Ni som blev slagna när ni var små; hur känner ni nu?

Jag bröt kontakten under 20 år, det tog hårt på mig.
Nu tycker jag att det är tråkigt att det blev som det blev men det var inte mitt fel, helt ok om jag fått smisk om jag gjort fel men det kom alltid från klar himmel, Hon tog ut livets frustrationer på mig, blev mammas boxboll

Härdad är väl det första jag tänker på men trust issues är nr 2..

Jag fick smaka pisk käpp den i rotting och inlåst i garderob. Det fick min kompis med uppleva

När jag läser sådana här trådar undrar jag alltid om ni blev misshandlade eller smiskade som straff. Jag menar, tog de tag i dig och tryckte in dig i väggen, slog dig om och om igen medan du grät på golvet, skicka iväg dig över golvet foten så du flög in på rummet och slog i något? Eller tog de fast dig och gav dig en smäll på rumpan när du gått för långt?
Det första är ju misshandel och på inget sätt försvarbart, men det andra kan nog vara ok om du var ett arg barn med vredesutbrott som behövt söka psykologhjälp.

Tyckte det var hemskt som barn när jag blev ”uppläxad”. Blev slagen, riven, fick örfilar, håret draget och blev inlåst i en mörk källare i flera timmar. Detta ledde till att jag dagligen drömde mardrömmar och var rädd för mörkret. Blev så illa till slut att jag blev rädd för att somna och var tvungen att hålla mig vaken tills det inte gick längre. Har fortfarande sömnproblem som vuxen och pinsamt nog är rädslan för mörkret kvar. Sambon har inte ifrågasatt utan tänder bara lampan åt mig när det är dags att dra till jobbet och jag blir själv hemma.

Varje gång jag blev slagen, rättfärdigades det med ”När du blir vuxen och får barn kommer du själv förstå och göra samma sak”. Har egna barn nu och det skulle ALDRIG ens falla mig in att utsätta mina barn för detta. Usch för sånna människor som tror att det är ”rätt” uppfostran

Jag var inte ett argt barn. Som jag skrev hände bara ungefär 10 gånger där mina föräldrar fick uppbrott. Det var sadism. Det är inte mycket när jag hört av andra. Vissa har upplevt det 10 gånger på en månad liksom.

Värsta jag varit med om var när jag blev dränkt i superhett vatten. Kommer inte ens ihåg om jag fick brännskador. Men det sitter fortfarande i drömmarna och minnet.

Det finns en skillnad mellan att bli slagen som barn och att bli luggad eller få en snabb örfil av en oerhört älskande förälder en gång i månaden när man beter sig som en rejäl snorunge.

Jag hade det senare och är ytterst tacksam.

Jag är okej med det nu. Men det var några år där man bara kände hat.

Alltså, får lite svårt att sätta fingret härinne på saker.
Pratar vi om misshandel eller att man gjort något dumt och fått en lös lavett eller drag i örat?
Jag förstår om någon gick loss med bältespänne eller knytnävar, eller skendränkningar m.m. Detta är nog horribla saker för barn att växa upp med.

Men att bli tillrättavisad när man gjort något dumt har aldrig satt några spår hos mig, tvärtom fattade jag då nivåerna på allt.

Det här är mer komplext. Det finns dom som fick bältet men ändå har en bra relation och mår bra som vuxna, medans det finns dom som endast blev verbalt tillrättavisad och fått djupa sår och problem med sig. Det handlar om hur det gjordes, om det var en kärleksfull och trygg uppväxt i övrigt etc. Det finn miljoner variationer som påverkar.

Med det sagt är det så klart betydligt vanligare att de som fick fysiska tillrättavisningar blir skadade i sin grundkonstruktion.

Jag vart inte särskilt illa behandlad fysiskt, förutom dragen i armen och hårda grepp. Men den rädsla han skapade med sitt ursinne skadade mig något fruktansvärt. Jag byggde som vuxen en hård fasad med hjälp av muskler och att jag kan hålla mig stoneface i alla situationer, men än idag lider jag av katastroftankar och har under alla år inte hittat copingmekanismer för den skiten. F.ö insåg han sina misstag och vi har en bra relation idag, och jag förstod och förlät, han var för ung när han fick mig.

Men det formade min person och jag kommer förmodligen ta med mig mina bekymmer ner i graven. Jag är dock tacksam att jag aldrig hamnade i något drogträsk eller annan misär, jag kunde bygga ett vanligt liv och gömma ledan i skuggorna.

Jag tror väl också det handlar om hur man som person ser på det också.
Jag är ingen expert, kan aldrig minnas att min far slog mig på något vis alls. Men han var hård och vid tillfälle när jag var ful i munnen tvättade han del med tvål.

Jag tror mycket ligger i hur man som person ser på det.
Sedan en fader som kommer stormandes och spöar ned lilla 8-åriga du är något som absolut sätter spår, det finns inget försvar för sådana hemska beteenden.

Ja det är svårt att ringa in vad som skapar problemet. Mitt förhållningssätt har alltid varit att jag förstår honom. När jag var yngre vände jag mig till psykiatrin som menade att jag har nån form av ptsd, utan minnesbilder.

Jag är fortfarande väldigt bestämd med mina barn, men ser till att stå för trygghet och kärlek i övrigt, barn ska inte behöva fundera på vilket humör pappa är på när dom kommer hem från skolan.