Citat:
Ursprungligen postat av
SimpCuck2000
Vet inte. Känns som att det fanns en känsla under 80-talet som var väldigt mysig och nästan lite magisk. Mer livsglädje på något sätt. Mindre rasism osv än idag. Nu utövas så mycket rasism av identitetspolitikerna. Tror folk var mindre fördomsfulla, kategoriska rörande andra människor och generellt gladare under 80-talet.
Det här kom i flödet på tuben
https://www.youtube.com/watch?v=AkWJJePuIY0
Notera att D_V_S_ anmärkte på hur fel jag hade som satte T2 på min lista, sa jag ber om ursäkt för att jag därmed korrumperade din fråga.
Jag är inte säker på om jag förstår din känsla för 80-talsfilmer men mer livsglädje var definitivt vanligare då. Visserligen tror jag att folk inte var mindre fördomsfulla eller kategoriska men de slapp stångas och hamna i öppna konflikter med med dem de ogillade. De man trodde att man hatade befann sig oftast på större avstånd.
Faktiskt tror jag man var mindre tolerant gentemot avvikande människor på 1980-talet än under åren 1968-1978. Neokonservativismen gjorde sitt intåg, och jeanstillverkarna konkursade, en efter en. Därmed stramade man även upp sociala normer och toleransen för avvikelser från dem minskade. Man skulle ha kostym, för det var snyggt, även om man kanske hade vita addidas till kostymen och en snörtunn slips (snara) i läder (!)
När AIDSpropagandan kom, förstärktes intoleransen mot dem som inte var som en själv. Man skrattade inte åt homosexuella längre, man blev rädd för dem och anklagade dem för det som myndigheterna och medierna propagerade för och emot. Det var säkert inte lika polariserat som under covidpropagandapolitiken, men illa nog. Och folk sexade mycket mindre. Och det är illa, tror jag.
Men optimism fanns det. Under Reaganomics och YUPPIE-eran fanns för första gången sedan mitten av 60-talet en optimism beträffande ekonomi, personliga framtidsutsikter med karriär och barn när man själv ville ha dem, osv.
Det började med att USA vann över Sovjet i OS-hockey 1980. Tre dagar före OS utklassade Sovjet USA med 10-3 i en träningsmatch, men sedan gick USA obesegrade genom hela OS. Det sägs att sovjeterna hade för roligt i USA, spelade på spelmaskiner, drack mm. Men det blev i alla fall slag-startskottet för den optimism och glädje du nämner, en optimism som blev till en såpbubbla som med nödvändighet måste spricka. Till och med i svensk radio gick det reklaminslag beställda av Nordea om den hette det redan då? och andra banker med trallvänliga låtar med textrader som "kom och låna hos oss", ofta utan säkerhet. Man trodde inte det kunde bli ekonomisk kollaps, någonsin igen. Vanligt folk kanske visste att det kunde ske, men experterna sade i allmänhet att det var omöjligt.
I och med att USAs välbehövliga självsäkerhet återställts efter katastroffiaskot med Vietnamkriget och med den svaga, skuldsökande, oikofoba presidenten Jimmy Carter som talade om amerikanernas ansvar för världens elände (och verkade mena ansvar, mer i svensk socialdemokratisk mening än i Trumps och Bidens nyspråksantiteser), kom Reagan som ett löfte om luft under B2-vingarna.
Till och med det vänsterlutande Hollywood hakade på. Tobe Hooper togs som gisslan av Steven Spielberg för att sätta sitt namn på den senares film Poltergeist som kom 1982. Pappan i filmen ligger i sängen och visar för publiken upp vilken bok han läser, en biografi över nationens ledare Reagan. Hollywood blev nästan som Reagan, inte minst med producentmaskiner som Simpson/Bruckenheimer,
Musiken blev melodiös igen, och lika bra och trallvänlig som den hade varit på Beatles tid. Det gick inte med 70-talsdepp och -flum längre, inte förrän under recessionen på 90-talet då Nirvana visade var skåpet skulle stå: längst nere i källaren.
Precis som musiken blev glassig, luftig, transparent och melodiöst engagerande, blev filmerna detsamma. Modernismen hade överlevt postmodernismen, och filmerna ifrågasatte inte längre den amerikanska drömmen (Two-Lane Blacktop, Midnight Cowboy, Taxi Driver, Vanishing Point) utan blev framgångsskildringar med raka berättelser som gick från A till B till Ö i ett stegrat crescendo av framgång: Top Gun, Rocky IV, ja de flesta, kanske med senkommen kulmen i Independence Day, där den Bush-liknande presidenten i filmen själv flyger iväg och fightas mot aliens eller vad som nu händer. Sånt som folk gillar, vilket bevisas av Top Gun Maverick, en gammaldags film med optimistiskt 60-tals och 80-talsupplägg som gjorde braksuccé.
Just det modernistiska upplägget är viktigt för att filmerna ska bli så där magiska på ett euforiskt sätt: tydligt fokus på vad filmen vill säga, ett tydligt problem som måste övervinnas, och vi måste tydligt visas hur hjälten når framgång. Ellen Ripley i Aliens är den perfekta hjältinnan som kan tilltala de flesta målgrupper. En öm moder som med ömt hjärta bär ett barn på ena armen och ilska mot omvärlden artikulerat av automatgeväret i den andra, med relevanta och trovärdiga emotionella och psykologiska inre hinder på vägen, som måste övervinnas.
Dagens metamoderna skräpfilmer görs av sojapojkar och transfeminister som inte vet vad de ska känna eller vad de ska berätta. De känner ändå något annat som ska gestaltas i nästa scen än i förra, som inte hänger ihop med det som hände i förraförra. De kommer ihåg att de måste ha en döv asiat med i rollistan, men de har ingen aning om vad hon ska vara till som kan bära filmens berättelse eller föra den framåt. Särskilt inte i tandem med den judiska förintelseöverlevaren. De kan kyssas i en scen, av symbolpolitiska skäl, men det förstör troligen den film och den historia man försöker berätta.
Antingen är filmerna som när man ger en omusikalisk en läsplatta och ber henne välja en musikgenre i en lista, några parametrar och sedan klicka på sudo.ai-ikonen
(50 sekunder artificiell Sydkoreapop på youtube
https://youtu.be/aPYPHa-Lxdc?feature=shared) som med dagens actionfilmer, där actionsekvenserna outsourcas till bolag som spelar in och datorgenererar dem, medan den "riktiga" regissören inte ens är närvarande när dessa planeras, spelas in och sedan monteras in i affischmarionettregissörens film i efterproduktionen... Actionssekvenserna är dessutom utbytbara mellan filmerna, precis som de bombastiska musikbiblioteksamplingarna.
...eller så är de filmkatastrofer som Everything Everywhere All at Once, en film som försöker vara vad den heter utan att kunna bestämma sig för något och därför vill ha och göra allt. Sånt som kulturmarxistiska kritiker måste gilla men som de allra flesta människor antingen inte förstår, orkar se eller bryr sig om.
För att bli tjatig igen tycker jag att Robert Ager sammanfattar problemen med dagens filmindustri bäst. 26 skäl till varför de flesta filmer efter år 2000 är dåliga.
https://youtu.be/BPMfCJpfhdo?feature=shared (56 minuter, kapitelindelat)
Det betyder inte att filmkonsten och dess bransch med nödvändighet är död, men den är definitivt sängliggande med en allvarlig kronisk sjukdom.
