Ni andra som var "underbarn" - vad hände sen?

Jag började läsa när jag var tre år gammal. Jag gick runt som någon slags savant på dagis och löste mattetal vid matbordet. Jag läste Harry Potter-böckerna när jag var fem. Jag läste Harry Potter-böckerna på engelska när jag var sju. Jag hade matteböcker avsedda för elever tre klasser över mig genom grundskolan. Folk kallade mig "geni" och "underbarn" och kunde inte vänta på vilka stordåd jag skulle utföra i framtiden.

I början av gymnasiet behövde jag aldrig plugga. Jag förstod inte ens vad folk menade när de sa att de skulle gå och "plugga". Varför gå och sätta sig på ett bibliotek i fem timmar när man bara kunde gå hem och göra uppgiften på en halvtimme? Det var här saker och ting började fallera. I trean på gymnasiet började materialet faktiskt kräva att man studerade. Jag hade ingen aning om hur man gjorde det. Jag hade ingen studievana, ingen disciplin. Jag var van vid att ha mitt eget arbete och inte ens lyssna på läraren. Jag gick ut gymnasiet med mediokra betyg.

På universitetet var det likadant. Jag lyckades med nöd och näppe klara av tentorna eftersom jag prioriterade festande över studier. Jag var ju ett "geni" det skulle lösa sig ändå, dessutom så hade jag fortfarande inte en aning om hur man faktiskt pluggade.

Idag är jag runt 30 och är arbetslös. Min kandidat är värdelös och jag livnär mig på online-inkomstkällor och pengar från en faktabok jag publicerat. Jag är deprimerad och känner mig misslyckad när jag tänker på hur jag blev höjd till skyarna som ungdom. Jag blev minsann inte nästa Newton eller Sokrates bara för att jag var smart som barn.

Jag har självfallet mest mig själv att skylla eftersom jag inte kunde anpassa mig till det skiftande studieklimatet. Men samtidigt tror jag att skolan gör "begåvade" barn en björntjänst när de isolerar dem från lärandet och placerar dem i ett hörn med svårare böcker. Lärandet är en gemensam process och om man inte deltar med andra så lär man sig inte reglerna.

Ni andra som var "underbarn", hur är ni i vuxen ålder? Känner ni igen er i mina erfarenheter?

(Och innan någon påpekar att detta är en "skryttråd" eller liknande. Jag har inget att skryta om. Jag är arbetslös och misslyckad. Jag hade ett stort ego tills jag faktiskt började möta motstånd och då visste jag inte hur jag skulle hantera det. Jag känner folk som var medelmåttiga i skolan som kommit ljusår längre än jag. Denna tråd är mest för att jag är nyfiken på andra som befunnit sig i samma situation).

Påminner lite grann om idrottsmän som har stor talang, dom kan nå ganska långt, men sen tar det stopp då alla andra också är på en hög nivå och deras talang räcker liksom inte till längre, då är dom dessutom inte vana vid att träna hårt och anstränga sig, vilket många andra är.

Precis, ofta tror dom med talang att man inte behöver anstränga sig och sedan blir dom "omsprungna" av dom som har tydliga mål.

Hoppade över en klass, toppbetyg, behövde inte plugga, lärde flera språk bara på kul. Fick inte så mycket beröm för det, och min familj ville inte uppmuntra framgångstänk/karriärism. Borde läst medicin eller nåt, men valde ämnen som var udda och roliga. Hängav mig åt idrott och resor, för att hitta annan mening. Jobbade inom hotell o restaurang, valde kompisar med ovanliga inriktningar ( nej, inte kriminalitet). Lite efter 30 ramlade jag in i IT-branschen. Nyss pensionär efter många år som mellanchef och ett ganska bra liv. Inser nu att självförtroende, långsiktighet, förmågan att vara nöjd med det man har och hålla fast vid samma linje är viktigare för framgång än talang. Alla trodde jag skulle bli toppforskare, jag blev hyfsad på att organisera teknikleveranser och tekniker. Varför? Vågade inte tro på mitt värde som person, utan bara på mina prestationer. Nu äntligen kan jag det. Pluggar intressanta ämnen som jag vill, lever för att få och ge kärlek till min kvinna och mitt barn, familj och vänner. Visst slösade jag bort en fantastisk akademisk begåvning på att misslyckas bli elitidrottare och bli musiker. Men jag blev i alla fall till slut älskad precis som jag är. Hade jag fått gör om det hade jag tagit läkarlinjen eller handelshögskolan just när jag var i din ålder, för att komma i en miljö som kunna få min förmåga att utvecklas

Mycket som jag känner igen mig i i din text. Jag tyckte också att skolan var lätt och omgivningen har nog alltid betraktat mig som ”smart”. Jag lyckades gå ut gymnasiet med A i nästan varje ämne utan någon större studieinsats. Sedan började jag på juristprogrammet och där tog glidandet slut. När började hade jag ingen studieteknik överhuvudtaget och att jag lyckades klara första terminen med AB (högsta betyg) var nog någon form av mirakel.

