Citat:
Ska försöka fatta mig kort.
På min mammas sida av familjen hade jag mormor & morfar, en moster och en kusin i min ålder. 2008 gick min mamma bort när jag va 18, så jag stod som arvtagare istället för morsan när mina morföräldrar tas av daga.
Det fanns inga konflikter, vi träffades ganska ofta i mina yngre dagar, och hade en ganska god relation. Min mormor har alltid favoriserat min kvinnliga kusin och min moster medans morfar favoriserade mig mer som är en man.
2010 dör min morfar 88 år gammal, och 9 år senare (2019) dör min mormor och bouppteckning börjar. Glömde tillägga att mina morföräldrar tidigare har bott i samma stad som mig, men senare flyttade till den stad som min kusin och moster bor i.
Det är ca 60 mil mellan oss, så som ni förstår blir det ganska problemtiskt för mig att vara närvarande hela tiden, men jag erbjuder mig iaf att komma ner och hjälpa till med allt som behövs fixas, men min moster säger betryggande att det inte alls behövs och att hon fixar allt som behöver göras.
Jag får lite dåliga vibes, för det känns nästan som att hon inte vill ha mig där.
Det går ett tag till och det blir dags att träffa juristen för bouppteckningen.
Jag frågar om jag behöver vara med på bouppteckningen, men hon säger återigen att jag inte behöver bemöda mig att åka ner. Men samma vecka som bouppteckningen sker så ska jag ändå åka och träffa min bror på farsans sida som bor ca 10 mil ifrån min moster.
Så jag bestämmer mig att åka till bouppteckningen i alla fall, då jag tycker det är något som känns lite lurt.
Väl på plats när vi sitter med juristen så frågar hon om vi skulle överlåta en summa pengar från en fond på 40 000 till mig, varpå min moster säger att vi ska dela på den (vilket vi kom överens om). Och då svarar juristen "fast du har ju fått den här lägenheten" och min moster svarar med ett bestämt "mmh" som om hon hade all rätt i världen till dom pengarna också (Vilket hon har rent juridiskt) men kanske inte moraliskt.
Men det visade sig i alla fall att min moster hade fått en obelånad lägenhet cantralt i stan där hon bor som ett gåvobrev 2009 av min mormor och morfar ett år efter min morsa dog. Och den skulle inte utgöra ett förskott på arv. Värdet på den idag är ca 3,5-4 miljoner, ändå har hon mage att sitta och bråka om 20k.
En grej jag tycker är märkligt är hur min morfar skulle kunna vara så pass orättvis mot mig. Grejen är att han inte riktigt va med i huvudet de sissta åren, så jag misstänker väl att dom utnyttjat hans underskrift. Men tydligen så kan man skriva gåvobrev trots att man är dement. Så jag är väl fucked oavsett.
Min mormor och morfar hade det bra ställt, och jag tycker det är jävligt konstigt att allt som fanns till mig va 20k. Så frågan är väl om min mormor har öst pengar på sitt favorit barnbarn som studerar i ett annat land, eller om min moster fått det. Eventuellt haft tillgång till mormors bankuppgifter och fört över det i efterhand.
Idag önskar jag att jag va mer engagerad i mina morföräldrars bouppteckning, men jag va redan mitt uppe i en bouppteckning då min farsa gått bort en kort tid innan så orken fanns inte riktigt utan jag överlät det mesta till min moster som jag troddde att jag kunde lite på.
Jag är väl vad man kallar ett maskrosbarn. Alkholiserade föräldrar med mycket bråk o tjafs som senare resulterade i att dom separerade som riktiga ovänner pågrund av att farsan fick en haschpsykos och jag va så klart den som fick agera brevduva och förmedla hur jävla dåliga människor dom va i mina tidiga tonnår.
Så jag flyttade till farmor och bodda väl der en heldel under min uppväxt tills morsan dog och jag tog hennes lägenhet när jag va 18 år. Dålig relation till farsan, ingen direkt trygghet att falla tillbaka till om saker och ting skulle skita sig. Trots det så har jag klarat mig ganska bra genom livet tack vare träning etc. Har gjort allt för att inte bli som mina föräldrar.
Tillskillnad mot min kusin som vuxit upp i normala trygga förhållanden.
Och jag kan inte hjälpa att inte känna ett visst hat mot min mormor som visade hur jävla lite man betyder, och även min giriga moster. Va det någon som behövde ett "plåster på såret" så va det jag, men istället kommer allt förr eller senare att gå till min kusin som redan har det gott ställt.
Det har resulterat i att jag knappt orkar prata med min kusin, funderar på att säga upp kontakten med henne trots att hon försöker hålla kontakt. Jag vet inte om hon är medveten om vilka fittor hennes morsa och våran mormor har varit.
Så min fråga är då om det är lönt att anlita en jurist nu 5 år efter som kan nysta lite i det här med vart alla pengar har tagit vägen (vilken jag är väldigt övertigad om att det ska ha funnits).
Är det möjligt att undanhålla en större summa pengar som inte kommer med i bouppteckningen?
Och hur hade ni ställt er till det om det va era släktingar?
På min mammas sida av familjen hade jag mormor & morfar, en moster och en kusin i min ålder. 2008 gick min mamma bort när jag va 18, så jag stod som arvtagare istället för morsan när mina morföräldrar tas av daga.
