Ni andra som var "underbarn" - vad hände sen?

Mycket spännande tråd.

Här är vissa psykopater som förföljer mig på Flashback från Ukrainakrigsforumet så jag svarar extremt torrt och abstrakt för att slippa stalking och osunt intresse för min person.

Liksom TS lärde jag mig läsa (själv, utan föräldrar) när jag var 4. Programmera började jag med när jag var 9, jag gillade att sitta och göra systemarkitekturer när jag var 11. Jag hade helt klart udda jobb som 20-åring utan att gå in på detaljer. Jag hade rykte om mig att vara den smartaste i klassen under hela utbildningstiden, men jag hade också problem med att göra mindre slarvfel när jag räknade, så jag fick ofta inte felfria resultat i matematiska ämnen och jag är också på grund av detta inte så snabb som jag kunde varit när jag programmerar. De gånger jag gjort IQ-test sticker jag heller inte ut extremt, under 130. Inte heller presterade jag alltid jättebra på universitetet för jag optimerade för att lära mig vad jag ville, snarare än att maxa resultatet.Jag läste inte t ex juridik där slutbetygen är väldigt viktiga. Men där kurserna var i linje med mina egna läromål blev jag ofta kursetta. Ibland läste jag dubbelt, vilket jag idag tycker var lite omoget och vittnade om en lite barnslig syn 'a lá flest högskolepoäng vinner'.

Jag blev uppmärksammad av forskarna på mitt universitet som fixade så jag kunde doktorera. Efter disputationen fick jag ett erbjudande av en världsledande forskare att göra postdoc där. Det var första gången jag stötte i väggen prestationsmässigt, eftersom jag insisterade på 1) göra det jag tyckte var roligt 2) inte jobba mer än 40 h/vecka.

I universitetsvärlden får du pröva gränserna för din intellektuella förmåga. Om du mäter mig på "objektiva parametrar" som h-index, hemtagande av medel, förmåga att undervisa, etc., så är jag duktig, men sticker inte ut speciellt mycket. Det som är gränssättande är snarare vilja att arbeta hårt och försaka roligt arbete, och att vara karriäristisk (allt från att vara inställsam till att publicera saker som man vet är dåligt), alternativt att vara överdrivet populistisk. När detta är sagt är universitet roliga för en sådan som jag, för där träffar man ofta folk med väldigt hög intelligens och lärförmåga, men alla är inte sådana. Det hände att jag blev utklassad av smartare människor än jag, det var kul och intressant.

Jag har även prövat karriärer utanför universitetsvärlden med blandad framgång. Hög intelligens gör inte nödvändigtvis att man har den psykiska stabiliteten eller förmågan att hålla fokus strategiskt. Jag har lärt mig att jag egentligen inte är bra på att ha chefsansvar, för jag gör vad jag tycker är kul snarare än vad som är det bästa för verksamheten.

Jag tycker inte heller att min underbarnserfarenhet förutsade hur bra jag varit på att lägga livspusslet. Jag har en tendens att tänka på abstrakta saker och underprioritera personliga relationer. Jag är inte bra på att behovstillfredsställa mig själv och min närmaste omgivning, något som egentligen borde vara det främsta kritieriet på intelligens, snarare än IQ. Och det leder mig till konklusionen. Att underbarn inte nödvändigtvis handlar om att ha extremt välfungerande huvud, snarare en personlighet som har atypiskt uppmärksamhetsbeteende och lite lätt neurotiskt abstrakt fokus. Och det leder ofta till att man inte blir jätteframgångsrik i karriären. Jag lärde mig också att jag var annorlunda från tidig ålder, och det sitter i och är en slags nackdel för min sociala kompetens. Men under de perioder i livet där sånt intresserade mig var jag ganska populär med ett stort umgänge, ok framgång hos det motsatta könet, osv. Men min personlighet gör också att jag har lite svårt att forma djupare personliga band. Kort sagt, underbarnsidentitet handlar lika mycket om personlighet som rå hjärnkapacitet.

edit: En sak till som spelar roll. Jag kommer från en riktig oakademisk familj, och det spelar större roll för karriären än man skulle kunna tro. För mig i negativ riktning.

Kul fråga TS. Absolut inte ett underbarn (långt ifrån!) men läste vid 3-4 år och läste i princip allt jag kom över oavsett språknivå och ämne tills jag var 12. Före i matte, tid att slappa på lektionerna och fina betyg etc. Lätt för allt som hade med skolan att göra.

Min mamma (som utan tvekan är en av de smartaste människor jag träffat, ett faktiskt underbarn) har alltid varit väldigt nogrann med att skolan är otroligt viktig och jag har alltid tyckt att det var kul att lära sig, inga koncentrationsproblem etc. En riktig plugghäst alltså!

Toppbetyg + stipendium i gymnasiet.
Utbildar mig till läkare nu.

Jag vet om ett sådant, en intelligent grabb, en som löser kluriga pussel lätt som en plätt. Men han verkar vara ensam, är inte social alls och har säkert problem med tjejer. Själv är jag en normalbegåvad typ med IQ på 100.

