Iron Maiden - officiell tråd

Fick hem skivan The Final Frontier (2010) som jag inte har hört på väldigt länge.
å jag måste säga att den har åldrats med värdighet.

Mycket bra att du nämner den skivan; den måste ganska snart hitta ut - och få luft - från min CD-samling.
Skam till sägandes har den bara två avlyssningar. Sedan ny....

Hade verkligen "tröttnat" lite på bandet då (2010) sedan en ganska lång tid.
(Typ sedan några år efter den så kallade comeback-skivan för Dickinson/Smith 2000, Brave New World.)

Jag själv har fått stora påtryckningar från en bekant (GENUIN gammal IM-fanatiker) att omvärdera 1990 års No Prayer For The Dying, ett album som alltid fått ganska "ljummet" omdöme hos - i alla fall - genomsnittsfansen.
(Janick Gers debut som Smith´s ersättare på gura.)

På senare år har jag börjat tyckt att det är en av deras absoluta bästa skivor under 2000-talet. En låt som jag verkligen fastnat för nu är Starblind. Den har annars bara varit en bra låt, nu tycker jag det är ett mästerverk. Tycker även att touren de gjorde med den skivan är bland de bästa jag sett, då har jag sett alla sen 2005 förutom den förra året på Sweden rock.

När Maiden turnerade med Killers-plattan så spelade Samson som förband där en viss Bruce Dickinson sjöng. Han joinade Maiden inför NOTB-plattan.

När Maiden turnerade med NOTB-plattan så spelade Trust som förband där en viss Nicko McBrain spelade trummor...

Tänk så det kan gå!

Själv så är jag svag för Comming Home , Eldorado & även Starblind
Hur var konserten? Själv så hade jag En Vivo! på DVD istället.



Undrar hur det hade varit ifall Clive hade fortsatt att spela trummor på Piece of Mind

Det var ju många år sen nu så minns ju inte konserten i detalj, men jag tyckte det var deras bästa konsert som liksom knyter ihop det nya och det gamla maiden. Fruktansvärt bra prestationer från hela gruppen på bla annat talisman minns jag. Undrar om inte Talisman från den touren är ett av maidens bästa live framträdande någonsin. Helt klart i klass med den klassiska hallowed be thy name från 82 som alla gör reaktionsvideos på idag. En annan grej som jag minns från konserten är backdropen från when the wild winds blow som var fruktansvärt snygg.

På Piece of Mind så tog musiken en mer progressiv inriktning och där passar nog Nicko in mer. Clive var en mycket bra trummis som spelade enklare och mer "självklart".
Båda väldigt drivna i sitt spel.

Har man hört något angående ett nytt album?

Grattis på 36 årsdagen Seventh Son Of a Seventh Son lätt en av deras bästa skivor

Idag fyller deras debutskiva 44 år
Dock kan jag lyssna på den hur mycket som helst
Å jag tröttnar aldrig.

Prowler, Rember Tommorow, Charlotte The Harlot
Å favoriten Strange World

Hittade en recension av "A Matter Of Life And Death" som jag skrev ihop lejonparten av för länge sen, 2009 (gjorde bara någon mindre ändring nu). Hoppas ni inte har något emot att få ta del av lite gammal skåpmat.

"A Matter Of Life And Death" (2006)

01. "Different World"
02. "These Colours Don't Run"
03. "Brighter Than A Thousand Suns"
04. "The Pilgrim"
05. "The Longest Day"
06. "Out Of The Shadows"
07. "The Reincarnation Of Benjamin Breeg"
08. "For The Greater Good Of God"
09. "Lord Of Light"
10. "The Legacy"

Inledningsvis kan man konstatera att järnjungfruns 14:e album i ordningen på intet sätt är en frågan om liv och död för den legendariska hårdrocksgruppen, den är snarare att ses som ett bevis på att ett band som existerat i mer än ett kvarts sekel fortfarande har den ånga och glöd som det krävs för att prestera ett högkvalitativt heavy metal-verk. På ett sätt framstår det som en gnutta ofattbart att ett band som Iron Maiden vars karriär kantats av ofattbara framgångar och förvånandsvärt stora motgångar fortfarande står stadigt med bägge fötterna på jorden, men samtidigt så är det oerhört befriande att få uppleva detta musikaliskt.

