Citat:
Ursprungligen postat av
Benny98
Dumpen har inte kallat någon våldtäktsman, men allt sex med barn är våldtäkt, och därför är det korrekt att säga att männen har kommit för att våldta ett barn.
Det är frågan det, om det verkligen är korrekt. Att gäddorna har den avsikten - de tror ju uppenbarligen att de ska träffa ett verkligt barn - står klart. Men något verkligt barn finns inte. Gäddan har kommit för att våldta vad han tror (subjektivt) är ett barn, men objektivt har han inte kommit för att våldta ett barn, då ett sådant rent faktiskt inte finns.
Jämför detta med några av de förtalsgrundande påståendena i åtalet:
”När Viktor inte sexchattar med barn…”
”…du sexchattar med ett barn.”
”Du skickar kuk-bilder till ett barn”.
Därefter påstås i åtalet att ”vissa uppgifter har inte heller varit sanna och det har inte funnits skälig grund för dem”. Det specificeras inte vilka uppgifter som påstås inte vara sanna, men måhända menar målsäganden att påståendena om ”ett barn” inte är sanna, vilket de bokstavligen inte är - något barn har inte målsäganden chattat med i relation till Dumpens fiskare.
Påståendet i åtalet att vissa uppgifter inte är sanna är vidare juridiskt intressant, såtillvida att bevisbördan för sanningshalten inte ligger på målsäganden, utan på Sara Nilsson. Sannolikt har man här velat förekomma Nilssons sanningsinvändning. Men innan juryn ens prövar en sådan invändning, ska försvarligheten bedömas.
Om de förtalsgrundande uppgifterna inte bedöms försvarliga, är det brottslig ärekränkning i form av förtal redan där. Sara Nilsson har att ta sig an en synnerligen brant uppförsbacke i försvarlighetshänseende, givet etablerad rättspraxis. Hon måste få juryn att köpa en omdefinition av vad som är försvarligt: handlingens art är viktigare än den handlandes person/position (vem gäddan är - privatperson eller makthavare). Ställd mot synen på försvarlighet enligt rådande rättspraxis lär det från Sara Nilssons sida krävas ett juridiskt och retoriskt mästerstycke i argumentationsväg för att lyckas.
