Citat:
Ursprungligen postat av
vensterbliven
Det mesta av den konservativa agendan brukar handla om att vilja göra starka grupper i samhället starkare och svaga grupper svagare. Rika ska gynnas och fattiga ska missgynnas.
Varför har konservativa generellt så svårt att känna medkänsla för utsatta och svaga grupper?
Som värdekonservativ anser jag att det är felaktigt på ett flertal sätt, fr a:
1) TS ena utgångspunkt är en maktanalytisk motsättning, som saknar stöd i verkligheten. Många av de sk "svaga grupperna" är i själva verket inte alls särskilt svaga, i alla fall inte i alla avseenden. Exempelvis anses invandrare vara en sk svag grupp, men få ensamma svenskar skulle anse sig som starka om de hamnar ensamma bland en grupp mena-ynglingar. Då vet svenskarna att de är illa ute, för blir det bråk så kommer de antingen att råka fysiskt illa ut, eller ännu värre åtalas mm för att ha vunnit. Detta återkommer i många varianter. Den analytiska utgångspunkten är således fel.
2) TS andra utgångspunkt är det rör sig om en materiell motsättning, dvs att motsättningen fr a handlar om vem som har och vem som inte har. Detta är inte korrekt. Den stora politiska motsättningen är idag snarare ideologisk - mellan de som vill bevara och förbättra Sverige, och de som vill fördärva Sverige. Denna ideologiska motsättning är inte isolerad till Sverige, utan återkommer i varianter i hela Västvärlden, där uttryck som woke, DEI mm uttrycker detta.
3) TS tredje utgångspunkt är ett slags axiomatisk påstående om konservativ avsaknad av medkänsla. Detta är helt fel. Tvärtom hyser konservativa ofta stor medkänsla med utsatta människor (inte nödvändigtvis grupper), men inte på det sätt som TS menar. Konservativa har i regel en pessimistisk människosyn, grundad i verkligheten. Bara för att man är fattig, så är man inte med självklarhet utsatt. Fattigdom i Sverige är nästan alltid orsakad av en serie felbeslut, av den enskilde och/eller någon annan. Vi kan se detta i dagens kriminaldebatt, där vänstern argumenterar för att "socioekonomisk utsatthet orsakar kriminalitet", när det i själv verket i regel är tvärtom - kriminella hamnar i socioekonomisk "utsatthet" genom att de är odugliga till normalt och laglydigt beteende.
Rent allmän skulle jag som värdekonservativ säga att det är bättre att belöna rätt beteende än fel beteende. Av detta följer att konservativa i regel invänder mot vänsterns ständiga hävdande om "alla" och "rätt". Det är helt enkelt en sak att hjälpa en medmänniska av medlidande, och en annan att tvingas därtill skattevägen för att den som gör fel påstås ha någon slags "rättighet". Vi kan se denna motsättning inom t ex socialpolitik, skolpolitik och bostadspolitik.