Citat:
Märk väl att jag inte ifrågasätter att bristande journalföring är allvarligt. Dock anser jag att det framgår att A:s föräldrar ändå har fått information från assistenter om hur Essie farit illa, trots att det inte alltid – eller nånsin, vad vet jag – antecknats i journalen. A:s föräldrar, som har införskaffat hunden åt A, är rimligen också ansvariga för hundens välmående och därför går det inte att skylla på att korrekt väg via assistansbolaget inte har följts anser jag. Hundens ansvariga vuxna människor – främst P, som åtagit sig rollen som hundens lagliga ägare enligt Jordbruksverket – har fått kännedom om att hunden far illa. På alla gruppboenden och i synnerhet i personnära assistansarbete i hemmet är dokumentation i journal A och O tillsammans med rutindokument som alltid ska hållas levande och diskuteras och ändras allt eftersom. Det är så förtroendefullt teamarbete runt en funktionsnedsatt person kan bli bra och tryggt och framgångsrikt för alla inblandade.
Att slarva med journal är därför allvarligt och man måste se över rutinerna om det inte fungerar. Att i journal inte skriva ned om hunden blivit skadad eller om teamet tappat kontrollen i en situation där hunden farit illa eller brukaren eller en personal - det är tjänstefel. Så det handlar inte om att verkligheten inte ser perfekt ut. Det finns grader i administrationshelvetet. Men att konsekvent inte skriva ned rena misshandelsssituationer som man nu flera månader senare helt plötsligt beskriver i målande ordalag och därmed offrat hunden i så fall när man själv var satt att ha ansvar - det finns det ju ingen ursäkt för överhuvudtaget!
Så det är definitivt inte att ”blanda bort korten”. För om det varit så illa som dessa eller denna person nu påstår så betyder ju det att de offrat hundens säkerhet om och om igen under sin tjänsteutövning och orkade inte ens skriva journal om att misshandeln i så fall skett!? Det är synnerligen flagrant och mycket ovanligt också i dessa sammanhang. Särskilt som nu utsagorna i anmälan dyker upp i samband med att personen eller personer fått sparken ifrån assistansbolaget. Blev hunden Essie väl och ve inte viktigt förrän då?
Det väcker stora frågor.
Ifråga om rimligheten att använda assistanshundar med personer med svår autism så är det en diskussion som jag tycker att du får föra med forskare och socialstyrelsen istället för här. För det har stark evidens att assistanshundar gör stor nytta för personer som A på omfattande sätt. Och det finns ingen evidens som tyder på att hundarna som använda för dessa uppdrag far illa heller. Socialstyrelsen i Sverige och motsvarande i andra länder välkomnar och förordar användandet av assistanshundar i precis såna här situationer. Så vill man diskutera det eller har synpunkter på det så tycker jag att man kan vända sig till de som har ansvar för det. Det är inte den här familjens eller ens kommunens huvudvärk. Det har inte begåtts något fel ifrån någon i fråga om det.
Däremot kanske man skulle kunna diskutera att det kanske skulle behövas mer personal under en tid för att implementera fungerande rutiner med assistanshunden så att alla som jobbar förstår vilka villkor som ska gälla och hur man sköter om hjälper flickan att bemöta hunden på ett bra och säkert sätt. När personalomsättning blir stor och personal inte fungerar så blir det också mer komplicerat att det också finns med en hund i mixen. Så där skulle t ex kommunen kunna skjuta till extra medel under en period för att få allt att fungera. Men det är bara ett av många möjliga förslag utifrån en mer allmän reflektion utan insyn i de verkliga förhållandena.
Att slarva med journal är därför allvarligt och man måste se över rutinerna om det inte fungerar. Att i journal inte skriva ned om hunden blivit skadad eller om teamet tappat kontrollen i en situation där hunden farit illa eller brukaren eller en personal - det är tjänstefel. Så det handlar inte om att verkligheten inte ser perfekt ut. Det finns grader i administrationshelvetet. Men att konsekvent inte skriva ned rena misshandelsssituationer som man nu flera månader senare helt plötsligt beskriver i målande ordalag och därmed offrat hunden i så fall när man själv var satt att ha ansvar - det finns det ju ingen ursäkt för överhuvudtaget!
Så det är definitivt inte att ”blanda bort korten”. För om det varit så illa som dessa eller denna person nu påstår så betyder ju det att de offrat hundens säkerhet om och om igen under sin tjänsteutövning och orkade inte ens skriva journal om att misshandeln i så fall skett!? Det är synnerligen flagrant och mycket ovanligt också i dessa sammanhang. Särskilt som nu utsagorna i anmälan dyker upp i samband med att personen eller personer fått sparken ifrån assistansbolaget. Blev hunden Essie väl och ve inte viktigt förrän då?
Det väcker stora frågor.
Ifråga om rimligheten att använda assistanshundar med personer med svår autism så är det en diskussion som jag tycker att du får föra med forskare och socialstyrelsen istället för här. För det har stark evidens att assistanshundar gör stor nytta för personer som A på omfattande sätt. Och det finns ingen evidens som tyder på att hundarna som använda för dessa uppdrag far illa heller. Socialstyrelsen i Sverige och motsvarande i andra länder välkomnar och förordar användandet av assistanshundar i precis såna här situationer. Så vill man diskutera det eller har synpunkter på det så tycker jag att man kan vända sig till de som har ansvar för det. Det är inte den här familjens eller ens kommunens huvudvärk. Det har inte begåtts något fel ifrån någon i fråga om det.
Däremot kanske man skulle kunna diskutera att det kanske skulle behövas mer personal under en tid för att implementera fungerande rutiner med assistanshunden så att alla som jobbar förstår vilka villkor som ska gälla och hur man sköter om hjälper flickan att bemöta hunden på ett bra och säkert sätt. När personalomsättning blir stor och personal inte fungerar så blir det också mer komplicerat att det också finns med en hund i mixen. Så där skulle t ex kommunen kunna skjuta till extra medel under en period för att få allt att fungera. Men det är bara ett av många möjliga förslag utifrån en mer allmän reflektion utan insyn i de verkliga förhållandena.
Märk väl också att jag inte ifrågasätter rimligheten i assistanshund åt personer med svårt autism. Det är inte alla inom den kategorin som är en regelbunden fara för sina djur.
