Trött på att vara en relationscoach och språngbräda till nästa tjej/kvinna

Jag har varit officiellt singel länge, är runt 40-snåret och har ett stabilt liv med barn, jobb, olika engagemang och flera fritidsintressen och passioner. Kontentan är att jag ser mig som en helt vanlig tjej, eller kvinna för den som föredrar det.
Har de senaste åren urskiljt ett dejtingsmönster som jag är innerligt trött på, och kollar här om det kan finnas något perspektiv eller blindspot jag missar.

Mitt mönster är att jag träffar någon, vi lär känna varandra och blir förtjusta, en nära emotionell kontakt uppstår, relationen fördjupas och någonstans här skiftar den också karaktär.
Jag blir den som lyfter den andra personen, vilket jag gärna gör så länge det finns en balans, och personen i fråga blir då ännu mer förtjust, medan jag kan känna att jag blir satt på en piedestal.
Märker jag av den vibben flaggar jag snabbt för att jag vill bli mött för den jag är och inte tilldelas en massa projicerande egenskaper som snarare uppskattas i professionella sammanhang som tex psykologer eller kuratorer.

I samma process inser jag ofta att personen nog har en del i sitt bagage som man inte gjort upp med, jag har heller noll problem med att säga vad jag tycker kring det och personen sätter sig än mer i någon sorts beroendeställning till mig, medan jag snarare distanserar mig och tappar sugen, särskilt om jag inte upplever samma ömsesidiga utbyte. Jag vill ju ha en jämlik partner.

Efter en tid blir det så ensamt och kvävande att jag avslutar relationen och det slutar ibland i en chock för den andra personen, trots att jag varit helt transparent med mina känslor under hela processen.

Efter en tid kommer det ofta till min kännedom att de hittat någon att bilda en långvarig relation och ibland familj med, och de kan i efterhand även tacka mig för att jag varit så rak och ofiltrerad så de fått upp ögonen för sina egna mönster och gjort något åt dem.
Många försöker även ta upp kontakten igen efter en viss tid och hävdar att de har jobbat med sig själv och ”är på en mycket bättre plats nu och är redo för kärlek!” och det tolkar jag mer som en form av uttråkan, sextorka eller en till runda hos den snälla gratiscoachen - hade de genuint gjort det emotionella arbetet hade de snarare INTE kontaktat mig igen och insett att den typen av relation vill man ju inte ha.

Men mitt eget mönster kring att vara plantskola för män in i relationer med andra än mig får jag inte bukt på? Vart kan jag urskilja mönstret tidigare? Mitt problem hör ju onekligen till att jag drivs av utveckling, att komma människor nära och hjälper gärna om jag kan, det ligger liksom i min natur - överallt och med alla. För mig är det givande, och en helt naturlig del i en kärleksrelation, särskilt när man växer tillsammans. Samtidigt som det känns som att jag ska ge fan i det helt enkelt och se vad folk egentligen går för och klippa tidigare? Eller?

Du verkar ha stora problem med att läsa av folk. Du måste ju bli bättre på att sluta dejta dessa jävla nollor.

Försök hitta någon som inte behöver lyftas utan redan befinner sig på eller över den nivå du själv är på. Problemen uppstår för att du som kvinna tar den maskulina rollen (eller åtminstone rollen som mamma) och han som man tar den feminina rollen (eller åtminstone rollen som sonen).

Du känner dig kvävd för att du som kvinna inte får utlopp för din feminina energi. Han i sin tur, efter att ha helats av dig, drar vidare till någon kvinna där han får utlopp för sin maskulina energi.

De som blir chockade när du avslutar är ju de som är kvar för att de inte dragit vidare än. Då har han bara inte helats klart än och det blir lite chockerande när mamma sparkar ut honom ur boet.

Perception handlar om att mötas på halva planen, inte på den andras planhalva... Sådär kan du göra gentemot folk som har "bevisat" sig.

Dessa människor som du möter, har du sett utifrån deras perspektiv? Du lär förstå varför dessa gör som dem gör om du ens har gjort det. Med andra ord är människor oerhört egocentriska om dessa älskar sig själva, men om det är rätt eller fel... Vem är du som person att döma någon annans behov.

