Citat:
Herregud vilket skitsnack och förskönande Ja, att man som förälder alltid har sitt barns bästa i fokus - det förutsätter jag också. Tittar man bakåt så har de uppenbarligen kämpat mycket för hennes rättigheter och möjligheter så där råder för mig inga tvivel alls. Men samtidigt har också pappan uttryckt viss oro kring de saker som skett och att det varit svårt att få till säkerheten runt hunden fullt ut. Han lägger ansvaret för det i hög grad på de konflikter som pågått i assistansgruppen mellan dem och familjen och pekar på att det varit svårt att få till compliance med rutiner och journalföring och incidentrapporter mm. Han uttryckte i sitt första inlägg när det blev offentligt att det fanns anmälningar till Länsstyrelsen att han först genom anmälan fått kännedom om att det förekommit våldsamma situationer som också involverat hunden. (Och då kontaktade hundhjälpen för att få råd och hjälp med hur de skulle hantera det), Vilket OBS är hans utsaga som förvisso inte har dementerats av hundhjälpen men heller inte bekräftats. Han insinuerar med det att det då inte skulle ha berättats för honom eller familjen när incidenter uppstått som inte var bra för Essie, men det kan inte uteslutas att det är också kan vara ett (rätt oskickligt men dock) sätt att mörka sin egen vetskap.
Han reviderade sedan det uttalandet och det blev då den numera berömda ”sparken” som han då ”erkänner” som den enda gången som våld förekommit. Sant eller ej - det är i alla fall så pappan har framställt sin version. Och med tanke på att han rimligen måste vara fullt medveten om hur han i offentligheten hamnat på shitlist när det kommer till hanteringen av hunden, oavsett om kritiken är berättigad eller ej. Och det inte verkar ha fungerat optimalt helhetsmässigt heller, (förutom att han sagt att det äntligen börjat fungera lite bättre nu strax innan hunden försvann). Så förvånar det mig ändå lite att han hållit fast hela vägen vid att det ska införskaffas en ny hund…? Det tyder antingen på en enorm tilltro till en assistanshunds förmåga och funktion för hans dotter. Eller så tyder det på att han bara är dumt envis… eller på att han tänker att det är det enda raka om han inte vill förstärka andra misstankar om att han själv varit inblandad i försvinnandet?
Eftersom jag inte har någon insyn så kan jag egentligen inte uttala mig i fråga om hur vanligt förekommande våld eller illa behandling kan ha varit i hemmet gentemot hunden. I grunden så för mig som är en varm förespråkare av att använda djur i vård och omvårdnad överhuvudtaget och absolut också som assistanshundar. Så kan jag däremot tycka att det är viktigt att det faktiskt ifrån fall till fall inte bara certifieras utan också följs upp hur hundens livssituation blir även i praktiken. Inte minst eftersom man har ett sådant fokus när det gäller brukarperspektiv. Och det blir ju i sammanhang där vardagslivet för brukaren omgärdas av personliga assistenter också oerhört viktigt att personalen också då får adekvat utbildning och kontinuerlig uppföljning kring de rutiner som de behöver kunna följa avseende hunden. Och dess säkerhet. Likväl som runt sin egna säkerheten och brukarens. Samspelet måste ju liksom fungera. Annars fyller ju inte hunden heller rätt funktion så att säga…
Det som förbryllar mig är att av de tre fd assistenter som en kort tid faktiskt förekom med egna profiler i den numera upplösta facebookgruppen och med egna inlägg och en fd assistent vars uttalande publicerades som en skärmdump av ett sms som framförts via en annan person i den gruppen - så är det bara en som överhuvudtaget nämnt något om att hunden blivit illa behandlad eller slagen…
Två av dem hade enligt egen utsaga bara jobbat i familjen innan Essie kom. Och hade då träffat på sällskapshunden Molly som de sa sig tycka om. De skrev inget om misshandel av djur i familjen men antydde däremot att det inte varit trevligt att jobba hos familjen. Ingen hade något negativt att säga om A men däremot kritik emot pappan och mamman. Den som skrev om misshandel av hunden är det inlägg som du själv har sett. Det som sägs i den riktar en tydlig anklagelse emot A och är samtidigt den minst indignerade av dem… Den anonyma fd assistent som uttalade sig i ett sms som publicerades som en skärmdump var däremot väldigt väldigt arg på hur pappan skyllde på assistenter för hur arbetet runt A fungerat och tyckte att han behövde ta sig en rejäl titt i spegeln över sitt eget agerande som beskrevs som synnerligen olämpligt. Dock inte avseende hunden utan hur han behandlade personalen.
Bakom anmälan till länstyrelsen och polisen och kontakten med hundhjälpen bedömer jag att det inte kan handla om mer än två eller högst tre personer.
Det som är allra märkligast avseende det är varför ingen av dem nyttjat möjligheter att kontakta länsstyrelsen anonymt tidigare eller IVO eller kommunens visselblåsarsystem eller sitt fackförbund eller någon vemsomhelst långt tidigare om missförhållanden om hunden. För även om man jobbar på en rutten arbetsplats med elaka chefer och är rädd om sitt jobb osv. Så om det också förekommer att en hund blir misshandlad eller illa behandlad så brukar folk inte kunna hålla sig…?
Sammantaget kan man säga att den konflikt som också polisen i sitt enda riktiga uttalande om hela den här historien också refererat till mellan pappan och en grupp fd assistenter som pågått och alltjämt tycks pågå cluttrar liksom ned den här historien och gör det svårare att få grepp om helheten.