Nu har jag fått in bättre rutiner för mina studier och juristprogrammet har hittills gått bra. Utsikterna för arbetslöshet efter examen bedömer jag som små. Hade jag fortsatt att studera som om jag gick på gymnasiet så hade universitetsstudierna slutat i katastrof. Man kan glida med rätt så länge på att vara smart, men tillslut når man en nivå där man faktiskt måste anstränga sig för att kunna prestera. Jag tror f.ö. att det här fenomenet är relativt vanligt på utbildningar med många högpresterande elever som alltid varit ”bäst i klassen”.

Till dig TS: om du är smart/har hög IQ borde högre studier inte vara något problem om du lägger ner den tid som krävs och anstränger dig. Du har inte funderat på att läsa någon ny utbildning med bättre utsikter till ett välbetalt jobb, t.ex. civilingenjör/läkare/jurist?

"Underbarn" kanske är att ta i, men jag hade väldigt lätt för skolan och klarade mig igenom det mesta utan någon form av ansträngning. Jag blev dock aldrig utmanad av något ämne, eftersom klassen skulle hålla jämn takt med de som precis med nöd och näppe klarat sig undan särskolan. Utav det (och säkert också personliga egenskaper) blev jag väldigt lat och ville aldrig lägga ner någon extra tid eller möda på något skolrelaterat. Mina betyg i grundskolan var ganska mediokra - jag hade bra betyg i ämnen som Matte, språk och fysik eftersom det där bara var att skriva rätt på proven. I de ämnen man behövde göra något extra för att få bättre betyg gjorde jag inte det.

På gymnasiet läste jag ett praktiskt program, vilket mina föräldrar och lärare tyckte var ett stort slöseri med begåvning, men jag hade inga ambitioner att "bli något". Det var först när jag kom ut i arbetslivet och insåg hur tråkigt ett hjärndött jobb skulle bli som jag fick motivation. Jag läste in de kurser som behövdes på distans medans jag jobbade och skrev bra på högskoleprovet, sedan började på ett någorlunda ambitiöst civilingenjörsprogram. Där gick det inte längre att bara glida med, utan jag fick faktiskt i vuxen ålder lära mig studieteknik.

Men det gick vägen, och sedan dess har jag jobbat med ganska standard ingenjörsjobb. Inte världens mest imponerande CV, men jag är inte missnöjd heller. Lat är jag fortfarande, men det är inte nödvändigtvis en dålig egenskap som ingenjör. Det gäller att jobba smart, inte hårt.

30 är ingen ålder. Jag känner en person som började läsa nationalekonomi vid 40+ och blev framgångsrik after 50, en som blev läkare vid 59, och en annan som blev advokat efter pensionen för att ta sig an klienter gratis som inte hade råd att anlita en advokat.

Du har alla möjligheter att läsa något som ökar chanserna till ett bra job och byta karriär.

Jag tycker att jag börjar bli gammal fast jag är bara 24, har tänkt att plugga på universitet efter jag har blivit av med mina psykiska problem vilket nog är anledningen till att jag känner att tiden rinner ut då jag inte vet hur lång tid det kan ta. Det jag ville säga är tack för att du lugna min ålderskris som jag inte borde ha.

Har du inga csn lån så är det bara att börja plugga igen till en examen som du har användning för

Jag känner mig inte misslyckad men jag har inga känslor på grund av mina psykiska problem så jag kan inte njuta av livets goda saker, vilket gör så det känns att tiden rinner ut för jag kan inte göra något jag gillar att göra då jag inte gillar att göra något.

Jag är väl inte något underbarn precis. Jag hade hunnit bli 10 eller 11 innan jag läste Sagan om Ringen och det på svenska då jag inte kunde ett ord engelska innan man började läsa det i skolan. Dock klarade jag mig ganska bra i skolan ändå och tog två universitetsexamina, där den andre var för att jag inte fick något jobb med den förste.

Efter avslutade studier börjar lärandet på sätt och vis om på noll igen, då man måste använda sina talanger i ett praktiskt arbete istället för inom det teoretiska. Då borde en smart person som TS åter igen ha ett övertag genom att intuitivt kunna hitta effektiva lösningar på komplexa arbetsuppgifter som inte passar i de teoretiska mallarna.

Vet inte om jag skulle beskriva mig som "underbarn" men var väldigt tidig och de ville att jag skulle hoppa upp två klasser. Jag fick jättebra betyg i gymnasiet (bättre än när jag var yngre eftersom att jag faktiskt ansträngde mig) och hyfsade betyg på universitetet. Mitt problem har väl kanske snarare varit perfektionism och svårigheter med att bli nöjd men det är ett personlighetsdrag jag alltid haft.