Citat:
Ursprungligen postat av
Gnr111
Hade lite svårt att placera denna tråd, mod får ev flytta.
Varför vill de som är hemlösa (OBS! svenskar) inte hellre bo i fängelse än att drälla runt på gatorna och sova bland sopor?
I fängelset får man trots allt mat, man har någonstans att sova samt man har obegränsat mkt "fritid". Man har det rätt skönt, så länge man inte bråkar med de andra fångarna. Efter fängelset har man en prick i registret många år framöver och kan inte få jobb, vilket gör att man automatiskt får socialbidrag mm. (att samhället daltar med brottslingar hör inte till denna diskussion).
På gatan får ju de hemlösa gå runt smutsiga, aldrig duscha, samt leva i misär. I och med den extrema invällningen av utländska tiggare är det väl inte särskilt trevligt för de fåtal hemlösa svenskarna heller. Utöver detta är ordningsvakter, poliser osv. på en ständigt, samt tiggarna får säkert utså trakasserier.
Varför vill dessa inte hellre begå ett skitbrott och hamna i fängelse med flit?
Jag är hemlös sedan en kortare tid tillbaka, men från och med i helgen så kommer jag inte längre ha något uppehälle över huvud taget. Socialen är ett skämt att försöka få hjälp av, inte minst när tiden är ens värsta fiende. Jag har en utbildning till en bransch där det finns jobb, men det krävs en ekonomisk grund för att ens kunna börja arbeta igen. Mat, färdmedel och uppehälle är bara en del av det som kräver en ekonomisk hjälp. Jag har dessutom barn (som bor hos sin moder), men självfallet skulle jag inget hellre vilja än att få ha ett hem där mina barn kan umgås med sin pappa, och ett hem där jag kan få leva ett värdigt liv igen. Jag skulle vilja ha ett arbete att gå till (eller helst studera), hämta barnen från förskolan och bara få leva i det som andra anser är en grå och tråkig vardag. När man hamnat utanför samhället (som jag gjorde efter en längre sjukskrivning), så är det läskigt svårt att ta sig tillbaks igen, utan hjälp från familj, vänner eller myndigheter. Har man varken familj eller direkta vänner, och socialen inte har de resurser som krävs, så blir vägvalen väldigt få och otroligt begränsade.
Jag varken orkar, vill eller kommer tigga, eller sova i några trappuppgångar eller källarförråd mer. Den stressen är brutal! Jag dricker inte heller alkohol eller missbrukar något, så av dessa anledningar har jag inga skäl till att behöva hålla mig på ”utsidan” med drivet och behovet av att jaga alkohol eller droger. Jag vill bara överleva, som sagt. Kunna sova någonstans, få mat på bordet och kanske till och med få hjälp med det sociala under tiden jag sitter. Därför är jag helt mentalt inställd på att kommande helg (påskhelgen) begå ett brott som med all säkerhet skulle ge mig 2-3 års fängelse (”om” det sker). Jag är dömd för en sak sedan tidigare (två år sedan). En klantig sak, kort och gott, men det här skulle bli den första gången jag grips, blir anhållen, häktad och dessutom får sitta inne (garanterat på en klass 2). Jag är egentligen bara en helt vanlig familjefar. En ”Svensson”. Jag varken hänger med kriminella eller lever ett kriminellt liv. Jag vill fan bara vara en tråkig jävla Svensson, men tvingas gå emot min etik och moral, bara för att överleva och inte välja suicid (som är ett starkt andrahandsval).
Självklart är jag nervös över hur allt kommer bli. Jag fasar för hur tiden i arresten och tiden i häktet skulle bli, men det fyrkantiga livet på anstalt skulle nog göra mig gott på något sätt. Förhoppningen och drömmen vore ju att få studera upp lite betyg på insidan ”om” jag nu skulle hamna där. Helst hade jag ju självklart velat göra det här och nu, på utsidan, men omständigheterna sätter stopp för det. Skulle jag få studera om jag satt inne, så skulle det ändå komma något gott ur allt det hela.
Det svåra i alla dessa tankar är att besluta mig för vilket brott jag skulle begå. Hur jag än vrider och vänder på det, så landar tankarna alltid på rån (hypotetiskt, eller ”om något brott nu skulle begås”). Icke personrån, utan (hypotetiskt igen) så skulle det kunna vara ett apotek, en guldkedja eller te.x. en klockaffär. Jag vill ju heller inte skada någon, eller ge någon några men för livet. Dom har inte gjort Mig något. Jag är ingen ond empatilös själ. Tvärt om. Att bära vapen eller tillhyggen skulle inte att ske, men att bära en huva och bestämt påtala att detta är ett rån, men snabbt ta av mig huvan och lika snabbt berätta varför jag faktiskt gör detta. Att jag medvetet inte kommer hinna ta något innan polis kommer till plats, och att personen/personerna som blir utsatta, inte behöver vara känna sig rädda i det jag gör, utan att jag gör detta för att medvetet bli gripen, helt enkelt. Därefter lär ju polis snart nog vara på plats, och mina närmaste år är skrivna redan. År som bara är att acceptera och spela med i.
Jag är rätt så övertygad om att jag kommer kunna sitta här om några år och berätta om hur min resa gick. Allt ifrån grip till tiden på anstalt. Med detta sagt så får jag väl skriva att fortsättning följer …
