Citat:
Ursprungligen postat av
TjuvenFerdinand
Skicka runt detta inlägg till samtliga debattörer i frågan på bägge sidorna för det här var det mest vettiga jag läst på området. Jag är HELT med dig. Var med min son på en dragqueens saga och han tyckte de bägge männen var roliga. Som clowner. Han gick inte hem med mig och sa "pappa jag tror jag är trans" och själv tyckte jag att det lite kul mest. En bagatell. Vi hade lika gärna kunnat gå på cirkus. De drag queensen pratade om "att man ska få vara den man är" och det skriver väl alla under på.
Den var vid just detta tillfället ingen indoktrinering eller grooming att tala om. Samtidigt förstår jag inte de som tycker att detta är livsviktigt. De lägger in för mycket i det. Som att detta MÅSTE ingå i alla läroplaner och höjas till skyarna. Det är en modenyck. Nästa år har vi poliser som läser sagor för barn. 2025 något annat.
Bra att Lidingö gjorde det frivilligt att delta. Det ska vara lika frivilligt som att gå på Leos Lekland imo
Japp, precis - vi påverkar barnen väldigt mycket med vad som är "mode" och aktuellt just nu. När jag var liten på 90-talet ritade vi fredsduvor, för några år sen i samband med metoo var det mycket "stopp min kropp" och nu är det fokus på regnbågsflaggan och allt vad det innebär dvs att barn kanske har två mammor i barnböckerna, att familjer kan se olika ut, trans osv. Det är väl bra, men för barnen är det nog inte mer än en teckning med en duva på, en ramsa eller en flagga i roliga färger.
Vuxna övertänker nämligen väldigt mycket och krånglar till det någon djävulskt. Exempelvis: det var någon kampanj för flera år sen i England som hette "pink stinks" - den gick i princip ut på att förbjuda färgen rosa och detta gjorde man då i feminismens tecken. Det som var så skevt med hela den karusellen var att för barnen är ju rosa just bara en färg - det är ju vi vuxna som väljer att sätta den på typiska flick-leksaker, sen är det åter igen vuxna som startar en kampanj och säger att rosa som färg är dåligt för att den är på flick-leksaker... Vi biter oss i baken och framställer det feminina som något negativt (antagligen omedvetet), i hopp om att göra gott. Men för vems skull? I detta fallet var det mest för att göra andra, vuxna feminister nöjda verkar det som. Barnen skiter ju i vilket och de barn som vill leka med ett rosa leksaks-kök eller köra runt sin barbie i en rosa bil gör ju det och är lycklig.
Det som är så fint med barn, som vi vuxna kanske ska lära oss av, är att de är just väldigt enkla. Likt det du sa med din son - han tyckte att dragqueensen var roliga. Sen gick han vidare och gjorde något annat efter besöket. Barn upplever något roligt: de tänker "Kul!". När det tagit slut frågar de "Vad ska vi göra nu?". Det är vi vuxna som ska hålla på att prata, tjata och be dem reflektera kring allt de hittat på eller vad som ska hända. Medans barnen lever i stunden.
Jag minns första gången jag kom i kontakt med dragqueens. Jag var typ 7-8 år och vi var i Thailand. Jag tyckte de hade fina, glittriga kläder på sig och såna där thailändska huvudbonader - vi tog ett kort ihop. Mamma sa "de är egentligen killar". Jag sa "jaha". Tänkte att jag gärna ville ha en sån där krona de hade. End of story. Okomplicerat och utan reflektion.
Så för vems skull envisas vissa med att dragqueens ska läsa för barn? Känns nästa som att det är mer för samtliga som är aktiva inom HBTQ+ än för barnen.
Håller med, tyckte också det var bra att Lidingö gjorde det frivilligt att delta!