraden, man levde minst sagt i en parallell värld..
Det har onekligen format mig till den jag är idag. Som grädde på moset var man luspank hela barndomen (den tog slut alldeles för fort). Växte upp till en man som idogt hamstrar pengar och arbetar på tok för mycket. Vet inte vad som driver mig riktigt, en längtan eller en känsla om att någon gång i livet få känna tryggheten som saknades när man var en liten parvel?
