Stolpskott till partiledare

Vi har genom åren haft ett antal partiledare som visat sig exceptionellt dåliga redan från start. I vissa fall kan man se antydan till problemen redan innan personen blev vald. Håkan Juholt till exempel varnade själv för att han inte var passande som partiledare, men av någon anledning kunde man inte hålla sig från frestelsen att välja honnom. Nedan har ni en lista på partiledare som varit eller är allt från misslyckade till rena katastrofer.

Hur kunde man välja dessa till partiledare?
Borde man ha misstänkt eller förstått att personen skulle misslyckas?
Varför misstog man sig?

Maria Leisner, liberalerna 1995-1997
Mona Sahlin, socialdemokraterna, 2007-2011
Håkan Juholt, socialdemokraterna 2011-2012
Anna Kinberg-Batra, moderaterna, 2015-2017
Nyamko Sabuni, liberalerna, 2019-2022
Muharrem Demirok, centerpartiet, 2023-

Framgångsrika politiker är politiker som vet att sätta sin egen karriär först och sina eventuella ideologiska drivkrafter sist. Partiets bästa finns aldrig ens på kartan. Sveriges bästa så klart än mindre.

Du klättrar inte i hierarkin som politiker genom att ifrågasätta utan genom att skapa nätverk och tjänst/gentjänst, genom att slicka uppåt och bekämpa rivaler.

Så svaret på din fråga är lätt: katastrofala partiledare har blivit partiledare för att de som röstat fram dem såg egen vinning i att göra så.

Centerpartiet hade någon som hette Lennart och Fälldin, det gick inte så bra. Liberalerna hade en som hetter Ullsten Det största stolpskotter var väl ändå Palme, som ville ha löntagarfonder.

Håkan var väl den enda vettiga partiledaren sossarna har haft, åtminstone så länge jag har levt.

Hade han varit kvar hade man kanske varit såsse idag

Kan bara hålla med dig där.


Ola Ullsten och Per Ahlmark var inga höjdare direkt.

Bengt Westerberg - en av de som har orsakat störst skada för Sverige Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven likaså. Carl Bildt var ansvarig som släppte fram Westerberg i regeringsposition.

Olof Palme verkade ha lite intresse för Sverige och mer intresse för utländska diktaturer.

Maud Olofsson kanske bra på att dra röster men ett fiasko som minister. Annie Lööf också mycket duktigt på att locka väljare men en katastrof för Sverige.

Lennart "Det är jag som är Lennart" Daléus hade svårt att attrahera väljare, men som person verkade vara sympatisk

Lars Ohly en patologisk lögnare.

Gudrun Schyman mycket skicklig på att attrahera väljare, men ett stolpskott i övrigt.

Sedan finns ett gäng med miljöpartister, de värsta är väl Stenevi, Fridolin och Romson.

1968 lägger stolpskottet fram ett förslag att lärarna inte längre skall behöva kunna sina ämnen. Det räcker om den som skriver läroboken kan ämnet och lärarna kan lära ut det som står i läroboken.

Studenterna vid stockholm universitet tror inte sina öron utan lägger ner allt arbete, samlas i kårhuset och kräver att utbildningsministern kommer dit och förklarar sig.
Det är bakgrunden till den berömda kårhusockupationen som från början var en tvärpolitisk manifestation (både adelsson och bildt deltog) men som sedan spårade ut i en vänsteraktion.

I filmen om Palme sitter Lisbeth och skrattar åt att Olof lärde sig knyta skorna vid 26 års ålder. I samma film berättar Joakim Palme att han tror inte att hans pappa förstog hur de barnsäkra låsen i köket fungerade. Detta är alltså den av S sanktionerade dokumentären.
Folk förstår inte att Joakim menar allvar när han säger det han säger utan tycker att det är charmigt.

Olof bräkte när han pratade på ett sätt som alla som arbetat inom särskolan känner igen. Men folk kunde helt enkelt inte ta in det dom själva såg.

Vad är det för mening med att komma med ett påstående som man inte motiverar? Hur tänker du dig att andra ska kunna ta till sig dina slutsatser och driva diskussionen vidare om du inte motiverar din slutsats?

Det är ju inte deras politik som ska diskuteras i tråden utan deras kvaliteer som partiledare.

Även du är i huvudsak inne på att diskutera politiken partiledarna förde. Det var inte temat för tråden.

Tycker jag skrev mer av en åsikt, visserligen var väl slutsatsen att jag kanske vore sosse.

Kommer ihåg att jag kollade på hans tal när han blev partiledare, han pratade om att svensk sprit skulle vara svensk, att det var viktigt att vi satsar på barnen, och verkade allmänt folklig med insikter och åsikter som hos "vanligt folk". Det tror jag att många gillar och vore säkert bra istället för att ha någon politisk elit (klägget som han beskrev det, ett ord flera verkar anamma nuförtiden).

Flera av namnen jag nämnde hamnar ändå på denna listan.

Vare sig Ullsten eller Ahlmark vara några röstmagneter

Daléus var på god väg att föra C ut ur riksdagen.

Reinfeldt var framgångsrik sett till antalet röster. Men då ska vi komma ihåg att han hade motståndare som Mona Sahlin. Det som kraftigt drar ned Reinfeldt är att han inte insåg att M förr eller senare måste samarbeta med SD såtillvida om han inte istället vill att M ska samarbeta med S.

Ja, Stenevi (men även Bolund) såg till att hålla nere MP:s siffror. Förvisso spelade även partiets agerande i regeringsställning roll då partiet är ansvarig för de skenande energikostnaderna. Men Stenevi gick inte hem hos den väljarkåren.

Men går det verkligen att frikoppla politiken helt från deras kvaliteter som partiledare? Valet av vilka frågor som ska lyftas eller inte lyftas fram påverkar självklart hur partiet kan attrahera väljare.

Dessutom så kan vi som betraktare bedöma tex valresultat, skandaler etc. Men inte inte lika lätt bedöma ifall en partiledare var populär och omtyckt internt i partierna.