Meningen med livet - samlingstråd

Ditt önskeliv är min mardröm. Det är ju själva resan som är målet. Allt vi gör t ex för att få det bättre, är livet.

"Alla dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet"
Förlusten av Stig Johansson

Här vill jag ändå invända lite. Jag trivs med livet men ser inte just "att ha trevligt" som en högsta prioritet. T ex kan man ju vara genuint vetgirig och vilja lära sig om något. Att komma närmare målet att nå mer kunskap är ett bra mål för mig iaf. Träning är inte heller alltid så trevligt, man svettas och sliter, men det är en grym känsla att nå sitt mål, om det så handlar om att klara en maraton eller tappa några kilogram. Liknande gäller om andra engagerande projekt, som att bygga något, eller sjunga i kör eller spela i en orkester, osv. Att bara sitta ner och "ha trevligt" kan visst vara jäkligt skönt, men jag kan också tycka att jag inte har tid för sånt för allt annat jag vill göra. Varför bara försöka fördriva tid när man istället kan använda den för att göra en massa saker?

Iofs kan jag också tycka att det trevligt t ex i kören jag är med i, men det i sig är ju inte det som prioriteras.

Exakt. Men så jävla synd då att det är så mycket svårare allting än att "bara ha det trevligt".
Bestod livet av en tidsträcka med enbart positiva upplever så visst kör på.
Men det är så mycket slit och möda för att få ett meningslöst liv att gå ihop.

För mig blir det tvärtom mer lättlevt.

Livet går bara ut på att ha det så trevligt som möjligt, inte för att det har någon långsiktigt mening, utan för att ha trevligt är det bästa sättet att fördriva tiden.

Detta är en alldeles utmärkt uppbyggnad. Ett specifikt mål att uppnå med livet skulle bara konkurrera med strävan att ha det trevligt, och varför skulle man vilja ha något som konkurrerar med det?

Visst är det synd att livet är kämpigt. Men vi kan trösta oss med att det kunde ha varit mycket värre.

Jag instämmer med att det inte är önskvärt att det skulle finnas något objektivt syfte påtvingat oss utifrån eller uppifrån. Men kom igen, hur trevligt är livet sett till sin helhet? Du kanske inte upplevt vare sig några allvarligare sjukdomar, olyckor eller sorger ännu. Kanske är du ung och vacker och det mesta har gått din väg. Jobbar kanske också med något du gillar, eller än bättre slipper löneslaveriet. Har gott om kärlek och närstående. Ja då kan livet vara riktigt fint. Men hur många har det så, och hur länge varar det?

Människan är vanföreställningarnas krona. Allt upptänkligt för att slippa konfronteras med faktumet att varken det enskilda livet eller mänskligheten i stort leder någonstans alls. Vi har ofrånkomliga begränsningar vad gäller förmåga till kunskap och Jesus kommer inte och räddar oss imorn. Livet är späckat med lidande och till slut död utan syfte. Ändå fortsätter vi som programmerade virus emot allt förnuft och empati. Vilken bottenlöst sorglig historia. Jag förbannar faktumet att jag blev tvingad att vara en del av den.

Klockrent som vanligt maestro.

Nu skall vi inte överdriva. haha Skål Linken!

Skål chefen! Du har en bra poäng. Att så många människor tycker att det är fantastiskt att till slut tvingas att skiljas från alla personer man älskar det påminner mycket om stockholmssyndromet. Eftersom vi inte har något val så fjäskar vi för naturen. Det sitter sannolikt i generna.

Sant som det var sagt. Man hade bara hoppats att förnuftet och medkänslan kunde segra men det får man se i stjärnorna efter. Jaja det blir inte vår huvudvärk. Mänskligheten är DNA-slavar först och främst som du säger. Och får betala sitt oundvikliga pris. Det blir inget mer än ett självskadebeteende.