Rent tekniskt är det förstås så att om det pågår konflikter mellan personal och familjen och arbetsmiljön därigenom blir infekterad med kanske både tyst och tryckt stämning ibland och tjafs och bråk ibland så kommer ju det också att påverka både A och inte minst hunden… och då faller ju hela situationen som ett korthus… Och där har förstås både familjen och assistansbolaget ett ansvar som inte verkar ha axlats på ett optimalt sätt.
Och det är därför som frågan fortfarande gäckar mig om varför egentligen det är så viktigt att få in en ny hund? Det känns som att det saknas en pusselbit där… om den trillar på plats kanske det också klarnar bättre vad som egentligen hänt med Essie… ?
Han reviderade sedan det uttalandet och det blev då den numera berömda ”sparken” som han då ”erkänner” som den enda gången som våld förekommit. Sant eller ej - det är i alla fall så pappan har framställt sin version. Och med tanke på att han rimligen måste vara fullt medveten om hur han i offentligheten hamnat på shitlist när det kommer till hanteringen av hunden, oavsett om kritiken är berättigad eller ej. Och det inte verkar ha fungerat optimalt helhetsmässigt heller, (förutom att han sagt att det äntligen börjat fungera lite bättre nu strax innan hunden försvann). Så förvånar det mig ändå lite att han hållit fast hela vägen vid att det ska införskaffas en ny hund…? Det tyder antingen på en enorm tilltro till en assistanshunds förmåga och funktion för hans dotter. Eller så tyder det på att han bara är dumt envis… eller på att han tänker att det är det enda raka om han inte vill förstärka andra misstankar om att han själv varit inblandad i försvinnandet?
Eftersom jag inte har någon insyn så kan jag egentligen inte uttala mig i fråga om hur vanligt förekommande våld eller illa behandling kan ha varit i hemmet gentemot hunden. I grunden så för mig som är en varm förespråkare av att använda djur i vård och omvårdnad överhuvudtaget och absolut också som assistanshundar. Så kan jag däremot tycka att det är viktigt att det faktiskt ifrån fall till fall inte bara certifieras utan också följs upp hur hundens livssituation blir även i praktiken. Inte minst eftersom man har ett sådant fokus när det gäller brukarperspektiv. Och det blir ju i sammanhang där vardagslivet för brukaren omgärdas av personliga assistenter också oerhört viktigt att personalen också då får adekvat utbildning och kontinuerlig uppföljning kring de rutiner som de behöver kunna följa avseende hunden. Och dess säkerhet. Likväl som runt sin egna säkerheten och brukarens. Samspelet måste ju liksom fungera. Annars fyller ju inte hunden heller rätt funktion så att säga…
Det som förbryllar mig är att av de tre fd assistenter som en kort tid faktiskt förekom med egna profiler i den numera upplösta facebookgruppen och med egna inlägg och en fd assistent vars uttalande publicerades som en skärmdump av ett sms som framförts via en annan person i den gruppen - så är det bara en som överhuvudtaget nämnt något om att hunden blivit illa behandlad eller slagen…
Två av dem hade enligt egen utsaga bara jobbat i familjen innan Essie kom. Och hade då träffat på sällskapshunden Molly som de sa sig tycka om. De skrev inget om misshandel av djur i familjen men antydde däremot att det inte varit trevligt att jobba hos familjen. Ingen hade något negativt att säga om A men däremot kritik emot pappan och mamman. Den som skrev om misshandel av hunden är det inlägg som du själv har sett. Det som sägs i den riktar en tydlig anklagelse emot A och är samtidigt den minst indignerade av dem… Den anonyma fd assistent som uttalade sig i ett sms som publicerades som en skärmdump var däremot väldigt väldigt arg på hur pappan skyllde på assistenter för hur arbetet runt A fungerat och tyckte att han behövde ta sig en rejäl titt i spegeln över sitt eget agerande som beskrevs som synnerligen olämpligt. Dock inte avseende hunden utan hur han behandlade personalen.
Bakom anmälan till länstyrelsen och polisen och kontakten med hundhjälpen bedömer jag att det inte kan handla om mer än två eller högst tre personer.
Det som är allra märkligast avseende det är varför ingen av dem nyttjat möjligheter att kontakta länsstyrelsen anonymt tidigare eller IVO eller kommunens visselblåsarsystem eller sitt fackförbund eller någon vemsomhelst långt tidigare om missförhållanden om hunden. För även om man jobbar på en rutten arbetsplats med elaka chefer och är rädd om sitt jobb osv. Så om det också förekommer att en hund blir misshandlad eller illa behandlad så brukar folk inte kunna hålla sig…?
Sammantaget kan man säga att den konflikt som också polisen i sitt enda riktiga uttalande om hela den här historien också refererat till mellan pappan och en grupp fd assistenter som pågått och alltjämt tycks pågå cluttrar liksom ned den här historien och gör det svårare att få grepp om helheten.
Rent tekniskt är det förstås så att om det pågår konflikter mellan personal och familjen och arbetsmiljön därigenom blir infekterad med kanske både tyst och tryckt stämning ibland och tjafs och bråk ibland så kommer ju det också att påverka både A och inte minst hunden… och då faller ju hela situationen som ett korthus… Och där har förstås både familjen och assistansbolaget ett ansvar som inte verkar ha axlats på ett optimalt sätt.
Och det är därför som frågan fortfarande gäckar mig om varför egentligen det är så viktigt att få in en ny hund? Det känns som att det saknas en pusselbit där… om den trillar på plats kanske det också klarnar bättre vad som egentligen hänt med Essie… ?
Essie är dödad av A. P och L har hjälpts åt att forsla bort kroppen.
Skulle det komma fram att hunden har blivit dödat i hemmet och familjen ljugit i sin ansökan om assistanshund så får dom djurförbud av LS. Det måste även du som är idiot förstå
