Citat:
Ursprungligen postat av
Scoutsin
Men att skriva journal är en lagstadgad skyldighet som de har. Så om arbetsgivafen hindrat dem ifrån det så var så borde de nyttjat kommunens visselblåsarsystem eller sina fackförbund. De hade också kunnat kontakta IVO inspektionen för vård och omsorg om de upplevde att man hindrades ifrån att utföra sina lagstadgade arbetsuppgifter. När man är vårdpersonal så jobbar man utifrån vissa regler som då också omfattar sekretess. Därför finns idag väldigt tydliga vägar och lättillgängliga vägar för hur man ska göra för att få hjälp om man känner sig rädd eller otrygg på sin arbetsplats eller hindras i sin yrkesutövning.
I det här fallet så tycks det ju vara så att anmälaren ifråga är en person som strax innan blivit uppsagd ifrån sin anställning och först då hör vederbörande av sig till Länsstyrelsen. Om det är sant som alla rykten här nu säger om innehållet i den anmälan att vederbörande och alla andra i personalen upplevt att hunden misshandlats och farit illa hela tiden, så är det enligt mig anmärkningsvärt att inte vederbörande i så fall om den hade hundens bästa för ögonen inte anmälde för länge sen? Varför anmäla först när man inte själv jobbar kvar? Om man nu gör det för att man bryr sig om hunden?
Jag tänker att du skriver utifrån lag och ordning. Hur allt ska fungera i de bästa av världar. Men så fungerar ju inte människor, eller hur? Det vet vi av hundratals historier om hur arbetstagare varit rädda att agera och gjort saker som de egentligen inte vill, eller som gått dem emot, eller inte vågat säga något, förrän de kanske slutat på sin arbetsplats. En del kanske inte kan få ett nytt jobb så lätt och hur jävligt det än är, så kanske de inte kan visselblåsa och agera för då ryker jobbet och enda inkomsten. Etc etc.
Jag tycker givetvis det är beklagligt om flera personer sett hur Essie far illa men inte anmält tidigare. Varje dag måste ha varit ett helvete. Och det är inte rätt mot A heller att utsätta både henne och hunden för det, för hur det än är, så är det bästa att A får lära sig gränser. Det är ju bland annat det assistenterna ska hjälpa henne med. Hon borde enligt mig inte ha fått ha djur i sin närhet alls. Ser man efter kort tid att det inte fungerar, så avsluta uppdraget för djuret. Omedelbart. Det har ALLA som jobbar där ansvar för att agera i. Men det krävs också kunskap hos personal som vi pratat om här i tråden. Kunskap om djurs behov. Och människors behov. Vissa kanske inte haft det. Andra kan ha varit för rädda för att säga något, för att skriva, för att kontakta LS tidigare. Vem vet?
Jag tycker bara det här är tragiskt ur så många aspekter. Men först och främst för hunden som faktiskt är den farit mest illa. Det är hunden som inte kunnat ta sitt pick och pack och dragit. Som inte kunnat säga ifrån. Som är kuvad att lyda, som det framkommer av hela historien.
Men ansvaret gäller ju inte bara personal. Mamman och pappan som känner sin dotter, men som också varit anställda, och som jag förstår hjälpt till att ordna hunden till henne har ansvar som föräldrar. Grannar om de sett något, den som godkänt Essie och A som ekipage om den personen anat oråd, veterinärer om de träffat på Essie och tänkt tanken att allt inte står rätt till, folk på gatan som kanske sett Essie gassat i solen om de uppgifterna stämmer. Det här handlar om att stå upp för någon som inte själv kan göra det. Varför folk sedan inte gör det, eller först efter ett tag.. det vet bara de individerna.