Yngre översmarta borde försöka närma sig brudar.

Haha. 100 procent humble brag.

Min erfarenhet är att intelligens är bara en faktor av väldigt många och definitivt inte den viktigaste, ibland närmast en nackedel i 13-19 årsåldern när det gäller kärlek och sex. I någon grad kan man använda sin intelligens rent manipulativt, men om det inte är så du vill ha relationer är det inte till hjälp heller. Fr o m 20 och uppåt börjar det bli mer av en fördel och kanske syns det på ekonomin om du är smart och det hjälper mer än intelligens per se.

Själv var jag inte uppväxt i en miljö som uppmanade introspektiv och emotionell intelligens. Så det tog lång tid innan jag vände mig inåt. Men ett smart barn som också har bättre emotionell intelligens, och då menar jag framför allt förstå sig själv, tror jag kan bli en bättre kärlekspartner i ung ålder än de mindre intelligenta. Men som sagt det är inte min erfarenhet. Jag var helt värdelös som pojkvän när jag var tonåring.

Jag var inte något underbarn, men hade lätt för mig i skolan och presterade mycket bra på såväl i-testet på mönstringen som på högskoleprovet (top 2%).
Trodde universitetet skulle bli en räkmacka men blev till min förvåning en överliggare utan examen.
Arbetar nu i ett typiskt knegaryrke utan krav på abstrakt tänkande.
Blev nyligen diagnostersd med ADHD. Medicineringen fungerar bra och jag är redo för nya tag.

Kunde lika gärna vart jag själv som skrev. Nu vet jag inte om jag var 3, 4 eller 5 när jag läste Bamsetidningar själv i sängen, och några minnen av att lösa matte vid matbordet har jag inte heller. Men det är mycket som är glömt. Jag har dock varit mensa-medlem och känner igen mig i precis allt. Även i det att jag nu är en bra bit över 30 och egentligen inte åstadkommit någonting karriärsmässigt. Så om någon just fällde ut sina taggar av att jag skrev mensa så är det bara att fälla in.

Det gick egentligen väldigt bra för mig i skolan tills jag blev 11 år. Jag var en rolig nörd med roliga nördkompisar. Det visste jag förstås inte då men i efterhand var det var jag var.

I samband med byte av skola så dög inte nördkompisarna längre. Jag övergav de som vart mina bästa vänner sedan dagis som om de var skräp i byxfickan. Jag ville vara med de som tjuvrökte, kom från lite sämre förmedlade områden, eller var mer sportintresserade. De som var coolare. Jag hade nog bredast bekantskapskrets på hela skolan. Notera bekanta. Jag blev aldrig riktigt nära med mer än ett par, och inte lika nära med nån som jag var med mina forna ”nördar”.

Jag fortsatte umgås med samma nya polare och vi umgås än idag. Jag läste Samhäll på gymnasiet. Sket i allt. Hatade skolan som idé. Jag ville se saker. Göra saker. Kom till nationella prov när halva tiden passerat. Blev klar först. Gick ut gymnasiet med strax under VG i snitt. Det säger jag med besvikelse kan jag tillägga.

Jag ägnade min tidiga 20 årsålder på att flytta runt mellan kanske 5 olika städer i tre olika länder förutom Sverige. Hade ströjobb eller läste lösa kurser utomlands. Åstadkom inget. Hade rätt roligt.

Jag har haft det rätt bra och med tanke på hur lite jag jobbat har jag lyckats mycket väl ekonomiskt. Antagligen för att jag aldrig bränt mycket pengar på alkohol. Jag har en kandidat, i ett flumområde, i en bransch som nyligen imploderat totalt. Som jag vill lämna.

Idag har jag äntligen hittat tillbaka till mig själv som barn. Jag kommer läsa ett naturvetenskapligt program inom närmaste året. Läser matte i timmar varje dag för att läsa upp behörighet och tycker det är hur kul som helst.

Jag tänker dock med jämna mellanrum på mina äldsta vänner. Dom jag kastade bort. Jag sa inte ens hejdå eller liknande. Vi som skrattade så mycket ihop som barn och idag vet jag inte ens vilken stad de bor i. Jag önskar att jag hade gjort annorlunda, och att vad dom än gör idag så har dom det bra. Jättebra. En dag kanske jag ser nån av dom igen. Då ska jag försöka få kontakt med dom på nytt.

Tillägg: jag har haft bra självkänsla hela mitt liv. Men det var först för bara ett par år sen jag även fick bra självförtroende, alltså insikten att jag kan åstadkomma något av mig själv. Tack vare att jag upptäckte att jag var rätt fenomenal på programmering.

Såhär i backspegeln kan jag se att något fick mig att avvika från min naturliga väg, och hur bra eller dålig jag än var på den felaktiga vägen så spelade det ingen roll. Det gav mig ingenting. Det var först när jag upptäckte att jag var bra på något som låg på min naturliga väg som jag fick självförtroende, och insåg vad jag borde syssla med.

Mensamedlemskapet gav mig ingenting för övrigt. Det är ett forum för folk som känner precis som vi skrivit här, i åldrarna 20-60.