Helena Andersson, 22 från Mariestad - försvunnen sen 1992-06-14

Blev “Hanna” verkligen så rädd den natten eller kom rädslan först 25 år senare i P4 Skaraborg?

P4 Skaraborg 2017
“Det lät otrevligt och jag blev faktiskt rädd”

TSL den 24 juni 1992
“Vittnet, vars uppgift blev allmänt känd först under söndagen, säger att hon uppfattade att det oväsen som skedde på Ekuddenvägen, cirka 100 meter från hennes bostad, kom från en gäng ungdomar som skränade. Inget ovanligt för området.”

“Hade jag fått den minsta indikation på att den kvinna jag hörde den natt då Helena försvann varit i nöd, då hade jag naturligtvis reagerat.”

“Hanna” hade en svart labrador.

Hoppsan, här har det hänt saker.

Det är alltså fastslaget och fakta att HA mördades där i hagen av två eller flera manspersoner? Dessutom bevittnat via ljud av "Hanna".
Är det Kalla fall eller Mariestadspolisen som slår fast detta och hur kom dessa uppgifter till allmän kännedom?

Sensationellt detta.

Tack för den uppgiften. Det var alltså i så fall inte en liten hund, som IB03 påstår.

Härligt med ironi.

Trots:
-idogt spånande runt och misstänkliggörande av, snart sagt varenda på den tiden ung man i Mariestad…
- hundratals inlägg om bilmärke och färg på bil…
- osämja i tråden om huruvida hon fick skjuts eller gick…
… så står diskussionen kvar på ruta ett.

Och där verkar den ha parkerat.

Jag har skrivit det här till dig tidigare: Om tråden tråkar ut dig så mycket, varför är du då här? Varför bryr du dig ens om att skriva inlägg?

Om detta ar ett korrekt citat sa vacker det ju lite funderingar.

Jo, en kvinna som skriker for full hals i 5 minuter pa natten ar ju sakerligen nagot fullt normalt i ett somnigt villaomrade i en svensk smastad ?

Vad i hela friden skall det kravas for att "Hanna" skall tycka att nagon ar "i nod" nar inte 5 minuters gallskrik racker ? En handskriven inbjudan ? Hon hade val mannen hemma, bara att hamta karln och saga at honom att ga och kolla upp detta. Eller vacka upp en granne, ringa polisen ?

Eller, det valdigt enkla alternativ 2. Skriken var inte sa allvarliga och hon tyckte inte det var nagot att reagera pa, precis som hon sager. Det vacker ju ocksa funderingar.

For om det nu skriks och/eller hojtas lite smaallvarligt i 10 minuter och nagot hander efter det sa minskar det ju ocksa tidsmarginalerna radikalt for en hel del scenarior som presenterats har. For efter skriken sa skall det ju till en hel del annat i ett mord som tar annu mera tid, om nu inte doden ar ogonblicklig. Vilket den inte ar om vi inte plockar in tillhygge/vapen.

Karl-Erik Kvist var tyvärr en usel förhörsledare, och förhörsutskriften är otydlig och osammanhängande med gott om syftningsfel och utrymme för olika tolkningar. Enligt förhöret illskrek inte Helena fem minuter i sträck. Det gjordes ett uppehåll i skrikandet, hon uttalade ett par meningar, hon grät, hon var ledsen lite om vartannat. Jag får uppfattningen att det är bråket i stort som pågår i fem minuter (även om "skrik" verkar ha en central plats i själva texten). En sak som verkar ha påverkat "Hanna" att inte vidta någon åtgärd, var att hon aldrig hörde Helena ropa på hjälp - vilket hon för all del kan ha gjort innan "Hanna" kom ut. Eller så ropade Helena aldrig på hjälp av den anledningen att hon kände männen väl och inte kunde tro att hennes sista stund var kommen.

Sedan - igen, då - tror jag inte att "Hanna" stod där i fem minuter. Människor har en tendens att tro att det har gått mer tid än vad det faktiskt har gjort. Jag tror att "Hanna" stod där i kanske bara två - max tre - minuter. Men oavsett hur lång tid som "Hanna" stod och lyssnade, behöver man fundera över vad som faktiskt hände under den där tiden - plus under den tiden som bråket bör ha pågått innan "Hanna" kom ut med hunden. Hela den här händelsen pågick ju under en relativt lång tid, trots allt. Tillräckligt lång tid för en våldtäkt? Jag har svårt att tro att man bara "käftade", för så ledsen och stressad bör Helena inte ha varit i så fall. Så, varför uppstod situationen, och vad hände egentligen under "all" den där tiden? Något utdraget och allvarligt måste det ju ha varit eftersom Helena enligt förhöret sa (skrek) att "så får ni inte göra" och "nej nej". Senare sa "Hanna" att Helena också hade sagt typ "åååååhnejjjj", och därefter hörde "Hanna" inte Helena mer.

Som jag har förstått det arbetade "Hannas" man natt den natten.

Nu frågar jag ytterligare en gång:
Är det 100% fastställt att det var Helena som skrek?

För egen del har jag slutat läsa RTF:s inlägg. Han verkar känna sig nöjd med att visa att han kan ifrågasätta och lever dessutom i villfarelsen att vi andra saknar denna förmåga. Den inställningen till andras tankeförmåga lär han även ha IRL, så det är väl hans börda här i livet.

“Hanna” hade 2-3 år tidigare hört Helena ropat på sin hund, så vi kan nog vara säkra på att det var Helena hon hörde skrika.

Kompletterande vittnesförhör 8 juli 1992

"Hon sammankopplar skriket med att detta måste vara Helena Andersson. Hon gör detta därför att för cirka 2-3 år sedan så var hon tillsammans med Helena Andersson ute och rastade sin hund. Helena Anderssons hund, en spets, kallades Nita. Helena Andersson hade då ropat ett flertal gånger efter hunden. X sammankopplar därför Helena Anderssons rop efter hunden med det skrik hon hörde under söndagsmorgonen den 14 juni 1992."

Lite konstigt att "Hanna" inte direkt vid skrikandet hörde att det var Helena. För visst tog det någon dag innan hon var säkert på att det var Helena som skrek? Var det inte förrän hon hade talat med sin man, som visst arbetade den natten, som hon kunde slå fast vem som skrek, dag och tid osv?

Jag tror säkert att hon kan ha hört skrik en natt, för det var väl inte helt ovanligt. Men var det verkligen just den aktuella natten då Helena försvann? Var det inom "Hannas" tidiga tidsuppskattning eller den senare? Osv. Och - var det just Helena som skrek?