Citat:
Ursprungligen postat av
coli
Instämmer - det är väldigt slöseri med läkartid att låtarna läkare skriva journaler istället för att diktera. Den läkartiden borde gå till läkar-patientmöten istället.
Motsvarande gäller för andra sysslor på vårdinrättningar.
Bara för att läkaren är överst i hierarkin så ska denne inte göra allt själv. Bäst är om arbetet fördelas på respektive specialitet.
Läkaren ska ägna sig åt sin specialitet, inte omvårdnad, inte ta emot patienter i kassan, inte byta trasiga lysrör, inte städa lokalerna, inte spola avloppsstammarna på mottagningen, inte renovera fasaden. Allt detta är viktigt, men andra gör det bättre. Om allt fördelas på den specialitet som är "expert" på sitt område så gagnar det alla. Exvis ska sjuksköterskor inte sätta diagnos, vilket någon trådskribent råkade bevisa, detta ska skötas av läkare.
Denna modell och detta sätt att tänka kan leda till att vissa känner att de löper risk att bli lite överflödiga, att deras inbilllade exportområde kan skötas även av andra, kanske ännu bättre. De som skriker högst över hur fantastiskt duktiga och oumbärliga de är brukar vara de som har mest anledning att skrika, deras handlingar talar inte tillräckligt.
Det blir lite som i Hamlet:
A king who must say "I am the king" is not a true king.
Varför är det alltid just sjuksköterskorna som skriker om hur duktiga och oumbärliga de är? Varför gör inte läkare det? Eller undersköterskor? Eller psykologer? Eller sekreterare?
Varför är det just sjuksköterskor som alltid skriker om hur oerhört viktiga de är?
Kan Hamlet-citatet ovan ge en ledtråd?