Citat:
Ursprungligen postat av
HowLongIsNow
+1 på den.
Det finns några av oss som alltid ställer oss på brottsoffrets sida, oavsett kön.
Det är alltid oförsvarbart att uppsåtligen beröva andra livet. Punkt.
Sen finns det en massa misogyna typer som sprider hat mot kvinnor som utsatts för brott på det mest osmakliga sätt.
I detta fall är det irrelevant vem mamman dejtat, var hon söker lägenhet och vilken personlighet hon har.
Det är inte hon som mördat sin dotter.
Jag vill läsa om brottet och gärningsmannen, inte en massa dravel.
Därför rapporterar jag allt hat mot mamman som falsk ryktesspridning och OT.
Ni som ägnar er åt detta kan dra åt helvete.
I detta fall finns två levande och ett avlidet brottsoffer. Om du är emot kriminalitet måste du försvara dem ovillkorligen.
Annars är du en hycklare.
Håller med dig helt.
Jag tror inte på varken nåt retrospektivt partitagande, blame game - lika lite som nån slags överempati med den förälder som mördat.
Det räddar inte några barn.
Huvudfokus borde väl allra helst vara på prevention.
Forskningen har ju relativt bra koll på vad som är drivkraften bakom murder-Suicide.
Det vill säga de olika motiven eller subtyperna.
Thomas Joiner, världsledande suicidolog, lyfter frågan kring murder-suicide och pekar på att många av förövarna primärt är suicidala.
Annars hade nog högst troligt inte föräldrar gett sig på sina barn överhuvudtaget - att just su finns med i bilden när barn mördas.
Men det är ett snäpp mer än att diskuteras i termer som ett självmord, eftersom övervägande suicidala eller depressiva når inte den nivån. Inte ens vid obehandlad postpartum depression.
Det är dock prio 1 att komma under vård.
Att denna förälder mått dåligt är det nog ingen tvekan om, tillvaron som suicidal uppfattas garanterat som outhärdlig.
Problemet (vid sk barmhärtighet) är väl att de tolkar barnet genom sig själva.
Att det egna lidande appliceras på det (icke suicidala, icke depressiva, icke psykotiska) barnet.
Det finns således en sorts själviskhet i mordet, eller oumbärlighet. En inbillning att barnen inte klarar sig utan föräldern, att barnet betraktas som nån sorts förlängning av dem själva (symbiotiskt) - eller mer som objekt (ägodelar) än individer med autonomi och rätt att få leva.
Men hämnd är väl mer vanligt angående män, vad det här rör har jag ingen aning om.
Utifrån denna vinkel är oavsett varningssignaler kring suicidrisk högaktuella.
Om de tappar fotfästet helt och tar livet av sig är tragiskt, men det är en ren jävla katastrof att de mördar oskyldiga barn.