Jag hade gärna velat kunna slappna av och bara falla baklänges gentemot en kvinna någon gång och bara vara "sårbar", men jag förstår att människor i dagens era har det väldigt svårt och svårare kommer det att bli. Du måste kämpa, kämpa och kämpa ytterligare. Många människor utnyttjar godhet, men förstår inte att utan lagar hade godhet mestadels handlat om att utplåna oförlåtliga människor... Att vara fridfull/god handlar inte om att vända andra kinden till utan att veta att när skiten brakar ner är du kapabel att kämpa, om inte är du bara harmlös likt ett villebråd.

Dagens relationer är fåniga i min mening då relationer är uppgjorda utan någon lojalitet, men så ser världen ut idag. Om du insisterar att världen inte är så, så kommer du antagligen förbli en språngbräda, tyvärr. Perception handlar om att mötas halvvägs, vem är beredd att göra det när det är lättare att få sin världsbild manifesterad genom att klaga, gråta, skrika etc... Men visst är konceptet relation intressant, men gentemot människor ska du vara lite mer försiktig.

Du låter som en sån där komplex outhärdlig kvinna som ska vrida, vända, bryta och dividera om allt och ingenting hundra gånger om. Ingen orkar med en sån person.

Att det finns män som frivilligt går in en relation med en sån som dig är helt jävla obegripligt.

Linnea Molander som har datingsidan Happy dating, har en podd där man får följa med i samtalen med olika personer som har olika datingproblem. Hon samtalar med en kvinna i detta avsnitt som precis som du ramlar in i rollen som kurator till sina partners. Linnea hjälper henne att reda ut i det hela.

Avsnitt 21, Jag blir kurator åt min dejt, säsong 2 av podden.
https://open.spotify.com/episode/0Eq...c606d0ee6d40ee

Jag skulle kolla på anknytningsmönster också, det finns många böcker i ämnet.

Spot on Mr, det är det som är min poäng med tråden 🥳

Varför lyfter du? Varför inte bara ligga på rygg och njuta)))
Är du säker på att mannen tycker att du lyfter, han kanske känner att du ältar , frågar för mycket. Du är mitt i livet, du ska vara glad att du möter män, det finns många som inte möter någon. Inte undra för mycket, är det inte våld eller alkohol så ta honom. Lycka till

Låter helt rimligt och resonemanget är jag helt med på - jag har (tro det eller ej) hög urskiljningsfaktor och är selektiv - dvs det handlar om välfungerande trevliga snubbar med jobb (oftast i någon sorts ledarposition), goda vänner och socialt liv, familj, fritidsintressen, generellt bra värderingar och manners och det tar en stund innan de här glappen uppstår. Då har det enligt min mening hunnit gå för långt, jag har ingen lust att lära upp nån med tre månaders intervaller för ingenting. Vissa har haft barn, andra inte, och där har det inte varit någon skillnad utifrån ”mammarollen” som du nämner, annars kan jag relatera till det också.
Det är ju något jag missar, jag fattar ju det.

Jag har lyssnat på allt från henne flera gånger om (och hennes kollega Marika Smith) och i det avsnittet tycker jag nog att det var ganska tydligt hur det låg till, hyfsat tidigt i stadiet, där sade killarna t.o.m. själva att hon var så mycket bättre osv. Jag är välbekant med fenomenet anknytning och gjort en del av det arbetet med mig själv och skulle säga att jag är mer uppmärksam än de flesta på just det. Men uppenbarligen inte tillräckligt.

Jag försöker ju dels se och förstå saker ur deras perspektiv, är det något jag inte tycker känns klart så frågar jag tills jag förstår. Dels så utgår jag mycket på vad personen visar mig om sig själv längs vägen, om det lirar med vad han säger. Jag tror att människor är ganska egocentriska rent biologiskt för överlevnad och även generellt, och är rädd om allt möjligt i sig själv, men jag ser väl inget hinder i det heller, jag är också egoistisk i mina livsval. Jag tror definitivt att det finns människor med samma inställning som mig men vettefan vart dom finns alltså.

Fast kolla vad bra, du slipper dejta mig och jag slipper dejta dig, det är det som är det fina med tydlighet i vilken typ av person man attraherar och inte.