Finskan Anna Järvinen: ”Vi sågs som ett lägre stående folk”

Säg det till dom finska krigsbarnen haha

Finnarna i Eskilstuna var kända för att supa och slåss med ”niven”. Många blev socialfall men Finland ville absolut inte ha dem tillbaka.
Men jag känner några finnar från min generation och de är driftiga och arbetsvilliga.

De bittra och misslyckade i samhället har alltid behövt grupper att sparka nedåt på. Då var det finnar och nu är det somalier eller andra grupper från MENA.

Jag har en kunskapslucka erkänner!
Sen har detta tystats ner enormt. Undras hur de lyckats med det?
Sverige får ju ständigt höra detta ”spöke”
Kan det vara förlåtet pga krig mot Sovjet?
Mystiskt

Jag läste en artikel om att det gick bättre för finska kvinnor som var öppna för att integreras och gifte sig med svenska män. Kombinationen finsk kvinna och svensk man är ju vanligare än tvärtom. När jag var yngre hade jag flera vänner med finska mammor och det var ingen som tänkte på det.

Det finns ju ändå en del kulturskillnader mellan våra folk och det var nog tufft för en del finska män att passa in. Min mamma berättade t.ex. att de undvek finnarna när de var ute och dansade eftersom finnarna bar kniv (enligt svenskarna).

De finnar som kom på den tiden gjorde ju det för att de var tvungna. De behövde jobb och dessutom passade en del som var utslagna redan i Finland på att åka hit. Fast det funkar ju aldrig att bara flytta om man inte har löst grundproblemet.

Det blev väl en ond cirkel för vissa män som inte lyckades och dryckeskulturen i Finland är/var ju ännu värre än här. Det var de olyckliga satarna som gav finnar överlag ett dåligt rykte fast många skötte sig. Det var väl därför en del inte ville prata finska som Järvinen beskriver.

Jag ser verkligen inte ner på finnar. Det är ett bra folk, hårt arbetande med integritet och numera går det ju bättre för Finland än Sverige på många sätt.

Även om vi inte är lika nära kulturellt och språkligt som med övriga länder i Norden så anser jag verkligen att Finlands sak är vår. Min farfar var finlandsfrivillig och det är jag stolt över.

Svenskatalande bättre folket.

Så enkelt är det.

Jo, det var ganska ruttet i Finland på den tiden. Ont om jobb, lägre standard. Landet var delvis beroende och styrda av Sovjet.

Jag umgicks en hel del med nyligen invandrade finnar när jag växte upp och de var i regel bra kamrater. Men visst såg folk ned på dem litegrann, Sverige var ju ett helt annat land då, med mycket färre utomeuropeiska invandrare. Alla såg i princip ut som urbefolkningen och förväntades anpassa sig snabbt till majoritetskulturen.

Svenskens reaktioner när henhönhin får sina kunskapluckor fyllda är alltid lika underhållande.

Nä, det finsk-tyska vapenbrödraskapet har definitivt inte tystats ner - däremot har en viss Henrik Narrstad och andra svennefjollor satt i gång med att moralisera över samarbetet, och framställa det som bevis på att Finland var fascistiskt och fan vet vad. Men även den bedrövlige Narrstad har tystnat de senaste åren, kriget i Ukraina visar helt klart att Ryssland alltid är ett hot mot sina mindre grannar, och finnarnas oro 1940 var högst befogad.

Finland hade, precis som de andra nordiska och baltiska länderna, förklarat sig neutralt vid krigsutbrottet 1939. Några månader senare utsattes landet för ett oprovocerat angreppskrig av Stalins Sovjet. Trots ett heroiskt motstånd (och vapenhjälp och frivilliga från Sverige, tack för det!) måste finnarna sluta en hård fred i mars 1940. Finland fick avträda stora landområden, över 400.000 finnar förlorade sina hem.

Och trots freden fortsatte Sovjet sina påtryckningar mot Finland, bedrev femtekolonnverksamhet, hotade och krävde. Sovjet krossade också de baltiska staternas självständighet (till det svenska "vänsterpartiets" förtjusta skrän, bör man framhålla), och det var många i Finland som fruktade att deras land skulle gå samma väg.

Finland sökte förtvivlat efter hjälp. Frankrike var ockuperat av Tyskland. Storbritannien hade fullt upp med att slåss mot tyskarna. Svärje iakttog sin välvilliga neutralitet. Det enda land som kunde erbjuda Finland vapenhjälp var ... Tyskland.



Vartenda litet land, som befunnit sig i samma situation som Finland 1940, skulle ha handlat på samma vis. När man gått ner sig på isen och kämpar för sitt liv i det kalla vattnet, och får se en hjälpare komma skyndande, då börjar man inte fråga efter hans politiska åskådning och eventuella baktankar. Man tar emot hjälpen.


Precis. Men årtalen var 1940-44.



Fel årtal även där. Under vinterkriget 1939-40 var Hitler och Stalin bundisar, och Finland fick varken vapen eller sympatier från nasseriket. Den hjälpen kom i gång först mot slutet av 1940, då Hitler började planera Barbarossa.

Så jag antar att agendan med denna artikel är att relativisera och likställa finländare med sandhyenor? ”Du tycker väl inte finländare är så konstiga? Det är ju samma sak som denna grupp som vill döda alla och gillar att putta ner barn från balkonger”

Den var mycket lägre, skulle tro ända in på 80-talet. Finland led länge av efterverkningar av krig.

Behöver inte vara rasistiskt bara för att majoritetskulturen är normen.

Har alltid uppfattat svenskar och finnars pikande mot varandra som syskongnabbanden i grund och botten.

Även om det så klart under arbetskraftsinvandringsåren uppstod en del spänningar.

Det ligger i alla människors natur att dela in folk i olika grupper. Och om någon grupp utmärker sig på något sätt så finns det risk att de ses ned på. Finnarna som kom som arbetskraft på 60-talet och framåt var ju ofta fattiga och lågutbildade, många hade eller fick alkoholproblem, alltså ansågs de inte så attraktiva i de bredare lagren.

Svenskar kunde varit lite mindre självgoda på den tiden och ha insett att Finland deltog i tre aktiva krigsperioder under andra världskriget. Finland hade en sårig historia i närtid. Man kan inte klandra finnarna för att de var fattiga, lågutbildade eller hade problem med priten. Men tyvärr utmärkte de sig kanske lite och förmådde inte nå statuspositioner i det svenska samhället, vilket förklarar att de ibland sågs ned på.

Jag är säker på att svenskar som vid samma tidpunkt bosatte sig i Finland betraktades med misstrogenhet, typ "där kommer en sån där sprätt som tror att han/hon är nåt".