Citat:
Ursprungligen postat av
Flufffen
Du som har mött så många missbrukare. Vad har de att säga på frågan om varför de började missbruka och hur kommer det sig att de hyser agg mot samhället?
Om jag bara ger ett svar så blir det fel.
För många är det att när det blir jobb 8-17 så blir de förbannade och vägrar. De kanske klarar några år innan de lackar ur och lämnar. De vill inte vara med på det utan vill hellre stjäla mopeder, slanga bensin, och så vidare. Mer frihet.
Det fungerar ju att leva ett sånt liv också. Man kan leva rätt okej utanför samhället. Fast det är på alla andras bekostnad.
Om man vill kan man säga att det har med hur majoritetssamhället inte har någon plats för dem.
Men då missar man massa människor som gör det av andra anledningar.
Om jag bara lutar mig ut ur fönstret nu så är det babbar där som står och skriker. Jävla hora, knulla din mamma. De har helt andra värderingar, och de tycker att det är kul. Det är en genuin väg framåt i livet för dem. De skäms inte eller nåt. Tvärt om är de väldigt tydliga med vilka de är.
Kanske är det korta svaret att man helt enkelt sätter sitt egna över alla andras. Man tycker att man lider och förstår inte bättre än att skada andra, eller oftare, man bryr sig inte.
Ja, det går hand i hand, att vara tung missbrukare, och att inte vara en del av samhället. Man kan helt enkelt inte vara en del av samhället när man är tung missbrukare, eftersom man missar att gå till jobbet eller misslyckas med enkla saker för att man är bakis-knarkad. Då försöker de hitta andra vägar att ändå bygga sina liv, såklart. För vissa är det en form av karriärsmöjlighet att välja den här vägen, som för babbarna här utanför.
En viktig del är att de trasat sönder sina dopaminreceptorer, eller började livet med trasiga sådana (olika bokstavsbarn). Det ger inte lika mycket kick alls, att jobba, som att knarka varje dag. Man kan knappt inte gå tillbaka, för att det är så ohyggligt tråkigt. De lyckas sålunda inte med någonting alls i sina liv. Inte ens att skaffa sig självbestämmande över sina egna liv ofta. Man fattar inte det, utan hatar i stället samhället.
I grunden är det här hatet sprunget ur den existensiella ångest alla känner längst innerst inne. Att det är jävligt jobbigt att leva. Det är massor med krångel, man måste kämpa. Instället för att hantera den känslan och göra nåt, gör de ingenting, flyr undan, externaliserar det med att det är De Andras Fel. Samhällets fel. Jävla as. Tyvärr saknar pundaren totalt självinsikt om detta.
Sedan kan jag ha förståelse för att de blir ännu mer förbannade om någon Ojjande batikhäxa ska bestämma över deras liv. Men det är som det är med politiken i sverige idag. Och en annan fråga egentligen.
Vägen till ett bra liv är inte att kötta sin framgångsreceptor i hjärnan, utan genom att bygga något konstruktivt, vilket faktiskt tar tid och emellanåt är tråkigt. Det tar tid. Känslan att övervinna stora hinder och känna att man är jävligt bra på det man gör.