Det fanns inga konflikter, vi träffades ganska ofta i mina yngre dagar, och hade en ganska god relation. Min mormor har alltid favoriserat min kvinnliga kusin och min moster medans morfar favoriserade mig mer som är en man.
2010 dör min morfar 88 år gammal, och 9 år senare (2019) dör min mormor och bouppteckning börjar. Glömde tillägga att mina morföräldrar tidigare har bott i samma stad som mig, men senare flyttade till den stad som min kusin och moster bor i.
Det är ca 60 mil mellan oss, så som ni förstår blir det ganska problemtiskt för mig att vara närvarande hela tiden, men jag erbjuder mig iaf att komma ner och hjälpa till med allt som behövs fixas, men min moster säger betryggande att det inte alls behövs och att hon fixar allt som behöver göras.
Jag får lite dåliga vibes, för det känns nästan som att hon inte vill ha mig där.
Det går ett tag till och det blir dags att träffa juristen för bouppteckningen.
Jag frågar om jag behöver vara med på bouppteckningen, men hon säger återigen att jag inte behöver bemöda mig att åka ner. Men samma vecka som bouppteckningen sker så ska jag ändå åka och träffa min bror på farsans sida som bor ca 10 mil ifrån min moster.
Så jag bestämmer mig att åka till bouppteckningen i alla fall, då jag tycker det är något som känns lite lurt.
Väl på plats när vi sitter med juristen så frågar hon om vi skulle överlåta en summa pengar från en fond på 40 000 till mig, varpå min moster säger att vi ska dela på den (vilket vi kom överens om). Och då svarar juristen "fast du har ju fått den här lägenheten" och min moster svarar med ett bestämt "mmh" som om hon hade all rätt i världen till dom pengarna också (Vilket hon har rent juridiskt) men kanske inte moraliskt.
Men det visade sig i alla fall att min moster hade fått en obelånad lägenhet cantralt i stan där hon bor som ett gåvobrev 2009 av min mormor och morfar ett år efter min morsa dog. Och den skulle inte utgöra ett förskott på arv. Värdet på den idag är ca 3,5-4 miljoner, ändå har hon mage att sitta och bråka om 20k.
En grej jag tycker är märkligt är hur min morfar skulle kunna vara så pass orättvis mot mig. Grejen är att han inte riktigt va med i huvudet de sissta åren, så jag misstänker väl att dom utnyttjat hans underskrift. Men tydligen så kan man skriva gåvobrev trots att man är dement. Så jag är väl fucked oavsett.
Min mormor och morfar hade det bra ställt, och jag tycker det är jävligt konstigt att allt som fanns till mig va 20k. Så frågan är väl om min mormor har öst pengar på sitt favorit barnbarn som studerar i ett annat land, eller om min moster fått det. Eventuellt haft tillgång till mormors bankuppgifter och fört över det i efterhand.
Idag önskar jag att jag va mer engagerad i mina morföräldrars bouppteckning, men jag va redan mitt uppe i en bouppteckning då min farsa gått bort en kort tid innan så orken fanns inte riktigt utan jag överlät det mesta till min moster som jag troddde att jag kunde lite på.
Jag är väl vad man kallar ett maskrosbarn. Alkholiserade föräldrar med mycket bråk o tjafs som senare resulterade i att dom separerade som riktiga ovänner pågrund av att farsan fick en haschpsykos och jag va så klart den som fick agera brevduva och förmedla hur jävla dåliga människor dom va i mina tidiga tonnår.
Så jag flyttade till farmor och bodda väl der en heldel under min uppväxt tills morsan dog och jag tog hennes lägenhet när jag va 18 år. Dålig relation till farsan, ingen direkt trygghet att falla tillbaka till om saker och ting skulle skita sig. Trots det så har jag klarat mig ganska bra genom livet tack vare träning etc. Har gjort allt för att inte bli som mina föräldrar.
Tillskillnad mot min kusin som vuxit upp i normala trygga förhållanden.
Och jag kan inte hjälpa att inte känna ett visst hat mot min mormor som visade hur jävla lite man betyder, och även min giriga moster. Va det någon som behövde ett "plåster på såret" så va det jag, men istället kommer allt förr eller senare att gå till min kusin som redan har det gott ställt.
Det har resulterat i att jag knappt orkar prata med min kusin, funderar på att säga upp kontakten med henne trots att hon försöker hålla kontakt. Jag vet inte om hon är medveten om vilka fittor hennes morsa och våran mormor har varit.
Så min fråga är då om det är lönt att anlita en jurist nu 5 år efter som kan nysta lite i det här med vart alla pengar har tagit vägen (vilken jag är väldigt övertigad om att det ska ha funnits).
Är det möjligt att undanhålla en större summa pengar som inte kommer med i bouppteckningen?
Och hur hade ni ställt er till det om det va era släktingar?
Nej.
Det du gjorde fel var engagera dig och ställa dig in hos dom här människorna i första början.
Det som löser alla frågor likt detta är meningen jag avsäger mig allt arv och vill inte ha med detta att göra. Ibland kan man behöva upprepa den meningen flertalet gånger till samma person innan dom begriper.
Jag kan lova dig att detta skapar en otroligt behaglig sinnesstämning och ro i själen på sikt, även om du kanske inte känner att så vore fallet just nu.
