Kvinna skaffar barn utan partner [SVT]

Jag vet inte om du gör dig dum eller helt enkelt inte har tillräcklig läsförståelse för att kunna ta till dig vad jag skriver. Barnet vi talar om här (hypotetiskt eller ej) finns inte i någon verklighet där en känd/närvarande fader existerar. Alla tänkbara scenarion som involverar en närvarande eller i vart fall känd fader resulterar i ett annat barn.

Aldrig få träffa fadern? Utgår du ifrån att han lämnat jordelivet när barnet fyller 18 år? Brevet med spermadonatorns levnadsbeskrivning och namn lär i varje fall finnas.

Det är snarare du som gör dig dum. Situationen vi talar om här är en kvinna, som via insemination blir gravid, just därför att hon inte vill ha en fader i bilden och hon har därmed avsikten redan innan hon blivit gravid att beröva sitt barn sin far.

Du förstår inte vad jag skriver.

Nej, jag prioriterar liv som är hett efterlängtat.. Så länge barnet får reda på vem som är dess generösa pappa, så är det ok för min del. Vad jag inte tycker är ok är när barn inte ens vet vem som är dess pappa. Barn har rätt att få veta. Som senast vid 18 års ålder.

Det är ju oerhört många barn som växer upp utan pappa eller utan mamma, men som ändå mår bra och har bra liv. Varför? Jo, därför att den förälder (mamman eller pappan) som tar hand om barnet verkligen älskar sitt barn och gör sitt allra bästa för att ge barnet ett bra liv.

Jag menar: ska inte barn få liv, bara för att de är donatorbarn? De får ju en mamma som verkligen vill ha barn och som har sett över sina förutsättningar att ta hand om barnet själv. Och barnet får reda på vem pappan är när barnet blir 18 år.

Skulle du hellre vilja att du själv inte fanns? Än att få bli ett hett efterlängtat donatorbarn? Du skulle ju få reda på vem din pappa är!

Jag kan säga hur det ser ut för mig:

Helt ok alternativ:
1. Helst vara barn till två kapabla och bra föräldrar som verkligen vill ha barn (mig).
2. Vara barn till en kapabel och bra förälder som verkligen vill ha barn (mig) och där jag får veta vem den andra föräldern är. Kan vara genom naturligt samlag, kan vara via spermadonation/surrogatmoderskap. Den andra föräldern (den via naturligt samlag eller genom donation) vet om det och tycker det är helt ok att man föds och får reda på vem föräldern är, iaf. som senast när man är 18 år.

Mindre ok alternativ:
3. Födas oönskad av pappa (som helst ville se mig död), men iaf. ha en mamma som älskar mig, är kapabel och bra förälder och verkligen vill ha barn.
4. Födas oönskad av pappa (som helst ville se mig död) och till en förvisso kapabel och bra mamma, men som inte vill vara ensamstående mor och som våndades över min födsel.

Uruselt alternativ:
5. Födas oönskad av både mamman och pappan. Oälskad.

I samtliga alternativ får man ju sitt liv... Men det är skillnad på vilket liv man föds till. Och vad gäller insemination till en mamma som hett längtar efter barn och som kommer älska sitt barn och ta hand om det fint och där donatorbarnet får veta vem som är pappan. Tja, det låter inte så ett dåligt liv.

Att vara för detta och insemination av ensamstående kvinnor samtidigt är inte logiskt konsekvent. Du håller två diametralt motsatta positioner samtidigt.

Nja, det där stämmer inte riktigt. Kollar man på SCB, så var det färre kvinnor som fick barn på 1920-talet än vad det är nu (men de som fick barn då, fick fler barn än de som får barn numera). Då var den genomsnittliga åldern för när kvinnor fick barn 29 år. Idag är den 31.6 år. Men fler kvinnor får alltså barn idag, än på 1920-talet.

"Vid 28 års ålder var hälften av kvinnorna som föddes 1905 gifta.

Färre kvinnor fick fler barn
Kvinnor som fick barn på 1920-talet fick färre barn än sina mammor. Under stora delar av 1800-talet fick kvinnor i genomsnitt över fyra barn. Men från slutet av 1800-talet sjönk kvinnors fruktsamhet snabbt och i början av 1930-talet fick kvinnor i genomsnitt något över 1,7 barn. Idag får kvinnor i genomsnitt knappt 1,7 barn, men födelsetalen sjunker. Vi har inte uppgifter om när kvinnorna fick sitt första barn, men den genomsnittliga åldern för när de fick barn var drygt 29 år. Idag är den genomsnittliga åldern för kvinnor som får barn 31,6 år.

Idag är det vanligaste att man får två barn. Men under 1920-talet var det vanligare att man fick antingen bara ett barn, eller fyra barn eller fler.

