Män: hur blev livet efter skilsmässan?

Provar att starta en ny tråd då jag inte hittar något på ämnet.

Åh, en lång historia. Men jag försöker sammanfatta. Vi har varit gifta i elva år, två barn som jag älskar. Jag jobbar hårt, är en närvarande pappa, vi har kul när det bara är vi två. Problemet är att ALLT är alltid MITT fel! Oavsett vad det är så hittar hon ett sätt där allt är mitt fel. Jag fastar i trafik hem från jobbet, MITT FEL! Barnen bråkar, MITT FEL! Det regnar, MITT FEL ( ok, det var ett skämt, men så känns det ibland). Jag känner själv att jag alltid försöker vara alla till lags men att jag aldrig duger. Jag gör mitt yttersta men allt jag får är kritik tillbaka (för att jag inte gjort som HON tyckte jag borde ha gjort). Jag är så less på alltihop att jag funderar på skilsmässa. Ber om ursäkt för ett utdraget inlägg. Men jag vill veta om MÄNS syn på skilsmässa, ni som har gjort det, hur blev det sen? Ångrade ni er? Hur blev livet? Var det värt det?

Du har ingått ett heligt förbund. Tills döden skiljer er åt. Hon beter sig för att du låtit henne göra det och som många svenska förhållanden så är det hon som är mannen i huset

Du kan gå ensam till familjerådgivningen och prata. Eller ta kontakt med en psykolog helt och hållet för din egen skull. Även om du skiljer dig, så behöver du reda ut i ditt beteende, den roll du hamnar i att allt är ditt fel. Annars tar du lätt med dig det i ett nytt förhållande. Du låter som en bra pappa, och en man som tar hand om sin familj. Du är värd att behandlas med respekt.

Det låter som ett dåligt förhållande med tanke på att du berättar hur det situationen är.
Kan det vara möjligt att ni inte kan diskutera?
Det känns som att ni spelar i olika divisioner. Känslan är att din fru utnyttjar situationen och gnäller på det mesta.
Vad händer om du ställer i skolan på vänster sida i hallen?
Jag tror att det kan vara bra att gå på familjerådgivning om du tycker att det kan vara värt.
Annars kanske det kan vara dags att packa väskorna och fundera på att skilja sig.

Psyket mår inte bra av att hålla på med sådana här saker. Om ni håller på att kriga och käfta på hemmaplan mår inte barnen bra av detta. Det är ingenting som föräldrar brukar reagera på för att man är inne i en diskussion.

Livet går alltid vidare efter en separation. Det är väldigt vanligt att du kommer att tappa många vänner och bekanta som ni har gemensamt.

Det är väldigt vanligt att man ska skita ner varandra och snacka massa dynga. Däremot tror jag att det kanske kan vara bra att starta om på nytt med någon annan.

Du verkar vara en bra kille som tar ansvar för dina barn. Det innebär att jag tror inte att det kan bli några problem heller. Jag säger alltid att det finns en morgondag och det finns alltid en för alla.

Klassiker.
Så där tror jag de flesta förhållanden ser ut. Den ena är halvt kuvad och ”tyst” och den andra frustrerad och arg. Ingen kan kommunicera på ett bra sätt.

Det där med ”vara alla till lags” är en stor rödflagga för mig.
Du kommer köra slut på dig om du inte tar tag i det

Det blev jättebra för min del, kände mig fri helt enkelt! 🙂 Vänner och bekanta finns kvar. För min del var det rätt beslut! 👍

Beskriv hur samtalet går.

Jag tycker du ska pröva att reda ut det hela med din fru innan du tar steget till skilsmässa. Det är ett ansvar man ska ta till sin partner och inte minst till sina barn. Har man gjort ett seriöst försök och det ändå inte går, ja då är skilsmässa ett bra alternativ.

Vad gäller mig själv. Jag var den som blev lämnad efter 20 år. Idag, 4½ år senare är mitt liv bättre på samtliga plan. Det enda som jag upplever lite sämre är att framtiden är mindre utstakad. Det är förstås även positivt med det.

Om du skiljer dig, ta tag i ditt liv. Hitta tillbaka till där du var som ung innan du stadgade dig och börja lev, då kommer du att bli bra.

// CC

Så är många kvinnor, min med ibland när hon är på det humöret, jag skrattar bort det eller ignorerar det tills jag får nog och skäller ut henne rejält, då brukar det lugna sig en tid.....Sen ibland så är det faktiskt mitt fel....

Jag var i exakt samma sits för några år sedan, vi provade med rådgivning, men min fru ville inte gå dit fler gånger när rådgivaren hade samma syn som jag på en relation, så småningom skiljde jag mig, träffade en ny kvinna och livet blev precis som jag hade hoppats på. Mina barn var vuxna när vi skilde oss. Processen från det att jag började prata om skilsmässa och jag faktiskt lämnade in ansökan tog det fem år, så det var inte ett beslut i affekt, men efteråt undrade jag varför jag inte skilde mig tidigare.

Var tillsammans med en väldigt kontrollerande människa på 00-talet, var en befrielse att avsluta den relationen även om det var tuffa tider att hantera två mindre barn och arbeta samtidigt. Sjukt värt ändå och sinnesfriden kunde blomstra.

Det kommer bli bättre om du drar. Då har du inte en person som kritiserar dig varje dag och du kommer ha mycket mer egentid om ni kör barnen varannan vecka.

För du får med största sannolikhet inte ens fitta längre, så varför stanna?