Progressiva utsvävningar har blivit ett allt vanligare förekommande element på Iron Maidens studioverk och "A Matter Of Life And Death" är inte alls något undantag - tvärtom. Man fortsätter här på den redan inslagna vägen genom att leverera vad jag skulle vilja kalla en förädlad form av heavy metal och gör det - som jag tidigare skrev - med bravur. Plattan är till stor del lik sin tre år gamla föregångare till mångt och mycket, men här känns det som att den röda tråden finns närvarande i en ännu större utsträckning. En något mer fokuserad skapelse till skiva, om man så vill.

Inledande "Different World" är en stadig och rättfram heavy metal-dänga av klassiskt snitt - en utmärkt låt i all sin enkelhet, skulle man kunna säga. Faktiskt suveränt mycket bättre än öppningsspåret "Wildest Dreams" från 2003 års "Dance Of Death", men det är en helt annan historia. Dessutom så känns det något förvånande att få höra refrängen som delvis går i ett betydligt lägre tonläge än vad vi är vana att höra den världskände hårdrockssångaren som fått smeknamnet "the siren" sjunga i. Nåväl. Efterföljande låten "These Colours Dont Run" målar upp en emotionell bild av hur ett krig kan se ut från en soldats perspektiv. Något trixigare låtstruktur än sin föregångare, men definitivt i samma höga klass kvalitetsmässigt. "Brighter Than A Thousand Suns" är till på köpet ännu mer intrikat i sin uppbyggnad med långa instrumentala passager mixade med tuggande gitarrer och även en del trankila partier som bidrar till låtens storhet. "The Pilgrim" å andra sidan är betydligt enklare i sin framtoning med en folkmusikinspirerad gitarrmelodi och adekvat refräng. Efterföljande "The Longest Day" ger utrymme åt det suggestiva med sin nästan skrämmande vers som sakta men säkert bygger upp spänningen innan den exploderar. "Out Of The Shadows" är det närmaste man kommer en ballad på CD:n och nog är den kvalitativ alltid, men inte kan jag påstå att detta är en av de starkaste hårdrocksballaderna som producerats genom åren. "The Reincarnation Of Benjamin Breeg" som var första singeln ut från verket är en genomgående hyfsad komposition, men hamnar av förklarliga skäl i skuggan av låtar som "Different World" och "The Pilgrim". Vad som kommer härnäst är en låt som bara måste nämnas; den nästan nio och en halv minuter långa "For The Greater Good Of God". En riktigt färgstark resa vars lyrik förhåller sig starkt kritisk till organiserad religion där väldigt lugna partier med skör sång av "the one and only" Bruce Dickinson blandas med smattrande trummor och tempoväxlingar. Allt toppas med en refräng som inte kan klassas som något annat än högtravande. Suveränt bra! De avslutande låtarna "Lord Of Light" och "The Legacy" gör om sanningen ska fram inte så värst mycket väsen av sig, även om bägge två är klart godkända.

Negativa aspekter då? Ja, vissa av låtarna hade kanske mått bättre av en något förkortad låtlängd - genomsnittslängden för plattans tio visor ligger på drygt sju minuter - men på det stora hela är det bara en mindre anmärkning i protokollet. Bruce Dickinson, Janick Gers, Steve Harris, Dave Murray, Adrian Smith och Nicko McBrain är sex män som vet hur en slipsten ska dras. Man har fått till en övertygande produktion och materialet framförs med dignitet.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag inte på något sätt är beredd att klassa "A Matter Of Life And Death" som bandets magnum opus - det är en ärovördig plats som en helt annan skiva har för mig - men vad jag däremot är beredd att göra är att hylla den för vad den är - ett kraftfullt och högintressant studioalbum som med stor sannolikhet kommer stå sig mycket bra även i framtiden.