Samtidigt var det fler kvinnor än idag som inte fick några barn alls. På 1920-talet hade ungefär 20 procent av kvinnorna inte gift sig medan de var i fertil ålder. Då bara en liten del, ungefär 10 procent, av barnen föddes utanför äktenskapet, kan man anta att åtminstone 20 procent av kvinnorna aldrig fick några barn. Idag är samma grupp ungefär 14 procent." Källa: https://www.scb.se/hitta-statistik/redaktionellt/att-vara-mamma-for-100-ar-sedan/#:~:text=Vi%20har%20inte%20uppgifter%20om%20n%C3%A 4r%20kvinnorna%20fick,%C3%A4r%20det%20vanligaste%2 0att%20man%20f%C3%A5r%20tv%C3%A5%20barn.

Så även för 100 år sedan, såg det nästan ut som det gör nu. Med skillnaden att fler kvinnor får barn nu än då. Men då i regel får kvinnor numera 2 barn.

Det krävs väl även nu hårt arbete om man vill klättra i karriären? Oavsett vilket kön man har. Gäller för båda könen att utbilda sig, skaffa jobb, visa framfötterna osv. För att kunna klättra.

Och som sagt: fler kvinnor nu än för 100 år sedan får faktiskt barn. Och i regel får kvinnor nu 2 barn. Och det absoluta flertalet av kvinnor får ju barn på naturlig väg, inte via semination.

Men de som nu inte lyckas få en man som vill ha barn med henne, kan ju numera låta inseminera sig. Så slipper dessa kvinnor stå utan barn (så som en del kvinnor fick göra för 100 år sedan). Ökar upp befolkningen gör det med.

Förr var det även vanligare med äldre mammor än vad det är numera.

"Statistiken visar att det var nästan tio gånger vanligare att 40–44‑år*iga kvinnor fick barn i början på 1870‑talet än idag och bland 1800‑talets 45–49‑år*iga kvinnor var det 20 gånger vanligare." Källa: SCB.

Slutsats: kvinnor får barn något senare idag (vid 31.6 års ålder, istället för 29 års ålder). Fler kvinnor får barn numera än för 100 år sedan. Kvinnor får numera i regel 2 barn. Men förr var det vanligare än nu med äldre mammor.

Barn som kommer till via insemination i Sverige har rätt att veta vem deras pappa är.

Barnet har ingen sådan rätt. Det är först när barnet blir vuxen som personen kan få reda på vem sin pappa är. Pappan är separerad från barnet och har heller ingen som helst plikt till att finnas i barnets liv under uppväxten. I det här fallet är det snarast tvärtom, att pappans plikt är att hålla sig borta från barnet. Det är hela poängen med insemination av ensamstående.

Barn som blir till via insemination av ensamstående kommer växa upp och berövas sin fader. En insemination av ensamstående är alltid på barnets bekostnad då man prioriterar kvinnans egoistiska behov och nycker före barnets behov och bästa.

Det finns inget moraliskt försvar för detta. Bara en hopplöst moraliskt bankrutt person som du kan anse att det är helt i sin ordning att staten hjälper till att skapa barn där avsikten redan från början är att barnet ska berövas sin pappa, och därmed ha betydligt sämre förutsättningar i alla aspekter av livet och sitt eget välbefinnande.

Och det är bra att barnet får reda på det när det blir 18 år. Barnet får även ett brev från donatorn. Brevet finns där även innan barnet är 18 år.

Att skaffa barn är alltid en egoistisk handling. Och det finns aldrig någon garanti att båda föräldrarna kommer vara närvarande föräldrar eller ens vara bra. Finns ju hur många barn som helst som växt upp med ingen pappa, då pappan inte vill ta sitt ansvar eller då mamman inte låter pappan ta ansvar. Och alla andra dåliga varianter. Att barn föds med två föräldrar (som egoistiskt skaffat barn) är alltså ingen garanti att barnen får ha sin pappa (eller en mamma) i sina liv...

Och det är givetvis värre för ett barn att verkligen, på riktigt, bli berövad sin pappa genom att pappan antingen inte vill veta av sitt barn (helst hade velat att det blev aborterat innan det ens var fött) eller där mamman sätter käppar i hjulet för kontakten mellan far och barn. Än vad det är med en mamma som verkligen vill ha barn, inseminerar sig, talar gott om donatorpappan och där barnet har ett brev från sin pappa och får reda på vem pappan är när barnet är 18 år.

Men det bästa är givetvis att när 24-åriga Stina vill ha barn med sin 26-åriga pojkvän Pelle, så levererar han och gör henne gravid, även om han inte känner sig "redo". Och att de sedan håller ihop intill döedagar och gör det bästa för sina barn.

18 år är inget barn. Barnet har ingen sådan rättighet som du påstod. Och när man fyllt 18 år barndomen redan över, en människas absolut viktigaste år och barnet har berövats sin pappa under hela uppväxten.


Du är alltid sanslöst korkad i varenda tråd du härjar i. Tråden handlar om en företeelse där man redan från början har avsikten att beröva barnet sin pappa. Det är skillnaden.

Inte som barn, men som vuxen. Vilket är viktigt även då. Att veta vem som är pappa och vilka som är ens eventuella halvsyskon.

Det är inte vad som är avsikten vid insemination. Avsikten med insemination är att ge liv till ett barn som kommer vara hett efterlängtat och älskat.