Ni som blev slagna när ni var små; hur känner ni nu?

Jag kände när jag var liten att jag aldrig kom över att farsan slog mig. Smiskade mig för att ta ut sin ilska, genom att förudmjuka mig och åsamka mig smära. Det var nog plötsligheten i det hela som satte sina spår. Man var liten och försvarslös och helt plötsligt kom en vuxen karl stormande mot en och man hade inte en chans. Ibland vill jag fråga om han vill försöka igen, nu när jag är vuxen.

Hursom helst. Båda föräldrarna kunde bli våldsamma när de tappade självbehärskningen. Det får mig att fundera på hur jag själv skulle vara som förälder. Inte fan skulle väl jag spöa på ett barn? Eller?

Ni som har liknande funderingar, speciellt ni som nu har barn. Hur tänker och känner ni om saken? Är det så svårt att ha barn att man tappar all besinning och blir våldsam? Jag vet att det inte är så för alla, men brukar det vara nära?

Ett förvånansvärt antal människor jag har pratat med tycker att det var OK att bli slagna när de var små. De säger till och med att de självklart kommer behandla sina barn likadant som de blev behandlade. Andra känner helt tvärt om. Jag blir inte klok på det.

Ni som blev slagna; kan ni berätta hur ni känner om saken nu?

Blev agad som barn....bara negativt...en svaghet hos vanligen fadern. enligt mig borde sådana pappor slås ihjäl med bollträ. lika dumt som att slå en hund.

Eller hur. Jag vill ta upp det med min farsa men det känns som att tillfälle aldrig kommer att ges. Har du talat med dina föräldrar om det?

De är döda sen 15 år...han tyckte uppfostran var lika med våld å en innställning att han bestämde allt...helt sjukt..tillåmed släktingar skrämde sina barnmed hot om min far...våld var det enda han förstod...när jag var 18 tog jag honom i kragen å lovade slå ihjäl honom om han slog min mor igen.
hans uppväxt var på landet å jag fattar inte än idag hur han blev sådan...jag tror de blir så bara för att ingen säger till helt enkelt..
vi är ju 5 barn å ingen har blivit som han.

Mitt råd är att omedelbart bryta med båda dina föräldrar de förtjänar att bli gamla i ensamhet.
Föräldrar som misshandlar sina barn bör få livstids fängelse

Det var väl skönt att få upprättelse i så fall? Påminner om boken Ondskan. Att äntligen stå upp mot våldet. Det måste ha känts bra.

Båda mina föräldrar har/hade bra sidor som jag älskar. Det är inte så enkelt som att bara säga upp kontakten. Tvärt om så vill man ju komma över det som skett, delvis för att försonas över det. Men visst känner jag ilska. Men jag tror inte att bryta kontakten är ett sätt att bearbeta ilska. Det skulle nog inte göra mig någonting. Då blir man ett sånt där barn som är 40 bast och ringer upp päronen på fyllan bara för att skrika på dem. Inte värdigt.

De sista åren ni vet när man var där en stund på Julen mm så klarade jag inte av det...hans besservissermentalitet blev för mycket för mig...när han dog var det ingen som reagerade knappt å jag gick inte på begravningen....

Det sitter i minnet såklart. Jag blev oftast agad rättvist förutom ett par gånger där mina föräldrar hämnades genom mig då jag var det mest värdefulla syskonet för båda föräldrarna. Det var så dom uttryckte sig när dom var arga på varandra. Men sen ska jag säga att det hände inte ofta. Max 10-15 gånger. Jag var snäll som barn.

Jag försökte lyfta locket om händelserna med mina föräldrar. Tyvärr är det för svårt för dom att prata om det. Jag ser ångern och förnekelsemekanismen när jag lyfter locket. Märkte att det är nog bättre jag inte nämner det.

Men blir du inte arg när de förnekar det? Jag hade flippat. Det är kanske den största anledningen till att jag inte tagit upp det själv. Om de förnekar eller rättfärdigar det så blir man arg. Om de ber om ursäkt så är det av föga värde i jämförelse med vad man fått utstå. Så tänker jag iaf

Jag har en bra relation till mina föräldrar och dom vet att det inte var rättfärdigt. Jo det var många år sen jag nämnde det. Fick utbrott och var arg konstant ett tag, besökte psykologen och fick lite hjälp.

Jag tror jag har ilskan inom mig fortfarande. Den ligger mer i passivt läge, vilket inte är bra. Vrede är bra att uttrycka men jag vet inte alltid vart jag ska rikta min vrede.

Jag fick lite stryk men det var ju för att jag förtjänade det rättvist. Orättvist stryk tar nog jävligt illa kan jag tänka mig..

Älskar farsan, vi gör allt tillsammans, ses varje dag, hjälps åt med allt. Hela familjen samlad iofs i förlängningen så ingen som tog illa vid sig.

Farsan jobbade hårt och hade väl inte tid att ta det på något annat sätt än med bältet. Då kändes det som att jag aldrig kopplade det till felen jag gjorde men nu när jag är äldre har jag mer förståelse. Det slutade när jag var runt 12 och jag minns att han vid ett tillfälle sa att han ogillade det men var tvungen, då barn förstår inte bättre.

Idag är allt historia...

Det är inget jag skulle göra om jag hade barn. Jag har idag tom svårt att se barn få fysiska bestraffningar i både verkligheten och när det skildras på film.