Bara jag som tycker att pålagt skratt förstör?

Har alltid älskat komedi av olika slag men stör mig mer och mer på det inspelade skrattet som alltför ofta används. I min ungdom och barndom tänkte jag inte så mycket på det då eftersom det verkade vara obligatoriskt men efter att ha sett serier av Ricky Gervais och annat utan det där vansinnesskrattet i bakgrunden så har det blivit outhärdligt att höra sånt!

Nyss såg jag om Silly walks av Monty Python och tyckte att de hysteriska skratten förstörde det roliga.

Det är också förminskande både mot komikerna och publiken med pålagt skratt, som om man inte fattar skämten utan bara skratta när man hör skratt eller att skämten är så dåliga att man måste markera var publiken ska skratta.

Vad tycker ni andra, är pålagt skratt fördummande eller något bra?

Det är bra så att man vet när något är roligt.

Jag tyckte om Hipphipp. Sedan gjorde de en julversion utan pålagt skratt. Fy fan vad tråkigt det var.

Man börjar undra... Är man så jäkla lättpåverkad att det krävs att andra skrattar för att man själv ska göra det?

Nä, det är så jävla störigt. Särskilt om man kollar någon humorserie på kväll/natt och vill hålla volymen nere, för skratten är ofta dubbelt så höga som talet i serien vilket gör det svårt att hitta en bra balans.

Sen tror jag inte heller att man behöver skriva folk på näsan på det här viset och signalera när det är läge för skratt.

Instämmer. Bort med burk-skratten.

Jag läste "pålagt skatt" först och det tycker nog de flesta förstör.

Jag tycker inte att pålagt skratt är så plågsamt. Tvärt om så tror jag att det liksom undermedvetet gör att man får närmre till skratt själv osv på något sånt där gruppsykologiskt vis. Jag känner mig dock inte arg, lurad eller manipulerad för det eftersom jag inte blir besviken om jag blir glad av en sitcom.

Däremot hatar jag alla episoder som är filmade inför live audience när det blir för teatraliskt och för mycket publikfrieri och antagligen för få tagningar för att det ska bli bra. Det första konkreta exemplet jag kommer på är "30 Rock" som har ett par kassa live-avsnitt.

Kanske är en sitcom utan pålagda skratt att jämföra med en skräckfilm utan skräckljud och stressmusik och sånt d.v.s. resultatet blir svagare.

Jag tycker tvärt om att julevangeliet är lättare att titta på nu i efterhand och att det pålagda skrattet gör vanliga Hipp hipp osebart.

Det var en vanlig grej förut, och jag tror inte man reagerade på det dels för att det användes när något faktiskt var roligt och för att det alltid användes. När det sen började komma serier utan laughtrack insåg man hur infantilt det är, och det är inte bättre när de ska klippa in skratt efter varje replik som dessutom inte ens var roligt från början.

Det är inte pålagt - det är studioskratt - det sitter folk där o så hålls det upp en skylt skratta nu
o då gör åskadarna det - jag kallar detta för bakgrundsskratt.

O när jag hör ett bakgrundsskratt dömer jag ut hela programmet.

Kan någon tala om när o vilket program som bakgrundsskratt uppfanns?

Nu spelar det väl ingen roll vad det kallas eller hur det görs men det skrattet hörs ju också i uppenbara utomhusscenerså det verkar ju vara pålagt i efterhand många ggr.

Exakt. Ordinär trögtänkt pöbel kan inte avgöra på egen hand om ett skämt är roligt, eller inte. Där agerar applåd & skrattmaskinen som en tacksam hjälp.

Fascineras av såna där b-sitcoms med burkskratt som går på lite udda kanaler där mongot som rattar garvreglaget drar på det där korta abrubta småbullret till flabb så fort nån kommer in i ett rum eller bara säger nåt vad som helst. Det är kul att föreställa sig hur man skulle vara skapt som människa om man på riktigt var så lättroad. Antagligen hade man ansetts otillräknelig.

Avskyr eländet, värre blir det när man fattar att det finns inspelningar som är äldre än de flesta här, som återanvänds om och om igen!

Kanske AI kan lösa problemet, lägg på nya röster på denna film, inga skratt tack...