Judas Priest - Officiell tråd

1. "Night Crawler" (Painkiller, 1990)

Att den här låten skulle toppa nedräkningen var ända från början en "no brainer" för mig - i min värld har aldrig Priest varit så coolt som här. "Painkiller" innehåller som vi redan konstaterat nästan enbart fullträffar, men det blir aldrig lika respektingivande, träffsäkert och stöddigt som i just "Night Crawler". Ända sedan jag hörde låten för första gången har jag längtat efter att få höra den igen, och jag blir fortfarande lika förbluffad över hur de ettriga thrashriffen, den extraordinära sånginsatsen och det driviga tempot river, spottar och klöser. Aldrig tidigare har det väl heller blivit lika tydligt hur mycket ett trummisbyte kan tillföra i ett band. Från den relativt stele Dave Holland till den förre Racer X-batteristen Scott Travis, som redan i titelspåret gör sitt avtryck men som i "Night Crawler" lirar med oerhörd fingertoppskänsla och nerv. Låten går i ett bpm-tal som sannerligen kräver sin trumslagare, alldeles mitt emellan fyrtaktssväng och ett mer uppspeedat thrashdriv, men Travis sviker aldrig. Halford är dessutom, som vanligt, i ett kapitel för sig, inte minst i låtens andra hälft där han såväl viskar som skriker besatt i falsett: "Beware the beast, straight out of hell..." Den person vars nackhår inte reser sig under den här låten är överhuvudtaget inte min vän, fatta det.

Jag låter det faktum att "Night Crawler" ror hem guldmedaljen i min Priest-nedräkning tala för sig självt, ty den här låten är så fulländad att jag inte ens kommer på några relevanta superlativ.

Man ska ju ta farväl med värdighet, om man kan. Och det gör Judas Priest. Inte för att bandets splittring ter sig omedelbart förestående i skrivande stund. Men gitarristen Glenn Tipton vacklar så synbart under tyngden av sina 75 år och den oförsonliga Parkinsons sjukdom, att han troligtvis inte har ännu en studioinspelning i sig. Och att köra med livevikarie är en sak, men ett studioalbum av Judas Priest utan deras kreativa ledstjärna som musicerande part … det lär knappast bli aktuellt. Och tur är väl det.

Judas Priests nittonde studioalbum är något för fansen att med glädje och beundran återvända till under kommande år – en aktningsvärd slutstation på en resa som få andra i heavy metal-historien.